I en läsvärd intervju med Nancy Fraser i just Arena häromsistens förklarar hon i en bisats att “[m]in avsikt är ju att göra upp med falska antiteser”, men lägger dessutom till att “[m]en den dämpas av en annan anda, nämligen att jag insistera på att konflikter är verkliga och att jag även motsätter mig alltför snabba och enkla kompromisser”.
Jag tror att det är just denna hållning som gör henne så intressant. Ska man raljera lite kan man säga att den gör att hon förhåller sig precis tvärt om till sakfrågorna än de som vanligen debatterar dem: i kultursidesdebatten handlar det ju snarare om att försöka profilera sig själv genom att hårddra sin egen position, och sedan förklena motståndaren genom att inte låtsas om svårigheten i de målkonflikter och spänningar som i verkligheten finns där (och än mindre försöka lösa ut dem).
Frasers mer uppbyggliga attityd präglar texterna i Den radikala fantasin. Boken är uppdelad i två delar. Den första heter “Från omfördelning till demokratisering, sociala rörelser kontra välfärdsbyråkrater” och den andra “Från demokratisering till erkännande, identitetspolitik möter nyliberalism"”. Den röda tråden som löper genom texterna är alltså en sorts historieskrivning. Det drama som Fraser spelar upp runt denna tråd är en kamp mellan två olika sätt att förhålla sig till kampen mot orättvisorna; omfördelning kontra erkännande, eller med andra ord, ekonomi kontra kultur.
Grovt förenklat kan man beskriva Frasers dramaturgi ungefär som följer: Först var vänstern ensidigt ekonomistisk (“socialdemokratisk”). Allt handlade om omfördelning mellan klasser. Köns-, etnicitets- och sexualitetsperspektiv föll bort. Ja, själva maktperspektivet föll bort och förlorades i välfärdsingenjörernas systembyggen. Detta resulterade i en (berättigad) motreaktion. Problemet var att denna motreaktion kom att sammanfalla med nyliberalismens seger på ekonomins område. “Rörelser som tidigare tagit välfärdsstaten som utgångspunkt och försökt vidga dess egalitära etos från klass till kön, sexualitet och ‘ras’ berövades nu fotfästet. Oförmögna att längre ta socialdemokratin som bas för sin radikalisering drogs de mot nya grammatiker för för det politiska kravställandet som stämde mer med den postsocialistiska tidsandan”.
Resultatet av detta menar Fraser har blivit en “tragisk historisk ironi. Istället för att nå fram till ett bredare och rikare paradigm som kan innefatta både omfördelning och erkännande tycks vi ha bytt ett stympat paradigm mot ett annat – en stympad ekonomism mot en stympad kulturalism.” Och det är svårt att inte nicka igenkännande åt beskrivningen.
Texterna i Den radikala fantasin handlar nu inte bara om historieskrivning. Tvärtom ägnas mycket tankekraft åt att analysera hur denna motsättning mellan kultur och omfördelning ser ut, vilka reella spänningar som faktiskt finns där och hur de bäst hanteras. Författarens ambition är att ersätta den traditionella antingen-eller med ett både-och, men utan att kompromissa med de konflikter som de facto finns där. I texten “Från omfördelning till erkännande? Rättvisedilemman i ‘postsocialistisk’ tid” benas exempelvis på ett föredömligt pedagogiskt vis skillnaderna mellan vad författaren kallar “socioekonomisk” och “kulturell eller symbolisk” orättvisa ut, och utifrån detta förs sedan ett i mitt tycke mycket klarsynt resonemang om hur de två förhåller sig till varandra.
Fungerar Fraser som skiljedomare mellan Suhonen och Ramqvist? Nej, det gör hon inte. Men kanske kan man använda henne för att peka på svagheterna i bägges argumentationer. För hon ger Suhonen rätt i att den samtida vänsterns stora “svek” inte handlar om oförmåga att lyfta frågor om kultur och identitet – det handlar tvärtom om bristen på ekonomisk politik för att utjämna klasskillnader (och det är denna brist eller avsaknad som också förvandlar identitetspolitiken från något progressivt till något närmast konservativt). Men å andra sidan visar hon också på möjliga vägar framåt för en radikaliserad fördelningspolitik som inte sker på bekostnad av en frigörande politik när det gäller kultur och identitet.
Samtidigt saknas också en pusselbit. Nancy Fraser sätter i sina texter genomgående ett likhetstecken mellan “klass” och “omfördelning”. Klass ses alltså som en renodlat ekonomisk position, och inte en kulturell tillhörighet. Så är det naturligtvis inte. Som inte minst kristdemokraten Göran Hägglunds försök att göra politik på “verklighetens folk” visar finns det också en identitetspolitisk dimension i klassbegreppet. Detta blir väldigt tydligt när man tittar på språkbruk och tonfall i den aktuella arenadebatten.
Lika mycket som att vara en strategisk diskussion om hur vänstern bör förhålla sig är striden mellan Suhonen och Ramqvist alltså något av en kulturell klasskamp. Och om denna konflikt har Nancy Fraser väldigt lite att säga oss. Men i övrigt fungerar hon alldeles utmärkt.
Läs mer här: Ramqvist Rädslan för bråk, Kajsa Ekis Ekman Vänsterns arena går åt höger, Daniel Suhonen om Verklighetens folk och Suhonen: Vart går lattevänstern?
Andra intressanta lästips från bloggeriet: Johan Nyström skriver om Dalai Lama och den radikala tanken om jämlikhet och på bloggen Storstad skriver Marika Lindgren Åsbrink om en fråga där klass och kön samverkan på ett plågsamt tydligt sätt: det faktum att det världen över dör en kvinna i minuten bara för att hon blivit gravid. Missa för övrigt inte heller att ansökningsdagen till Wigforssakademin skjutits upp till den 15 januari.
UPPDATERING: Några dagar efter att jag skrivit denna text exploderade konflikten i form av ett debattinlägg på Aftonbladet kultur. Det läser du här. SLUT PÅ UPPDATERING
Technorati-taggar: idedebatt,politisk teori,klass,identitet,kultur,omfördelning,Nancy Fraser,Daniel Suhonen,Karolina Ramqvist,Arena,Tvärdrag,politisk filosif,boktips
Nu var du före tiden...
SvaraRaderahttp://www.aftonbladet.se/kultur/huvudartikel/article6413622.ab