På toppen av tidens våg?

Idag presenterade den socialdemokratiska kriskommissionen (äntligen) sin slutrapport. Många socialdemokrater instämmer nog i Veronica Palms jubelrop och känner igen sig i bilden av att detta utgör slutet på en fas och början på en annan: från självspäkning och självkritik går vi nu till att bygga upp ett nytt, starkt politiskt alternativ till den sittande regeringen. Själv har jag inte mer än summariskt hunnit skumma igenom dokumentet. Men det finns en formulering som fastnar och som jag tycker det finns anledning att dröja fast en smula vid.

Det kapitel i rapporten som syftar till "omvärlds- och idéanalys" inleds nämligen av ett Willy Brandt-citat som jag tycker är värt att återupprepa. "För att vara en reformistisk politisk rörelse måste man hela tiden befinna sig på toppen av tidens våg" har den gamle tyske s-politikern klokt formulerat det. Det vill säga: historien är varken en obändig kraft omöjlig att påverka med mänsklig handling eller någonting helt öppet och förändringsbart bara för att vi vill det ena eller andra.

Och detta är en balansgång. Risken finns alltid att du å ena sidan drar anpassning till "tidsandan" alltför långt. Eller å andra sidan snurrar bort dig själv i drömmande men verklighetsfrånvänd utopism. För sanningen är att citatet säger oss att vi behöver element av båda: vi måste anpassa oss till de verkliga förhållandena men vi får inte tappa viljeriktningen och ambitionen att styra utvecklingen åt det håll som är moraliskt nödvändigt och önskvärt. 

Socialdemokratins styrka har aldrig varit radikalismen. Vi har aldrig varit de som förmått måla upp de mest känslostormande bilderna, aldrig de som fått blodet att svalla allra mest och hetast. Det innebär inte att det politiska resultatet inte varit radikalt. Just i denna ibland kanske lite grådaskigt kommunalhusgråa pragmatism har istället legat nyckeln till en verklig förändring. Det är kanske talande att en av partiets mest karismatiske ledare Olof Palme även han med gillande återupprepade Günther Grass gamla i grunden fullständigt osexiga beskrivning av den socialdemokratiska reformismen som en snigel, sakta men säkert på väg framåt i ständig kontakt med basen.

Det förs mycket diskussion om hur socialdemokratin ska göra för att återerövra den politiska mitten. Jag tror att nyckeln till det ligger i detta resonemang. Det handlar om att erövra och definiera begrepp som rättvisa och sunt förnuft. Att inte släppa den moraliska grundtonen men att visa att vi förstår och förmår att omvandla denna samhällskritik till praktiskt genomförbar politik i vår tids moderna, globaliserade samhälle. Eller med andra ord: det kanske inte är de mest högflygande planerna och storslagna reformsförslagen socialdemokratin är som mest i behov av nu, utan snarare ett nyktert tilltal och en tydlig känsla av att vi vet varför vi finns till, vad vi vill göra och hur detta går att åstadkomma på ett sätt som är så bra som möjligt för det stora flertalet.

Då är ansatsen att befinna sig på toppen av tidens våg helt riktig. Och vi måste också någon gång ta steget att våga kontrastera den utveckling vi vill se med den som råder för stunden. För faktum är även om det kan vara en jobbig sanning för vissa att det inte är socialdemokratin som sätter den politiska dagordningen i dagens Sverige. Och ska socialdemokratin kunna bli det naturliga mittenalternativet i svensk politik så handlar det också om att visa att den sittande borgerliga regeringen inte är det - utan att som parti falla i fällan att framstå som en opposition som är mot majoriteten bara därför att.

Jag har under senaste tiden brottats med två allt tydligare känslor. Den första är att det blivit skrämmande klart för mig varför socialdemokratin måste vinna nästa val. Och den andra att jag insett min egen osäkerhet runt frågan hur det ska vinnas. Det vill säga jag ser allt tydligare hur samhället slits itu och vilka negativa effekter det får för den framtida utvecklingen. Samtidigt som jag också inser kraften i de ituslitande krafter den borgerliga politiken satt i rullning och känner en oerhörd respekt för svårigheten att övervinna dem.

Kanske kan kriskommissionens slutrapport erbjuda några svar på även detta. Jag ska åtminstone läsa igenom den mer noggrant och kommer säkert återkomma med kommentarer här på bloggen. För i grunden känner jag mig trots allt tydligt optimistik. Det finns en väldig kraft i den socialdemokratiska tanken om ett samhälle som kombinerar jämlikheten och utvecklingen till ömsesidig nytta för varandra. Och det finns en styrka i socialdemokratins moraliska vision som om den bara kombineras med en återerövrad trovärdighet i frågor runt ekonomi, jobb och utveckling kommer att ge den borgerliga regeringen en rejäl match.

Och så mycket har jag läst av slutrapporten att det tycks som om det verkar vara även kriskommissionens utgångspunkt. Vilket ju känns bra, onekligen.

Många skriver om slutrapporten: tex Johanna Graf, Calle Fridén, Marika Lindgren-Åsbrink (som ju varit med och författat rapporten), Röda berget, Peter Andersson, Ewa Jansson, Johan Westerholm och naturligtvis även en hel hoper andra.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, kriskommissionen, s förändras, olof palme, günter grass, och annat intressant