Jag vet inte om jag någonsin upplevt en så omtumlande relation till en årstid som denna vinter. Från en första ytlig förälskelse då skönheten i allt det vita som förvandlade världen till ett sagoland förtrollade mig över till ett bittert och glödande hat som liksom stämplades rakt in själen; djupare och djupare för varje dragkamp med barnvagnen genom snömoddiga parkvägar och för varje inställt och försenat tunnelbanetåg. Så när jag trodde att detta hat var allt jag kunde känna så denna sista veckas charmoffensiv; och efter dagens fantastiska pulkaåkning vet inte längre vet vad jag egentligen ska tycka.
För det är fantastiskt vackert. Och ingen kan känna glädjen hos barn som kikande av skratt kastar sig ut i pulkabacken utan att på något plan bevekas. Men samtidigt. Jag ser de jättelika snöhögarna som snart kommer att förvandlas till vårfloder och dränka hela världen i plaskblöt sörja. Jag behöver bara blunda för att se blixthalka och den där gråslaskiga avgasfärgade sörjan som jag kommer tvingas klafsa fram igenom under alla dessa mörka dagar som är kvar.
Och när jag tittar ut över den lilla uteplatsen utanför fönstret och tänker på att under den där dryga metern snö döljer sig en gräsmatta som man i lyckligare tider kan placera en trädgårdsstol på; sitta i ljumma sommarkvällar med en kopp kaffe och en bok och bara njuta av värmen som omger en; ja då känner jag fortfarande en ordentligt stygn av rent fysiskt påtaglig längtan. Och så funderar jag på att plocka fram trädgårdsböckerna och dregla över bilder av täckväxter och buskbeskärningar på ett sätt som påminner om hur jag en gång kunde drömma mig bort i barndomens Stor&Liten-kataloger.
Men det gäller väl att härda ut. Antar jag. Njuta av de stunder av skönhet som trots allt bjuds. Och försöka se det hela som någon sorts hårdkokt läxa i människans levnadsbetingelser. Tänka att en oplogad parkväg trots allt inte är det värsta mänskligheten har fått uppleva.
Även om gudarna ska veta att det ibland känns så. Idag skriver vi den sjunde mars, på väg mot den åttonde. Med några fler dagar som den här skall väl det gå att klara sig fram tills den verkliga våren. Tänker jag förtröstansfullt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar