Jag har länge varit rätt säker på att Svenska Dagbladets Göran Skytte är - vid sidan av Dick Erixon - det bästa exemplet på irriterande konservativ självgodhet i den svenska debatten (utvecklade min syn på själva fenomenet här). Men nu inser jag Skyttes position är hotad av en annan kolumnist på den egna ledarsidan. För Elsie Claeson lyckades i morse återigen få ihop den där häxbrygden av fördomar, ologiska resonemang och skyhöga pretentioner som verkar vara den samtida svenska dumkonservatismens främsta adelsmärke.
Dagens kolumn heter Vaccinerade mot närhetsförstöring och i den driver Claeson tesen att vänstern hatar "de små gemenskaperna" (dvs familjer, föreningsliv, lokalsamhälle), men att denna kamp är dömd att förloras eftersom människan "tycks vara vaccinerad mot närhetsförstöring" (något som Claeson naturligtvis härleder till biologi och "mammahormonet" Oxytocin). Ja, kanske är det till och med så att vänsterns hat mot kärnfamiljen (eller för den delen "småborgerlig julfirande") gynnar densamma eftersom "[f]örbjuden kärlek är ofta den starkaste kärleken".
Så politiskt blir texten naturligtvis helt ologisk. "Trots att svenska skatter och bidrag gynnar singellivet, frodas kärnfamiljen och civilsamhället. Cirka tre av fyra svenska barn bor med båda sina biologiska föräldrar. Sverige tillhör frivilligarbetets världstopp" skriver Claeson och vän av ordning ställer sig då naturligtvis frågan - vad är då problemet? Om den förda "socialistiska" politiken gör att de små gemenskaperna frodas, varför då byta politik? För byta politik vill Claeson göra och hyllar brittiska Tories förslag att från statens sida försöka styra hur folk vill leva sina liv genom att skattetekniskt gynna gifta par.
Men att kolumnen inte klarar en elementär argumentationsanalys är nu inte det största problemet. Det största problemet är den ogenerade och förmodligen medvetna demonisering av den politiska motståndaren som egentligen är kärnan i hela resonemanget. Diktaturens Rumänien kopplas helt oreflekterat ihop med socialdemokrater, liberaler och feminister i dagens Sverige. "Socialister i alla länder, ofta maskerade till genusfeminister, förenas i kampen mot den lilla världens subversiva mänsklighet" skriver Claeson och för en stund verkar det faktiskt som om hon tror på sina egna konspirationsteorier.
Ologiskt, fördomsfullt, svart-vitt kategoriserande, självgott. Det tycks vara stilidealet hos dagens nykonservativa rörelse. Åtminstone de delar av den som regelbundet får tillträde till Svenska Dagbladets ledarsida.
...
Och nu över till någonting helt annat. Dagens snackis verkar vara SvD:s artikel om politik och sociala medier. Kommenterar den gör bland andra Johan Westerholm, Peter Andersson, Karin Bergh, Krassman och Kulturbloggen. Själv tycker jag det roligaste är att Eva Lena Jansson med rätta lyfts fram som en politiker som verkligen har förstått det här med sociala medier. Välförtjänt.
Läs även andra bloggares åsikter om Elsie Claeson, politik, familjevärderingar, konservatism, nykonservatism, Göran Skytte och annat intressant
Tycker nog ändå att Tricky-dicks själgodhet och besserwisser-attityd är svårslagen.
SvaraRaderaJag tycker det var klarsynt och bra skrivet av Claeson. Nog är väl kommunster, nazister, sossar och feminister egentligen i grunden samma andas barn.
SvaraRaderaMen det är nog lite svårt att erkänna.
MVH Lennart
Lennart. Du glömde liberaler och den borgerliga regeringen. De får ju också en skopa av Claesons slev...
SvaraRadera"Så politiskt blir texten naturligtvis helt ologisk. "Trots att svenska skatter och bidrag gynnar singellivet, frodas kärnfamiljen och civilsamhället. Cirka tre av fyra svenska barn bor med båda sina biologiska föräldrar. Sverige tillhör frivilligarbetets världstopp" skriver Claeson och vän av ordning ställer sig då naturligtvis frågan - vad är då problemet? Om den förda "socialistiska" politiken gör att de små gemenskaperna frodas, varför då byta politik?"
SvaraRaderaSjölander! Hur resonerar du egentligen? Det är ju DITT resonemang som är ologiskt, här kommer ett exempel: fram till 1979 i Sverige ansågs homosexualitet vara en psykisk sjukdom. Trots det så frodades den homosexuella subkulturen. Med ditt resonemang så kunde vi gott behållt sjukdomsstämpeln eftersom den var verkningslös? Om du lär dig läsa ordentligt så upptäcker du att Claeson ej skriver att "de små gemenskaperna frodas" PÅ GRUND AV den förda socialistiska politiken, utan TROTS den. Se, vad enkelt det var att visa hur korkade ni är.
Hej Mikael. Tack för din kommentar. Tyvärr har du fel. Du lyckas visserligen i sista meningen helt korrekt tolka vad det är Claeson försöker hävda men du lyckas inte på något sätt visa att det inte är så befängt som jag skriver i min bloggpost.
SvaraRadera(Ska man vara petig antyder Claeson dessutom faktiskt att det finns någon sorts "förbjuden frukt"-effekt som gör att den förda politiken faktiskt skapar MER av små gemenskaper. Alltså att det finns ett positivt samband mellan en "antifamiljepolitik" och starka familjer, och inte bara ett "trots". Nu är detta resonemang såklart befängt i sig men hon skriver faktiskt så. Om man läser. Så där är din tolkning inte helt 100. Men vi släpper det för stunden.)
Dit stora problem är istället att din parallell är helt irrelevant. För nej, jag tror inte att sjukdomsklassificeringen minskade homosexualiteten i samhället (eller ännu mindre, med någon sorts Claesonsk logik ökade den). Det var heller inte därför den togs bort (eller borde ha behållits, hur man nu resonerar). Utan för att det är förnedrande att klassa friska människor som sjuka bara på grund av deras sexuella läggning.
Problemet med Claesons (och ditt) resonerande är att hon inte har något sådant argument mot den förda politiken. Det finns ingen uttalad ambition att motverka varken familjebildningar eller andra små gemenskaper som Claeson kan peka på och uppröras över. Och tittar vi istället på effektena av den förda politiken konstaterar ju Claeson själv att Sverige inte alls är dåligt på den punkten - tvärt om ligger vi i topp (källa: SvD-artikeln jag länkar till ovan).
För sanningen är naturligtvis att det inte finns någon antifamiljepolitik i Sverige. Eller någon politik mot de små gemenskaperna i största allmänhet. Och att det är därför både familjer och föreningsliv frodas.
Det enda argumentet Claeson lyckas uppbåda för att den finns en politik som går ut på att krossa de små gemenskaperna är alltså att vi har väldigt mycket av kärnfamiljer och ideell aktivitet i Sverige. Och det är en logisk kullerbytta av rang, som jag handen på hjärtat tror att du får det svårt att klara dig ur.
Sedan är naturligtvis inte denna mycket märkliga argumentation min huvudkritik mot texten, vilket jag också förklarar ovan. Men det har du ju som den vakne person jag antar att du är redan noterat.