Ett demokratiskt dilemma

Om du frågar människor generellt så säger de i regel att de vill ha hårdare straff. Om de däremot får ta ställning till faktiska rättsfall visar det sig tvärtom att folk i praktiken ofta vill ge lägre straff än de som faktiskt skulle ha utdömts. Det är det för mig föga överraskande resultatet av en studie genomförd av kriminologerna Kristina Jerre och Henrik Tham som idag presenteras i DN.

Man kan naturligtvis spekulera i varför detta är fallet. En inte helt långsökt förklaring kan vara att de flesta har en tämligen diffus uppfattning om vilka straff som egentligen döms ut i Sverige. Den information man får är dessutom oftast antagligen  via media; vilket enligt gängse medielogik innebär att det är de uppseendeväckande undantagen och inte normalfallen man får ta del av (eftersom normalfallen faktiskt inte är några nyheter enligt principen “hund bet man”). Det kan också tänkas att det finns ett visst mått av politisk opinionsbildning bakom.

Hela situationen innebär naturligtvis ett demokratiskt dilemma av ett inte helt ovanligt slag. Någon har sagt att retoriken till skillnad från logiken handlar om vad som är sannolikt, inte vad som är sant. Samma sak kan alltså också sägas omfatta politiken. Som framgångsrik politisk kommunikatör gäller det att förhålla sig till hur folk tror att saker och ting förhåller sig, inte hur de faktiskt är.

Netroots-grundaren Johan Ulvenlöv har på sin blogg idag presenterat en karta över vad han kallar “högerns ekokammare”. Det är ett nätverk av opinionsbildande röster (framförallt ledarsidor) som syftar till att sprida uppfattningar och åsikter kopplade till det borgerliga lägret. Jag har många gånger mött människor inom politiken som raljerar över just de politiska ledarsidorna eftersom det är så få som läser dem (vilket är sant). Men då har det inte förstått det där med ekokammaren och vikten över att ta makten över själva bilden av verkligheten.

Och en politisk ledarsida (eller en framgångsrik politisk blogg) läses kanske inte av vanligt folk i någon större utsträckning, men de läses av andra journalister, opinionsbildare och makthavare och dessa når i sin tur ut till breda lager människor. Och om alla dessa opinionsbildare exempelvis målar upp bilden av de milda svenska straffen så blir detta sedan till en verklighet som varje politiker (oavsett partifärg) måste förhålla sig till. För annars är han eller hon “inte i kontakt med verkligheten”. 

Antonio Gramsci var inne på detta när han utvecklade sina teorier om ett samhälles hegemoni. Paradoxalt nog har frågan sedan Gramsci verkade blivit ännu aktuellare i den typ av massmediedemokrati vi i nu lever i. Frågan är helt enkelt hur och av vilka vår uppfattning om vad som är sant och riktigt och sunt förnuft formas. Och hur ramarna för vad som är möjligt att göra och tycka sätts.

Jerre och Thams undersökning är ur det perspektivet väldigt intressant. För det stör onekligen bilden av hur demokratin förväntas fungera; om undersökningen stämmer skulle ju en väljare som vill uppnå effekt A (en viss straffsats för vissa brott) inte uppnå denna genom att rösta på det sätt han tror är det riktiga för att uppnå effekten utan istället effekt B - i det här fallet hårdare straff än det personen egentligen tycker är det rättvisa. En misstanke är att samma sak gäller på ett stort antal politikområden. 

Samtidigt är detta naturligtvis något vi får leva med. Och verka för så mycket folkbildning och en sådan pluralism i medieutbud och annan offentlighet som möjligt. Men det är verkligen frågor som tål att diskuteras. Inte minst så här när det är valrörelse.

Technorati-taggar: politik,hegemoni,kriminalpolitik,netroots,högerns ekokammare och annat intressant