Klassamhället sitter i köttet

Klass är någonting väldigt kroppsligt. Det märks i utslitna ryggar, stressjukdomar, förslitningsskador, psykisk ohälsa, övervikt. När vi på olika sätt tar del av och försöker sätta oss in i hur gamla tiders klassamhälle såg ut och fungerade så är det de fysiska delarna vi oftast fastnar vid; armod, povra levnadsförhållanden, dålig tillgång till medicin och läkare. Ja, det är ju till och med så att de som med viss regelbundenhet tenderar att förklara klassamhället för dött brukar hänga upp det på att det rent fysiska lidandet i dagens moderna välfärdssverige inte går att jämföra med andra delar av världen eller hur det sett ut tidigare även här. 

Marika Lindgren Åsbrink har senaste dagarna skrivit några oerhört angelägna texter om just klass och hälsa (på bloggen och nu senast även på SVT debatt). Med en gedigen avstamp i fakta och statistik visar hon det moderna svenska klassamhället i all sin obarmhärtiga klarhet. Och inläggen ger också perspektiv på den borgerliga sjukvårdspolitik som bedrivs idag, inte minst i mitt hemlandsting Stockholms läns landsting.

Det Marika skriver om är nu egentligen inget nytt. Människor är sjukare och dör tidigare i vissa områden än i andra. Två stopp med tunnelbana ger två år kortare förväntad livslängd, för att låna ett slagkraftigt exempel från texterna. Denna kunskap är som sagt varken ny eller kontroversiell. Vi vet att det är på det här sättet.

Själv är jag sedan många år tillbaka sjukvårdspolitiskt aktiv. Och jag vet att det faktum att klass skapar ohälsa och i förlängningen alltså dödar i förtid inte är något vi kan lösa inom ramarna för vårt sjukvårdssystem. Däremot kan vi kanske i någon mån motverka och mildra effekterna. Om vi gör rätt. I Stockholms läns landsting har vi de senaste åren haft en politisk ledning som satt en politisk ära i att göra precis tvärtom.

Genom prestigeprojektet Vårdval Stockholm har ett system satts i sjön som gör allt annat än att ta hänsyn till att människor är olika, har olika förutsättningar och därmed kräver olika resurser.. Enligt någon sorts millimeterrättvisa ersätts varje besök exakt lika; oavsett behov, oavsett situationen i övrigt. Resultatet har blivit en massiv omfördelning; bort från områden där behoven är stora.

Vi kan aldrig vårda bort klassamhället. Men vi kan förhålla oss till det. Den debatt Marika Lindgren Åsbrink för är därför i ordets verkliga mening livsnödvändig. Inte för att kunskaperna är nya, utan för att detta är sanningar som vi på något sätt tenderar att hela tiden glömma bort. Och de ger två sjukvårdspolitiska slutsatser vid handen. 

Den första är att vi måste förhålla oss till de ojämlikheter i hälsa som klassamhället ger upphov till. Den politik borgerliga partier med moderaterna i spetsen driver i exempelvis Stockholm måste bekämpas, ersättas med en politik som kompenserar för och motverkar orättvisorna istället för att förstärka och understryka dem. 

Men den andra är minst lika viktig. Och den säger oss att de viktigaste hälsopolitiska åtgärderna vi kan vidta antagligen inte alls har med vad vi vanligtvis kallar sjukvårdspolitik att göra. Ett samhälle med mindre klyftor där människor i ökad utsträckning har makt över sina egna liv är också ett friskare samhälle. Det handlar om arbetsmarknad, ekonomi, trygghetssystem, fördelningspolitik - ja egentligen hela politiken som sådan.

Det är ett närmast hissnande perspektiv. Inte minst eftersom det visar hela vidden av den utmaning en modern vänster som menar allvar med samhällsförändringen fortfarande har framför sig. 

Mer om Marika Lindgren Åsbrinks text skriver bla Ali Esbati.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, hälsa, klass, vårdval stockholm, sjukvårdspolitik, jämlikhet, Marika Lindgren Åsbrink och annat intressant