Klassikern: Revolten som ger oss vårt människovärde

Det var i veckan 60 år sedan nobelpristagaren Albert Camus körde ihjäl sig. Camus tillhörde den generation franska efterkrigsförfattare som i mycket satte bilden av vad en samtida intellektuell är och ska vara – den mest kända av dem är kanske Jean Paul Sartre. Jag läste i dagarna om hans imponerande “Människans revolt” från 1953 och slås av en röst som trots att den är hårt präglad av just den tid den skrevs i har oerhört mycket att säga en modern människa.

Utgångspunkten för Camus tänkande är tillvarons absurditet. Det är inte svårt att förstå. Efter två världskrig, Auschwitz och Gulag, en kolonialism vars reella innebörd började bli uppenbar för allt fler, kändes galenskapen och ondskan förmodligen som det mest bestående mänskliga förhållningssättet för hela Camus generation. Människans revolt är dock ingen dyster skrift. Den är tvärtom bland det mest hoppingivande man kan läsa.

Boken är en sorts undersökning av revoltens idéhistoria. Från myterna om Prometheus och Kain rör han sig över mer samtida tänkare som Sade, Nietzche, Marx, Dostojevskij och Rimbaud, för att nämna ett axplock. Det är också en undersökning av revolutionens historia; från den franska och “kungamördarna” över den ryska till det nazistiska maktövertagandet i Tyskland. Och slutsatserna är tydliga.

För Camus är revolten nödvändig.  Det är först när vi rätar på ryggarna och säger “nej” vi markerar den gräns bakom vilket själva vårt människovärde definieras. “Den revolterande slaven säger alltså både ja och nej” skriver Camus och fortsätter: “På samma gång som han hävdar tillvaron av en gräns hävdar han också tillvaron av något bortom gränsen: något som han misstänker finns där och vill bevara". Denna revolt har också en kollektiv karaktär: “Slaven reser sig i motstånd i alla varelsers namn, eftersom han anser att genom den bestående ordningen hos honom förnekas någonting, som inte är hans ensak utan som han delar med alla andra människor, även med den som förolämpar och förtrycker honom”.  

Revolten är alltså den handling där vi utifrån att vi inte längre tyst accepterar vår egen situation också markerar förekomsten av ett värde som går utanför och är större än vår egen person. Revolten är med andra ord det som i någon mening definierar oss som människor. Men den är – vilket lejonparten av boken går ut på att beskriva – verkligen inget okomplicerat.

I revoltens kölvatten följer genom inte minst nutidshistorien allt som oftast brottet, mordet, terrorn. För Camus finns det något gemensamt i alla dessa exempel; och hans fördömande av såväl terrorn efter den franska revolutionen och sammankopplingen av logiken i det kommunistiska och det nazistiska styret i Sovjet respektive Tyskland var också något som uppfattades som oerhört kontroversiellt av samtida vänsterintellektuella (tex gjorde det att han tvingades bryta med Sartre).

Vad Camus menar har skett här är att revolutionen i samtliga fallen ovan (nazisterna utgör ett särfall, eftersom de från början inte ens hade några ädla avsikter) tappat kontakten med revoltens kärna, det lika människovärdet, det som revolten skulle bevisa. Han kritiserar alltså en revolt som blivit nihilistisk – tappat tron på att det finns några moraliska värden – och som därmed också faller över i mordet och brottet. Men, skriver Camus; “istället för att döda och dö för att frambringa det vara som vi inte är, bör vi leva och låta leva för att skapa det vi är”. 

Revolten är alltså ett individuellt handlingsalternativ. Men det är också en politisk strategi. Här är han mer sökande; men han hittar sina motståndsfickor, hos en kämpande fackföreningsrörelse (i en fotnot nämns faktiskt tom de skandinaviska länderna), inom konsten, i kommunen eller den lokal gemenskapen, nära den faktiska mänskliga verkligheten.

För en nutida läsare – och inte minst för den nutida vänster som kämpar mellan stora berättelser som förlorat sin trovärdighet och en flyktig postmodernism som faktiskt i sin förlängning omöjliggör all form av politik -  är “Människans revolt” främst intressant som en vägledning eller en inspiration till någon sorts möjlig moralisk hållning. Jag tycker kanske till skillnad från många andra som brukar referera sig till Camus inte att det riktigt stora behållningen är hans kritik av det auktoritära (den är riktig, och viktig, men andra har faktiskt gjort den lika bra) utan det lika brinnande försvaret för den politiska handlingen. Här har den franske motståndsmannen (Camus kämpade aktivt mot den tyska ockupationen, inte minst som redaktör för motståndstidningen Combat) i allra högsta grad något att säga oss.

Likgiltigheten är helt enkelt inte ett alternativ. Men heller inte brottet, våldet, terrorn. Och även om kampen är individuella i den mening att den bygger på ett enskilt politiskt ställningstagande så är den ingen kamp man för ensam, eller ens för ens egen skull. Eller som författaren själv uttrycker det:  

“Man förstår då att revolten inte kan undvara en sällsam kärlek. De som inte finner vila varken i Gud eller i historien dömer sig själva att leva för dem som – i likhet med dem själva – inte kan leva: för de förödmjukade. Revoltens renaste impuls kröns av Karamazovs genomträngande rop: om inte alla blir frälsta, vad hjälper då frälsningen för en enda?”

Det är uppfodrande ord. Och det leder åtminstone mig till slutsatsen att det kan vara värt att bjuda in Albert Camus i det politiska samtalet igen.

En som inte håller med mig är för övrigt J. Mikael Olsson. Det har såklart också skrivit mycket bra om Camus i pressen genom åren; till exempel: Kriget på Balkan gör Camus aktuell. Här finns också ett intressant föredrag, hållet på ABF-huset, värt att ögna igenom. SvDs understreckare har också vid flera tillfällen ägnats åt den franske författaren, tex häromdagen i samband med dödsdagen.  

Intressant? 

Technorati-taggar: Albert Camus,Människans revolt,filosofi,människovärde,politisk filosofi,moral,revolution,kommunism,nazism,existentialism,demokrati,revolt