Plötsligt pratar alla om kulturpolitik. Per Wirtén på Dagens Arena menar att orsaken är att hela systemet “närmar sig sammanbrott”. “Alla ersättningar - utom för de extremt framgångsrika - sjunker. Professionellt arbete blir omöjligt, i varje fall om det ska kombineras med dräglig ekonomi, familj och enstaka lediga helger. Från författare och kulturjournalister kommer nu regelbundna och allvarliga larm om förnedrande arbetsvillkor” skriver han och jag tror att det ligger en hel del i vad han säger. Men samtidigt är det nog inte hela sanningen.
För att kulturpolitiken hettat till igen handlar nämligen inte bara om kulturarbetarnas villkor. Det finns också en djupare underton. När Anna Hallberg häromdagen skrev sin rosenrasande uppgörelse över tillståndet i landet så handlar det om förutsättningarna att leva och överleva som kulturellt yrkesverksam, visst, men det handlar framför allt om vad vår syn på och vilka förutsättningar vi ger kulturen säger om vårt samhälle. “Jag vet att det är lågkonjunktur i Sverige. De flesta har det ganska pissigt. Och precis som i början av nittiotalet kommer rasismen tillbaka, de repressiva kulturdebatterna, missnöjet, konstnärshatet och de populistiska utspelen.“ skriver Hallberg och sammanfattar längre ner: “Under alla pajkastande debatter om pengar och villkor och författare som skriker och väsnas för sitt existensberättigande finns djupare värden som handlar om minne, stabilitet, offentlighet och demokrati.”
Finns det andra värden än det pris som sätts på marknaden? Och vad är vi i sådana fall beredda att betala för att värna dessa värden? Det är den i grunden djupt ideologiska fråga som hela den uppblossade kulturdebatten egentligen försöker svara på.
Därför måste vi prata om kulturarbetarnas villkor, och vi måste även bredda debatten bortom det. För om möjligheten att försörja sig som kulturskapare blir en fråga endast för de direkt berörda ökar det också det politiska utrymmet för allt från marknadsdogmatiska nyliberaler till kulturkonservativa högerpopulister att plocka billiga politiska poänger på motstånd mot en “kulturelit” som “skor sig”.
I Sverige finns en djupt förankrad tradition av folkbildning och amatörkultur. Klyftan mellan “det folkliga” och “spetsen” är inte lika avgrundsdjup som på många andra håll. Kommunala musikskolan, bok- och rockcirklar, körer och amatörteaterföreningar utgör en brygga mellan det breda och det smala. En brygga som är av strategisk oerhörd vikt om man vill utveckla Sverige som kulturland.
Socialdemokraterna vill göra kulturen till en valfråga. Jag tror att det är helt rätt tänkt. Men det är en målsättning som ställer krav. Det handlar om att komma med skarpa förslag på hur man ska kunna göra det möjligt för fler att leva på sin konst. Men det handlar också om en kraftfull politik för den breda, folkliga, delaktiga kulturen som spelar minst lika stor roll för “spetsen” som bredd- gör för elitidrotten.
Det borgerliga Sverige är ett Sverige som blir kallare, på alla sätt. Det märker folk. Och det stör dem. Satt i sitt ideologiska sammanhang kan en offensivt formulerad kulturpolitik vara ett sätt att fånga upp dessa känslor och praktiskt visa att samhällen kan byggas på andra värden än bara det krassa egenintresset. Att vi människor någonstans är mer än vad som kan uttryckas i en ekonomisk kalkyl av nytta och icke-nytta.
Det vore i sådana fall ett budskap som jag tror skulle engagera fler än mig. Johanna Graf skriver bra om samma ämne.
Intressant?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar