Folkpartiet konkurrerar inte med SD

De senaste dagarna har jag hört och även kunnat läsa ett antal kommentarer som menar att Folkpartiet inför detta val valt att försöka konkurrera med Sverigedemokraterna genom att fiska i allt grumligare vatten (en som bloggar på temat är tex Krassman). Jag menar att vi med ganska stor säkerhet kan säga att detta är en felaktig analys. All erfarenhet visar nämligen att den strategi de svenska "liberalerna" nu har valt inte gör något annat än gynnar främlingsfientliga och högerpopulistiska krafter genom att föra upp deras frågor på dagordningen. En sannare beskrivning än att (FP) konkurrerar med (SD) är alltså att man hjälper dem in i riksdagen. 

Frågan är bara varför? Jag tror inte att dagens folkpartister är rasister. En förklaring - den mest positiva jag kan komma på - är då att man på riktigt tror att ett etablerat politiskt parti genom att "prata allvar" och "säga sanningen" om "integrationsfrågan" faktiskt kan mota Olle i grind. Problemet där är ju bara att vi rätt stor säkerhet kan säga att denna strategi där den har prövats - och den har prövats - lett till den totalt motsatta effekten. Danmark torde vara det tydligaste exemplet på den saken. Det enda som händer när du accepterar den spelplan högerpopulistpartierna försöker sätta upp är att det gynnar högerpopulistpartierna.

En alternativ och betydligt dystrare analys är då att folkpartiledningen är helt medveten om att det är just detta de gör. Orsaken till detta skulle kunna vara maktpolitisk. En borgerlig regering som balanserar mellan ett brunt och ett rödgrönt block och där dagordningen med nödvändighet då sätts utifrån dessa förutsättningar skulle stå både parlamentariskt och politiskt ganska stark. Extremhögern hotar rent politiskt inte den borgerliga regeringens dagordning eftersom den är just höger och de rödgröna framförallt socialdemokraterna får väldiga problem i en miljö där värderingsdimensionen blir viktigare än klassdimensionen (se Stefan Svallfors för ett utförligare resonemang om detta).

En tredje analys kan då vara att man struntar i huruvida den egna strategin hjälper Sverigedemokraterna eller inte utan istället helt enkelt ser dessa frågor som ett sätt att bryta in bland framförallt socialdemokratiska arbetarklasskärnväljare. För att återknyta till Svallfors: man gör som framgångsrika högerpartier i andra länder gjort och gör genom att flytta fokus bort från klass- och ekonomifrågor till mer "värderingsbaserade" frågor  stora inbrott i den arbetarklass som om de röstade efter eget intresse skulle rösta vänster (detta ser sedan lite olika ut i olika länder, men grundmodellen är densamma).

Personligen tror jag på en kombination av förklaring två och tre (där den sista är den viktigaste), och att förklaring nummer ett är vad som mot bättre vetande används för att hålla den interna partiopinionen i styr. Jag tror att man har låtit sig inspireras av partibröderna i Danmark och att ambitionen är att förändra hela den svenska politiska kartan - paradoxalt nog i en synnerligen icke-liberal riktning.
 
För vänstern och arbetarrörelsen är motstrategin närmast given: det handlar om att inte släppa klass- och fördelningsperspektivet på politiken. Alltså fokus på jobb, jämlikhet, hur livet ska kunna bli bättre även för vanligt folk i det här landet. Lite enligt de riktlinjer brittiska partiledarkandidaten Ed Milliband skissar på när han argumenterar för att Labour för att kunna återta regeringsmakten måste "lämna New Labours trygghetszon".

En annan grupp som borde fundera över hur de ska hantera den politiska utvecklingen i landet är alla genuina liberaler. Uppenbarligen är de dock i dagarna alltför upptagna med att stödja en borgerlig regering som allt mer kastar allt de tror på på skräphögen för att orka fundera över den saken. Men någonstans är det en diskussion som när den väl kommer kommer att bli väldigt intressant att följa.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, folkpartiet, sverigedemokraterna, integration, klass, värderingar, Stefan Svalforss, Ed Milliband, liberalism och annat intressant