Ett försök att säga något seriöst om en riktig skitfråga

Att Fredrik Reinfeldts pressekreterare och moderate riksdagskandidaten Edvard Unsgaard hamnat i blåsväder efter sin facebookkommentar om att arbetslinjens består i att det finns tjänstvilliga “invandrare” som snabbt kan torka bort avföring har nog ingen missat. Vissa tycker nog att det hela mest är en närmast lite lustig anekdot. Men kommentaren rör också en verklig nervtråd när det gäller synen på klassamhället och arbetsmarknaden – och inte minst säger den oss faktiskt en hel del om vad som är tanken bakom den politik som den borgerliga regeringen aktivt fört under hela mandatperioden.

Stig Sjödin är en av 1900-talets stora arbetarförfattare. Hans skrivande handlar mycket om de känslor och erfarenheter han fått från att själv arbeta i den svenska industrin. I en av hans mest citerade dikter (ur samlingen Sotfragment) skriver han:

det var inte sotet, dammet, smutsen
inte heller hemgången med musklerna
skälvande i kramp och ögat urgröpt
av nätters vaka,
inte heller valkarna,
som var förnedring.
Nej, det var den osynliga nåden
Att få slita ut sig,
den stora favören att få välja,
där val ej fanns.

Och såklart är det just detta som är mest beklämmande när det gäller Unsgaards kommentar på facebook. Den känsla av den egna godheten som strålar igenom. Över att vara representant för en politisk riktning som gör detta bajsupptorkande möjligt. 

Det är naturligtvis inte finare att sitta på kontor och skriva pressmeddelanden än att städa upp avföring. Men någonting säger mig att trots det de flesta av oss skulle föredra det förra framför det senare. Hade det funnits någon rättvisa borde därför städaren kompenseras för sina något mindre trevliga arbetsuppgifter genom högre lön, bättre arbetsvillkor etc. Vi vet alla att det inte är på det sättet. Faktum är att det som allra oftast är precis tvärtom. Att det var ett “invandrarföretag” som Unsgaard anlitade, och en rysk kvinna som utförde själva arbetsuppgiften, är inte ett exempel på att vissa nationaliteter av kulturella eller andra skäl är särskilt lämpade att utföra vissa arbetsuppgifter. Det är heller inte en fråga om slump, utan en tydlig illustration av hur klass- och etnicitet (och i det här fallet även kön) samspelar.

Och detta är Unsgaard uppenbart medveten om. Genom att uttryckligen koppla både till den etniska sammansättningen hos städpersonalen och framförallt till begreppet “arbetslinjen” visar han att han förstår eller åtminstone tror sig förstå: hade det inte varit för den moderata politiken med sänkta ersättningar och åtskruvade försäkringssystem som pressar lägstalönerna nedåt hade det kanske inte funnits någon rysk kvinna som var beredd att rycka ut sådär på söndagskvällen. Hon hade förmodligen suttit fast i “bidragsberoendet”. Eller så hade hennes lönenivå gjort att det skulle blivit för dyrt att anlita henne. Från att vara en oskyldig om än något smaklös  kommentar blir plötsligt Edward Unsgaards uttalande något helt annat och större; en politisk vision om hur framtidens arbetsmarknad ska se ut. Åtminstone för dig som råkar vara invandrare.

Den konservativa hållningen har alltid varit att ojämlikheter i löner, arbetsvillkor och arbetsförhållanden ska kompenserar genom erkännande. Vi ska säga att alla jobb är lika fina och lika mycket värda, att vi alla är delar i samma organiska samhällskropp och att vi alla behövs, oavsett om vi råkar tillhöra fötterna eller huvudet. Ur det perspektivet är ju Unsgaard närmast god, då han berömmer den snabba servicen. Men den bilden är lättare att upprätthålla om man själv råkar sitta i huvudet. För den som slavar på nere i fötterna är känslan av social underordning svårare att bortse ifrån. Framförallt blir den skrämmande påtaglig i lönekuvertet den 25:e varje månad.

Jag har inga problem med att det finns professionella företag som sysslar med städning. Eller med att tvätta bort bajs. (Jag har själv jobbat med det sistnämnda, inom äldreomsorgen.) Som jag ser det finns det heller ingen som helst anledning att bli upprörd över själva handlingen Edward Unsgaard utfört, dvs ringa efter hjälp med att sanera portuppgången.

Däremot illustrerar den förmodligen rätt ogenomtänkta kommentaren någonting mycket större. Om hur kretsarna närmast Fredrik Reinfeldt de facto resonerar när de funderar på framtidens Sverige. Och det är faktiskt värt att fästa viss uppmärksamhet vid.

Bakgrund i Sydsvenskan, DN, Aftonbladet, Expressen, SvD. Kommenterar gör bland många andra Annika Högberg, Robert Noord, Alliansfritt Sverige, SSK, yttrandefrihet FTW, Ali Esbati, Kjellberg, Mary, mymlan, Luciano Astudillio, Emilia Bjuggren (i all korthet på slutet, men läs inlägget ändå, det finns beröringspunkter), Utsikt från höjden, Krassman, Ulf Bjereld.

Intressant?    

Technorati-taggar: Edvard Unsgaard,arbetslinjen,regeringen,Fredrik Reinfeldt,arbetsmarkandspolitik,klass,klassamhälle,Stig Sjödin,integration