Ibland är det nyttigt att vidga perspektivet och försöka fånga de stora dragen. Och man behöver inte leta särskilt länge för att hitta tecken på att någonting väldigt stort håller på att hända just nu. Samtidigt innebär det ett problem: det är alltid väldigt svårt att få grepp om stora förändringsprocesser som man själv är mitt uppe i. Ska man förstå sin samtid behövs det därför olika hjälpmedel och referenspunkter som gör det ofattbara gripbart. Lite som en karta; en grafisk förenkling som gör det möjligt att överblicka ett landområde som annars vore oöverskådligt i all sin komplexitet.
(Detta inlägg är ursprungligen en del av en pågående bloggcirkel om Anders Nilsson och Örjan Nyström bok Reformismens möjligheter. Hela cirkeln hittar du här. Men jag hoppas det kan vara värt att läsa i sig självt också.)
Vad Anders Nilsson och Örjan Nyström försöker göra i första kapitlet är som jag ser det ett erbjuda just en sådan karta. Utifrån ett ekonomiskt perspektiv försöker de fånga den tid vi lever i. Till hjälp tar de historiska referenser och försöker hitta någon typ av mönster i hur det moderna kapitalistiska samhället utvecklar sig.
Jag ser två huvudpoänger. Den första är att någonting stort hände i mitten av 1990-talet, och att detta stora gör att vi idag lever under helt andra förutsättningar än de som gällde från sjuttiotalets mitt. De polemiserar här alltså både med det fåtal som helt förnekar betydelsen av ekonomins globalisering för den politiska nivån, och de som menar att den utveckling vi ser idag är en fortsättning på det som inleddes när efterkrigstidens (Keynesianskt färgade) tillväxtperiod ersattes av post-oljekrisens nyliberalism.
Den andra poängen är att det finns paralleller mellan den tid vi idag lever i och av tidigare perioder efter en intensiv (och oreglerad) kapitalistisk utveckling. Nyström och Nilsson återvänder till Karl Polanyis bok Den stora omdaningen och dess skildring av hur kapitalismen ”bäddades in” av statliga regleringar efter 1800-talets genombrott för den mer eller mindre oreglerade kapitalismen. Men de konstaterar också att författaren hade fel när han såg den statligt inbäddade kapitalismen som en sorts ”historiens slut” utan kompletterar med en tredje våg av avregleringar, då kapitalismen återigen – den här gången i vad som skulle komma att kallas nyliberalismens namn - ”bäddades upp” vilket lade grunden för 90-talets expansionsfas.
Nu är vi dock inne i en ny fas. Claes Muschkin skriver när han reflekterar över texten: ”Därför är enligt mig något av den viktigaste tanken som väcks av första kapitlet ett ”politikens återinträde” på banan. Denna gång globalt. Dvs att åter bädda in marknaden i politiken genom regleringar.”
Och det är en tanke som i dagarna känns ytterst aktuellt. Intellektuella som Göran Rosenberg har den senaste tiden – inspirerade av både en internationell debatt och den faktiska utvecklingen på världsmarknaden– drivit tesen om nyliberalismens död. Nilsson och Nyström ger en teoretisk ram för denna diskussion, dessutom författat före den aktuella krisen.
Och det är svårt att inte nicka instämmande åt historieskrivningen. Produktivkrafterna sprängde först ramarna för den inbäddade efterkrigskapitalismen, men nu har även avregleringarna nått vägs ände. Varje period skapar sina egna unika motkrafter. Utvecklingen går inte linjärt framåt, utan växelvis i en ständig dragkamp.
Och fröet till nyliberalismens död ligger alltså nedgrävt i den globaliseringens mull som den själv har frigjort och släppt fram. Samtidigt lämnas en fråga obesvarad. Vad är det då som kommer efter?
Det hoppas jag att vi kommer att kunna fortsätta diskussionen om.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, nyliberalism, kapitalism, globalisering, Anders Nilsson, Örjan Nyström, reformismens möjligheter, idedebatt och annat intressant
Johan, kan du inte definiera nyliberalismen? VAD är dött?
SvaraRaderaföreställningen att en oreglerad marknad sköter sig bäst själv och att politiken syftar till att på olika sätt pressa tillbaka det demokratiska inflytandet över framförallt ekonomin. Nått sånt. Har skrivit rätt mycket om det där med nyliberalism här på bloggen, tex i det här (lite skämtsamt formulerade men allvarligt menade) inlägget för ett tag sedan:
SvaraRaderahttp://johansjolander.blogspot.com/2006/07/kul-sommarpyssel-att-kalla-ngon-fr.html
Intressant inlägg! Men du blandar begreppen.
SvaraRaderaManchesterliberalismen (klassisk liberalism), i.e. Smith, Friedman, och kanske även Hayek - ingen av dem var emot "social" liberalism, d.v.s. att staten skulle ta hand om svaga, att fattiga skulle få skolgång, och så vidare.
Men dessa tänkare, och människor som håller med dem, är i din mening nyliberala? Vad är då skillnaden gentemot "social" liberalism? Har du läst vad som står om social trygghet, statens skyldigheter, osv i Wealth of Nations, Capitalism and Freedom, eller Constitution of Liberty?
Som du skriver i ditt tidigare inlägg, med den snäva definitionen av nyliberal är kretsen synnerligen begränsad. Och ja, det är den. Nyliberalism är inte ett historiskt begrepp alls. Det är ett akademiskt teoretiserande som uppkom på 70-talet. Innan dess existerande det vare sig som begrepp eller idétradition.
Begreppet syftar på en specifik väldigt tidsbunden idétradition sprungen ur Nozick, med samtida efterföljare (Caplan, Cato institute, mflr).
Därför är det fel att kalla tänkare, politiker och tyckare som inte ställer upp på de grundläggande teserna i den nyliberala idétraditionen för nyliberala, i.e. en minimal stat som upprätthåller negativa friheter.
Hela debatten lider av ytterligare en begreppsförvirring, nämligen: Att det ekonomiska systemet ser ut på ett visst sätt - förhållandevis marknadsliberalt - må vara. Men att nyliberaler i regel förordar ett system som är än friare med frivilliga utbyten innebär inte att det ekonomiska systemet som existerar nu som sådant är "nyliberalt". Man måste skilja på vad en grupp tänkare tycker, och vad som faktiskt existerar. Hitler var övertygad keynesian, efterkrigstidens socialdemokrater var det också, det gör inte keynesianismen nazistisk. Skilj på ideologi och ekonomisk teori. Om man ska prata om någons död kan vi möjligtvis prata om marknadsliberalismens. Men det är lika förljuget att likställa denna med nyliberalismens död, som det är att likställa socialismens död bara för att keynesianismen också är död.
Vänsterns förkärlek för begreppet tycks helt enkelt baseras i att man har lyckats ladda det med så mycket negativ kraft (i Sverige) att det används på alla som man vill få att hålla tyst.
Men som du skriver: ideologier är rörliga ting, därför blir själva uppdelningen i två dikotomier social- och ny meningslös. Hela den åsiktsbredd som återfinns i liberalismen och som inte är snävt avgränsad mot andra (likt nyliberalismen, läs Nozick.. och hör vad övertygade nyliberaler tycker om oss "socialister" i det andra lägret) är, just det, kort och gott "liberal".
Tack för din kommentar, men jag vill nog komma med några invändningar.
SvaraRaderaLåt oss inledningsvis konstatera att det finns en politisk tradition, inspirerad av Friedman och kanske Hayeck, politiskt kopplad till sådana som Thatcher och Reagan, som har fått ett stort politiskt inflytande och vars bärande tanke är att marknaden sköter sig bäst själv och att politikens uppgift är att pressa tillbaka staten/demokratin för att ge marknaden så fritt spelrum som möjligt. Jag tror vi kan vara ense om att denna tradition finns. Då måste vi väl rimligen också kunna kalla den för något. Och då har jag hittat färre begrepp som är så allmänt accepterande och träffande som just nyliberalism.
Alternativet "liberalism" eller tom "klassisk liberalism" leder ju som jag se det tanken helt fel eftersom ett stort antal tänkare som inte alls är nyliberala (i den bemärkelse jag använder ordet) då kletas in i strömningen, allt från Mill till kanske tom Rawls (eller varför inte Keynes). De är dessutom betydligt "större" tanketraditioner än det politiska projekt som är nyliberalismen.
Med min definition behöver man heller inte vara för det omedelbara avskaffandet av all välfärd för att vara nyliberal. På samma sätt som du inte behöver vara för avskaffandet av all privat äganderätt för att få kalla dig socialist.
Sedan: om marknaden och idelogoin. Du har helt rätt att marknaden inte "är" nyliberal. Däremot är nyliberalismen marknadsorienterad. Man bör visst skilja på ideologi och ekonomoi, men nyliberalismens poäng är ju att man gör ett visst ekonomiskt system till sitt politiska (ideologiska) projekt.
Den enda effekten av att begreppet "nyliberalism" viks till en väldigt smal och teoretisk extrem tradition är att det större politiska projekt som i allra högsta grad färgat världen under de senaste tjugo-trettio åren blir svårare att diskutera och analysera. Och det tänker åtminstone inte jag bidra till ;-)
Vi kan vara ense om att traditionen finns, även om jag inte delar din uppfattning om att det är en fråga om att trycka tillbaka demokratin. Men om mer marknad/mindre stat, men fortfarande med omfattande positiva rättigheter för alla medborgare är "nyliberalism", då återstår fortfarande frågan - som du inte svarar på - vad särskiljer detta från "social" liberalism? Vad är den *ideologiska* skillnaden mellan Hayek och Dworkin, t.ex?
SvaraRaderaDu skriver: "Alternativet "liberalism" eller tom "klassisk liberalism" leder ju som jag se det tanken helt fel eftersom ett stort antal tänkare som inte alls är nyliberala (i den bemärkelse jag använder ordet) då kletas in i strömningen, allt från Mill till kanske tom Rawls (eller varför inte Keynes)"
Min fråga är varför du är angelägen att alls göra en uppdelning? Alla tillhör ju antingen liberalismens ideologi eller dess praktik, varför inte nöjda sig med att kalla hela bunten för "liberaler"? Vilket mervärde ger denna konstlade uppdelning?
F.ö, att ett begrepp är "allmänt accepterat" säger faktiskt ingenting alls om det är lämpligt att använda.
Du skriver att nyliberalismen poäng är att göra ett ekonomiskt system till sitt politiska projekt. Jag håller inte med. Thatcher/Reagan var marknadsliberala (mindre så än vad många tror dock), men marknadsliberalismen är inte exklusivt nyliberal. Att vara marknadsliberal är därför inte att "vara" nyliberal. Utgiftstak, låga skatter som premierar investeringar, plattskatt, med mera, har införts av allehanda regeringar av allehanda ideologisk färgning i Europa de senaste 25 åren. Ditt eget parti har varit drivande i Sverige - är du nyliberal? Dåtidens socialdemokrater var keynesianer, likt NSDAP - är du nazist? Jag tror inte det. :-)
Thatcher var starkt inspirerad av Hayek - om hennes politiska praktik var nyliberal, då behöver du visa vad som är nyliberalt med Hayek, ideologen. Och då återkommer frågan vad den *ideologiska* skillnaden är mellan Hayek och Rawls, Dworkin, mflr. Vänligen förklara det för mig om du vill. Jag har läst alla tre, och har synnerligen svårt att hitta "det" som gör att Hayek kan sorteras under en egen ideologisk definition.
För att använda ett synsätt på *ekonomi* som en delmängd i en definition av ett ideologiskt begrepp måste det vara exkluderande för andra ideologier - det är inte marknadsliberalism, om du inte hävdar att SAP också är nyliberala vill säga.
Vill man prata om vad som "är" nyliberalism behöver man prata om ideologi - och nyliberalismens ideologi är väldigt enkelt och avgränsad: staten ska upprätthålla negativa rättigheter. Det är själva definitionen, som dessutom är snävt avgränsande gentemot andra liberala idéströmningar. Jag förkastar alltså inte själva begreppet som sådant - men jag tycker det ska användas på rätt saker.
För övrigt, kan du hålla med om att många inom vänstern använder nyliberalism som ett gummibegrepp för att misstänkliggöra ideologiska motståndare? Socialister är inte dummare än några andra, att kunna koppla samman "helt vanlig" liberalism med några som helt vill montera ned välfärdsstaten är ett utmärkt sätt att få motståndare på defensiven.
"Min fråga är varför du är angelägen att alls göra en uppdelning? Alla tillhör ju antingen liberalismens ideologi eller dess praktik, varför inte nöjda sig med att kalla hela bunten för "liberaler"? Vilket mervärde ger denna konstlade uppdelning"
SvaraRaderaDetta är ju som jag ser det pudelns kärna. Och om jag svarar lite banalt: eftersom jag i grunden gillar liberlism men ogillar (det jag kallar) nyliberalism tycker jag det behövs en terminologi som gör det möjligt att skilja dem åt.
Ser man till liberaler som Rawls eller för den delen Mill så kan du ju lätt hitta ett gränsland mot socialismen. Liberalismen är ju ursprungligen en jämlikhetstanke, satt i kontrast till den gamla regimens privilegiesamhälle. För mig är det inte konstigt att personer som utgår ifrån människans lika rättighet på vissa områden snart närmar sig frågan om det orättvisa med människans olika förutsättningar på andra områden - och då kommer du snart in i det där gränslandet där du närmar dig socialismen.
Nyliberalismen rör sig åt andra hållet. Jag tycker visserligen att "marknadsliberalism" (som du verkar använda) eller "högerliberlism" (som jag själv ibland har använt) kan vara begrepp som går att använda också för att beskriva samma trend, men menar att "nyliberalism" nog ändå är det mest vedertagna begreppet. (och jag tycker att det finns en poäng med att använda begrepp på ett sätt så att folk förstår vad man menar, det gör kommunikation så mycket enklare ;-).
Sedan kan jag hålla med om att "nyliberalism" är ett så laddat begrepp så att det kan göra att man av mer eller mindre praktiska skäl ibland kanske gör bäst i att avhålla sig från att använda det. Men å andra sidan så tror jag att orsaken till att det är så belastat är den hårda kritik som själva tankesättet har fått. Folk gillar helt enkelt inte nyliberalism.
Och det tror jag inget namnbyte i världen kan ändra på.