Borgerlig ångest

Det senaste året har “socialdemokratins kris” varit någon sorts genomgående tema för mycket av den politiska diskussionen. I allt från vänstertidskrifter som Arena och Ordfront till i debattböcker och på bloggar har tillståndet för den socialdemokratiska rörelsen stötts, blötts och dissekerats. Diskussionen om hur det ser ut på den borgerliga planhalvan har hamnat mer i skymundan. Frågan är om detta nu är på väg att ändras?

Den senaste mer idépolitiska rörelse vi har kunnat se på den borgerliga sidan är ju någon sorts nykonservativ väckelse. Pådriven av tidskrifter som Axess, eller intellektuella som Timbros Roland Poirier Martisson eller någon av de många andra illustra krönikörerna på SvD:s ledarsida (Göran Skytte, Elsie Claesson) har kristdemokraternas Göran Hägglund försökt göra politik på det hela. Det har ju inte gått så bra, och kd riskerar nu att hamna utanför riksdagen.

Den andra ideologiska rörelsen som i tiden något föregick den konservativa är en mer uttalat liberal sådan (åt det nyliberala hållet); med fokus på exempelvis fri rörlighet, avregleringar, en retorik och ett tonfall som lånat från en sådan som Johan Norberg. Det borgerliga parti som tydligast försökt att profilera sig som ett livsstilsliberalt storstadsparti är centerpartiet. Det har ju inte gått så bra, och c riskerar nu att hamna utanför riksdagen. 

Den del av borgerligheten som verkar stå mest stabilt är alltså trots allt Fredrik Reinfeldts nya moderater, med pragmatismen som enda (åtminstone retoriska) princip. Det borgerliga hoppet verkar alltså bestå i att vara icke-ideologisk, att åtminstone framtoningsmässigt försöka lägga sig så nära huvudmotståndaren (socialdemokratin) som möjligt.

Men vad händer med en sådan borgerlighet när den riskerar att förlora regeringsmakten? Hur kan man skapa någon sorts moment och framtidstro runt en rörelse som inte vill någonting, mer än att regera för regerandets egna skull?

Eller så kan man kanske formulera den politiska paradoxen så här: den svenska borgerlighetens definierande raison d´être har alltid varit att den varit ett alternativ till och något annorlunda än den förhärskande socialdemokratin. Samtidigt visar Fredrik Reinfeldt och hans “nya arbetarparti” att det enda sättet för borgerligheten att vinna val är att tvärtom vara så lika som, ja till och med den verkliga arvtagaren till, just denna socialdemokrati (eller åtminstone någon sorts historiskt minne av densamma).

På kort sikt finns nu två strategier för borgerligheten att välja på. Antingen tonar man än mer ner det ideologiska och försöker göra det kommande valet till en ren personfråga. Det är den logiska fortsättningen på Reinfeldts nya moderater (först tog man bort ideologin, nu tar man bort politiken också). Då kanske man kan vinna slaget, men vad händer med det långsiktiga kriget? Eller så försöker man formulera någon form av offensivt politiskt projekt som inte (bara) definierar sig i relation till socialdemokratin. Problemet där är att det verkar ytterst oklart vad ett sådant projekt då skulle kunna gå ut på.

Med tanke på det politiska dagsläget finns det idag naturligtvis en stor grad av borgerlig ångest. Men den svenska borgerlighetens kris går djupare än till den senaste opinionsundersökningen. Vi får se om valåret 2010 ger utrymme för att debattera även sådana ting.

Intressant?

Technorati-taggar: politik,ideologi,borgerligheten,moderaterna,centerpartiet,kristdemokraterna,alliansen,val 2010,socialdemokraterna