Är sanning alltid någonting gott? Karin Boyes Kallocain handlar om hur en förtryckarstat i jakt på den totala övervakningen låter skapa en sanningsdrog som plötsligt gör lögnen omöjlig, och vad den drogen gör med samhället. Jag tänker på den boken när jag följer med i vad som kanske är den intressantaste diskussionen efter veckans landshövdingsskandal där Gotlands Marianne Samuelsson tvingades avgå efter att saker hon sagt på ett internt möte hade spelats in och offentliggjordes: nämligen den om vad risken för att ständig vara avlyssnad och inspelad gör för människor, och framförallt, vad den gör för makten.
För antingen kan man – som Boye faktiskt gör – se sanningen och den totala genomskinligheten som en dröm, en utopi. I avslöjandet av människans innersta sanningar ligger fröet som i förlängningen gör förtrycket omöjligt. Eller så är det en mardröm. Det senare spåret är integritetsdebattören Pär Ström och bloggaren Eric Bergelin inne på när de kommenterar Samuelssonaffären. De pekar båda på de problem som riskerar att uppstå i följden av att rädslan för att vara inspelad allt mer kommer att prägla inte minst den politiska maktens kvinnor och män.
Detta innebär som jag ser det någonting nytt i integritetsdebatten. Oftast tidigare har de som förespråkat integritet – frihet från avlyssning och övervakning – alltid väldig tydligt avgränsat detta till den privata sfären. Vi har alla rätt till ett personligt hemligt rum, har det underförstådda slagordet ljudit. Frågan som Ström och Bergelin nu ställer är om även makten behöver utrymme för ett sådant hemligt rum.
Och visst finns det något sympatiskt i denna tankegång. Även makthavare behöver naturligtvis ibland få lufta även ogenomtänkta tankar och resonemang utan att behöva riskera att få äta upp det i morgonsoffan dagen efter. Men det finns också ett allvarligt problem med resonemanget. För i förlängningen hamnar man då lätt på det sluttande plan av inskränkningar i offentlighetsprinciper och förflyttning av beslut lång bort från de offentliga arenorna som vi under de senaste tio-femton åren redan sett alltför mycket av.
En grundläggande tanke i den demokratimodell vi använder oss av är nämligen att makten ska vara genomskinlig. Ja, faktum är att det är en förutsättning för att den representativa demokratimodellen ska vara meningsfull. Hur ska vi kunna välja företrädare om vi sedan inte får möjlighet att fullt ut ta del av hur de förvaltar det förtroende vi ger dem? När det gäller vad som sker i maktens korridorer så är det faktiskt åtminstone i teorin den totala och allomfattande sanningen vi är ute efter. Ur det perspektivet är det som hände Marianne Samuelsson någonting gott, eftersom det som hände var att ett stycke offentlig maktutövning som annars hade skett i det fördolda nu såg dagens – förvisso obarmhärtiga – ljus.
Men är då inte denna utopi en omöjlighet, frågar oss Ström och Bergelin vidare. Kommer inte risken för avslöjande bara innebär att den verkliga makten flyttar ännu längre bort, gömmer sig i informella nätverk, i bastun som de både skribenterna lyfter fram som exempel? Och här ligger det såklart någonting i vad de säger. Genomskinligheten och öppenheten är naturligtvis ingenting som ligger i maktens egna intresse, utan en begränsning som vi medborgare lägger på den. Det gör att öppenhet alltid riskerar att mötas av olika typer av motdrag.
Jag skulle till det resonemanget också vilja foga det element av illusorisk öppenhet som det aktuella fallet ger vid handen. Även om resonemangen om tjänstemannakonspirationer som Samuelsson själv ett tag hänföll åt skänker ett löjets skimmer över den fd landshövdingen tycker jag att det är uppenbart att det låg någonting mer bakom det som hände än bara ett visst enskilt ärende. För hur många liknande resonemang förs inte av personer i liknande positioner där det hela aldrig spelas in eller når offentligheten? Vad var det som gjorde att just det här mötet spelades in? Den sanningen är någonting som vi ännu inte fått ta del av (och förmodligen är den heller inte varken enkel eller entydig).
Och denna osäkerhet, denna dragkamp och dessa risker kommer vi alltid att få leva med. Så länge vi inte har en sanningsdrog som Kallocain att använda oss av. På samma sätt som gränsen mellan vad som är det privata som vi vill skydda och det offentliga vi vill öppna upp aldrig kommer att vara helt självklar och uppenbar.
Men det får inte innebära att vi minskar ambitionen att faktiskt göra makten så genomskinlig som möjlig, att vi gör avkall på strävan att avslöja vad som ligger bakom de beslut som berör oss. Och även de personer som själva – jag ingår i den skaran – innehar exempelvis politiska maktpositioner bör faktiskt delta i detta arbete. Eftersom genomskinligheten om än besvärlig ibland faktiskt är ett av de starkaste argumenten för att hålla fast vid just ett demokratiskt styrelseskick.
Och dessutom så är det ju som de säger. Har man inget att dölja, så har man heller inget att vara rädd för.
Mer om Samuelssonaffären kan man läsa exempelvis här, här, här, här och här
Läs även andra bloggares åsikter om politik, öppenhet, integritet, Pär Ström, Marianne Samuelsson, Kallocain, demokrati, avlyssning, och annat intressant
maste kolla:)
SvaraRadera