Den stora socialdemokratiska knäckfrågan

2006 års valbudskap "Alla ska med" är förmodligen det skarpaste ideologiska budskap socialdemokratin förmått formulera under mycket lång tid. Problemet var bara att det inte fanns någon politik som kunde matcha sloganen. Alla skulle med; men ingen förstod riktigt vart eller än mindre hur det skulle gå till. För att spä på förvirringen valde dessutom reklambyrån i vad som måste vara den märkligaste politiska kommunikationsinsats jag varit med om att illustrera detta i sig lite svårfångade budskap med en massa människor som trängdes i en alltför liten bil och förvirringen blev total. Men det förtar inte det faktum att det är runt hur detta budskap ska fyllas med innehåll den socialdemokratiska förnyelsediskussionen måste fokuseras idag.

Det stora slagfältet i svensk politik idag är inte välfärden, det är arbetsmarknaden. Det är mot den udden i den borgerliga regeringens politik riktar sig. Kombinerat med de krafter globaliseringen på olika sätt ändå för med sig (konkurrens utifrån, papperslösa invandrare som utnyttjas av hänsynslösa arbetsgivare etc) är det ingen överdrift att påstå att dagens svenska arbetsmarknad är satt under stor press. Det räcker med att prata med ungefär vemsomhelst under trettio idag för att förstå att fasta anställningar och långsiktig trygghet snarare är en avlägsen dröm än någon realistisk verklighet.


Den borgerliga strategin har som bekant inte gått ut på att ta direkt konfrontation med arbetarrörelsen runt arbetsrätten (än, ska sägas). Visserligen har ett antal regelverk ändrats när det gäller exempelvis möjligheten till visstidsanställningar så bilden av att regeringen helt fredat detta område stämmer inte. Men de huvudsakliga stötarna har satts in på andra områden. Genom försämringar i trygghetsförsäkringarna och framförallt arbetslöshetsförsäkringen hoppas man kunna sätta en press neråt på framförallt lägstalönerna, och genom förändringarna av avgifterna till a-kassan att rikta ett hårt slag mot den fackliga organisationsgraden. 

Problemen på svensk arbetsmarknad - med arbetslöshet, dåliga arbetsmiljöer, otrygghet, maktlöshet, etc - beror inte på den borgerliga regeringen. De är naturliga bieffekter av det ekonomiska system vi har. Men det viktiga att understryka är att det finns olika politiska strategier för att möta dessa problem. Den borgerliga regeringen väljer att pressa lönenivåer neråt och öppna upp för ökad otrygghet i syfte att det ska minska arbetslösheten. Den stora frågan just nu är vilken den socialdemokratiska strategin är. 

För som jag ser det är det detta "alla ska med" handlar om. Vi accepterar - ja, vi bejakar - en kraftig ekonomisk utveckling, en strukturomvandling, att svensk ekonomi och svensk arbetsmarknad imorgon kommer att vara något helt annat än den är idag. Vi förstår och hyser respekt - men ingen okritisk respekt - för kapitalismens förmåga att skapa värde. Men vi ställer som krav att alla vi som bor här ska få ta del av det goda denna utveckling för med sig. Vi accepterar inte att utvecklingen sker till priset av att landet klyvs: socialt, geografiskt, mellan infödda och invandrade svenskar. Jag tycker det är ett mycket bra budskap.

Problemet är att när det kommer till de konkreta svaren på hur detta ska gå till kan man om man ska vara elak koka ner detta till två stycken: hälften ska plugga på högskolan och vi ska ha höga ersättningsnivåer i trygghetsförsäkringarna. Det är inget fel på någon av dessa ståndpunkter. Men det är uppenbart att det saknas någonting ganska stort och avgörande för att de ska kunna vara grunden för en hel politik. 

För de tomma fläckarna blir uppenbara. Hur ska de som inte vill studera på högskolan komma med? Vad ska vi jobba med? Vilket utrymme finns för de som inte exakt passar in i de ramar den produktivitetsdriva ekonomin föreskriver? Är det för dem de höga ersättningsnivåerna finns till: tänker vi oss verkligen en utvecklingen där en del av befolkningen ska streta på i allt mer kvalificerade högproduktiva jobb och samtidigt försörja en annan del av befolkningen via olika former av ersättningssystem?  Frågorna hopar sig. Otydligheten gör det lätt för politiska motståndare att sätta en bild av en rörelse som helt tappat kontakten med sina egna rötter i arbetslivet.

Jag tycker att det kunskapslyft den socialdemokratiska regeringen genomförde under åren 1997-2002 var en mycket bra modern reformism, där delar av svaren på de frågor vi brottas med faktiskt finns. För nyckeln ligger i utbildningsväsendet. Och det kan aldrig handla om att sänka kunskapsambitionerna för någon grupp i samhället. Om vi inte accepterar en arbetsmarknad med en permanent lågproduktiv låglönesektor med allt sämre arbetsvillkor måste det finnas vägar vidare, då måste vi stå upp för en produktivitetsutveckling i alla samhällets sektorer, då måste vi kämpa för god arbetsmiljö, schyssta löner och rimliga arbetsvillkor när det gäller alla typer av jobb. Och då måste vi ge människor själva egenmakt och det rakaste sättet att göra det är via utbildning. Vi ser redan idag hur småföretagare skriker efter kvalificerad arbetskraft, vi vet att de ungdomar som hamnar i långtidsarbetslöshet i stort sett uteslutande är sådana som inte har fullgod gymnasieexamen och för en progressiv socialdemokratisk rörelse kan inte finnas något annat sätt att möta detta än hårt offensivt. Det handlar om ekonomisk utveckling men det handlar också om makt, om jämlikhet. Här har vi inte förmått prioritera tillräckligt tydligt. 

Sedan handlar det naturligtvis också om att återvitalisera den klassiska socialdemokratiska näringspolitiken i en ny, globaliserad värld. Man kan ha olika synpunkter på Leif Pagrotskys debattartikel häromsistens där han utmanade näringslivet i synen på Asien, men ansatsen är helt riktig. Inte minst i slutklämmen: "Med tanke på den stjärnsmäll som de nyliberala tankegångarna just har åkt på, känns det mer modernt att inse att gemensamma utmaningar kräver mer - inte mindre - av gemensamma lösningar." Jag tror det är ett riktigt perspektiv. Vi måste förstå att om Sverige halkar efter ekonomiskt kommer de som förlorar på det främst vara medel- och arbetarklassen. Den typ av diskussioner som exempelvis Carin Jämtin lyfte med sin huvudkontorsartikel för ett tag sedan och som framgångsrika lokalpolitiker på många håll i landet länge jobbat med utifrån sina perspektiv måste få fortsätta och utvecklas.

Och det finns även andra bitar i detta pussel som måste sättas ihop. Kanske måste vi erkänna att vi kommer behöva - på en individuell nivå - subventionera fler så att de kommer in på arbetsmarknaden. Plusjobben var ur detta perspektiv helt rätt tänkt (det är bättre att människor bidrar till samhället, får en rimlig ersättning, arbetsgemenskap och arbetslivserfarenhet än att de går passivt på ersättning) även om man i efterhand kan tycka att reformen i stora delar slarvades bort. Modellen med lönebidrag måste utvecklas och vässas. Vår politik gentemot själva arbetsmarknaden måste också bli mer offensiv: vi vet att dålig arbetsmiljö, maktlöshet, stress är sådant som över tiden ökar utslagningen: vilka offensiva lösningar har vi för att stärka löntagarnas position istället för att försvaga den?

En helt central del för det gamla arbetarpartiets förnyelse är alltså att vi återigen börjar prata om arbetet och arbetslivet. Vad ska vi jobba med, hur ska arbetsmarknaden fungera, hur ska vi stärka våra rättighet och ge möjligheter till ett rikare liv i egenskap av just arbetare/löntagare? Eller kort och gott: vart är det vi ska med någonstans, och hur ska det gå till?

Svaret på de frågorna är grunden för en politik som återigen kan göra socialdemokratin till Sveriges dominerande politiska kraft. 

Kan för övrigt rekommendera Karin Petterssons ledarblogg där hon pekar på var den verkliga framtidsdebatten förs, Marika Lindgren-Åsbrinks text där hon uttrycker åsikter om och tar tempen på den socialdemokratiska debatten just nu med särskilt fokus på senaste Tiden och Peter Anderssons resonemang om koppling person-politik. I en helt annan (men besläktad) fråga berör för övrigt både Alexandra Einerstam och Johan Westerholm den mycket viktiga framtidsfrågan om hur socialdemokratin kan bli en modern folkrörelse och nämner där den rapport jag lett arbetet med att ta fram för socialdemokraterna i Stockholm. Uppdatering: ser att även Martin Moberg och Peter Högberg närmar sig ubildningsfrågan ur ett mer ideologiskt perspektiv, också värt att läsa. Uppdatering två: Göran Johnsson och Björn Elmbrant är inne på ett resonemang som tangerar mitt i sin text "Ta strid för en god kapitalism", inte missa.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokrati, arbetsmarknad, globalisering, förnyelse, jobb, nya jobb, leif pagrotsky, carin jämtin, alla ska med och annat intressant