Nej, staten är inte alltid god. Ens om den heter EU.

Ett antal namnkunniga vänsterdebattörer skriver idag på DN debatt och argumenterar för att vänstern borde driva på för ett fullvärdigt svenskt EMU-medlemskap och införa euron. Det kan man naturligtvis tycka om man vill. Men vad som är mer problematiskt än själva sakfrågan är sättet skribenterna argumenterar på.

Det finns två saker i argumentationen som jag tycker måste diskuteras. Den första är att det tyngsta argument som framkommer i texten om varför EMU är bra är att EMU är “politiskt”. Genom att rikta ljuset mot euron i diskussionen om krisen “rikta[s] fokus mot demokratins valda företrädare politikerna, som konstruerat euro-samarbetet.” Konsekvenserna av detta är inte att leka med: “Därmed eldar de [dvs eurokritikerna] på den nationalism, fascism och nazism som åter börjar göra sig bred i Europa.”

Detta argument är djupt problematiskt. Vad de säger är nämligen att det är fel att kritisera staten (i det här fallet EU), för staten styrs av politiker och politiker representerar demokratin (i motsats till kapitalet, vilket författarna inte underlåter att understryka). Alltså precis samma argumentationslinje som säger att det är fel att kritisera missförhållanden i offentlig sektor, eftersom det lägger fokus på “fel saker”, man missar “den verkliga fienden” etc.

Jag tror att denna typ av egentligen rätt primitiva etatism är fullkomligt förödande för all typ av vänster. Ett alternativt förhållningssätt gav Katrine Kielos prov på i en alldeles lysande krönika i tidningen Frihet. “Jag tillhör dem som tror väldigt mycket på EU som politiskt projekt. Jag trodde rentav så mycket på EU som politiskt projekt att jag efter mycket velande slutligen röstade ja även till EMU. Sju år senare är det däremot uppenbart hur det mesta som nej-sidan varnade för i folkomröstningen har inträffat” skriver hon och fortsätter: “Den europeiska centralbanken har satt räntor anpassade efter Tysklands behov. Spanien hade behövt en mycket högre ränta och nu överhettades i stället den spanska ekonomin. En husbubbla växte fram och när den sprack sköt arbetslösheten i höjden. Eftersom landet har euro fanns det ingen möjlighet att devalvera. Budgetunderskottet är i det här fallet en konsekvens av krisen - inte en orsak.”

Det viktiga i texten är dock inte denna analys utan den slutsats som följer: “…det är bara att tugga i sig lärdomen: försök att binda samman länder ekonomiskt i en valutaunion kan leda till att de politiska motsättningarna ökar. Inte minskar. EMU kan göra EU svagare, inte starkare.” skriver Kielos.

Skillnaden mot dagens debattörer är frapperande. Istället för att skjuta på budbärarna (dvs kritikerna) går Kielos till botten med problemet. Att detta förhållningssätt skulle leda till “nationalism, fascism och nazism” känns ju minst sagt magstarkt.

Vilket leder mig in på det andra djupt problematiska med dagens debattartikel. När de försöker beskriva andra åsikter än de egna skriver de nämligen om “en liten men medialt röststark grupp vänsterdebattörer [som tror] att krisen orsakas av den gemensamma valutan” och kallar detta för “en huvudlös vänsterståndpunkt”.  Den biten blir ju sedan snudd på komisk när de senare konstaterar att “plötsligt är vi eniga bara med FP-ledaren Jan Björklund om ett ja till euron snarast möjligt” (det leder ju tanken till den där vitsen om bilföraren som är ute och åker och hör varningar på trafikradion om en dåre som kör mot trafiken och förnärmat utbrister “vadå en dåre, varenda jävel här kör ju på fel sida vägen”) men egentligen är det inte särskilt roligt alls.

För försöken att definiera ut meningsmotståndare som någon sorts av obskyr med mäktig sekt (liten men medialt röststark) som agerar utan verklighetskontakt är dels en ganska obehaglig debatteknik, dels en fullständig förvrängning av hur kartan faktiskt ser ut. Från höger till vänster, inom Sverige (något mindre) och utomlands (något mer) förs idag en mycket seriös diskussion av vad vi faktiskt kan lära oss av att se hur EMU-systemet hanterade och hanterat den kris vi just nu är inne i. Att stämpla ut hela den diskussionen som sekteristisk och huvudlös eftersom krisens "verkliga orsak” är “kapitalismen” (eller som det uttrycks i debattartikel; “de stora klyftorna”) leder för att uttrycka sig försiktigt knappast vidare och framåt.

Det finns några försök till seriösa ansatser i artikeln. Författarna kritiserar en politik där länder justerar valutakurser för att ta sig ur kriser, men för inga djupare resonemang om vad skillnaden egentligen blir gentemot den deflations- och nedskärningspolitik som nu istället blir lösningen (se mer om det här). Det är synd, för där skulle en intressant diskussion kunna föras. Men den kräver naturligtvis att man vågar ifrågasätta även de egna käpphästarna.

I grunden har författarna dessutom naturligtvis också rätt i att EMU och euron inte är orsaken till att kapitalismen krisar (tror faktiskt inte någon hävdat det heller, däremot finns det goda skäl för att hävda att systemet förvärrat situationen). Men inte någonstans förklaras på vilket sätt EMU skulle vara en lösning på problemet. Mer än att systemet är politiskt, som om vi på något sätt skulle tycka att den ojämlikhet som följer i kölvattnet av en politiskt skapad bostadsbubbla är bättre, mer demokratisk kanske, än en som skett på en avreglerad marknad, eller att de grekiska arbetarna som idag protesterar borde vara glada över att det nu är staten som jävlas med dem och inte marknaden.

Men oavsett dessa försiktiga ansatser till en seriös diskussion: det bestående intrycket av artikeln är att författarna till synes på fullt allvar hävdar att all kritik av hur EU fungerar är en kritik mot demokratin och därför leder till ökad “nationalism, fascism och nazism”. Och jag tycker egentligen att vänstern borde prata mer om Europa. Men om det sker med dessa förtecken är det en diskussion vi lika gärna kan vara utan. 

Technorati-taggar: politik,euro,emu,eu,ekonomisk politik,politisk debatt,vänster och annat intressant