Håkan Juholt, bildningen och kulturen

Jag tror att den enda gången jag egentligen har haft att göra med Håkan Juholt var inför den senaste socialdemokratiska partikongressen, och inte ens då blev det särskilt mycket av saken. Jag jobbade med att arrangera programmet på den kulturscen som fanns i anslutning till kongresslokalen, och hittade då ett arrangemang som jag tyckte skulle passa fantastiskt bra att göra om på partikongressen. Det var Håkan Juholt som inför publik pratat om Springsteens musik och vad den betydde för honom och vad jag kunde förstå det hade det varit en väldigt lyckad kväll. Min idé var att bygga på det upplägget med några andra s-profiler och andra kulturuttryck. Tyvärr blev det aldrig av och den biten fick strykas på foten mot allt annat som skulle få plats på kulturscenen. Men jag tyckte hela tiden att det var en smula synd, för själva konceptet innebar ett sätt att närma sig kulturen som jag personligen tycker hemskt mycket om.

Senaste dagarna har den blivande s-ledarens svar på en kulturenkät i Helsingborgs dagblad från 2009 delats flitigt på nätet. Det är mycket motiverat. Juholts svar uttrycker en genuin känsla för kulturen och vad den innebär i en människans liv. Eller som syrligt påpekas i kommentasfältet när DN på kulturplats väljer att återpublicera delar av enkätsvaret: ” Den här artikel får ni ta bort fortare än fort DN. Den ger en bild av en tänkande, bildad, sympatisk person. Det kan i alla fall inte vara meningen. Gräv djupare!”

Och kulturintresset verkar uppenbarligen vara grundläggande. När Göran Greider skriver försiktigt positivt om den tillträdande s-ledaren besrkiver han bland annat ett möte på en konstutställning och konstaterar att ”[Juholt] verkade mer förtjust än mig och min fru över dessa kubistiska fyrverkerier” och sammanfattar att ”det gladde mig att han verkade entusiastisk över en svensk, homosexuell målarmodernist.”

Spelar då detta någon roll? Ja, för mig gör det det. Inte för att ett brinnande kulturintresse på något sätt skulle vara en garant för ett gott politiskt ledarskap. Utan för att kombinationen av folklighet och ett intellektuellt intresse för olika former av kulturella yttringar är en del av en av arbetarrörelsens finaste traditioner.

Och jag tror att denna bildningstradition bär på en inneboende kraft även i dagens samhälle. I en tid där väldigt mycket reduceras till kronor och ören finns hos många en längtan efter djup, efter mening, efter ett samtal som handlar om något annat än priset på bostadsrätter. Och vänder vi på steken finns där också – inbillar jag mig åtminstone – en längtan efter att få förhålla sig till kulturen som något annat än en överspänd klassmarkör. Och jag tror att detta är något som förenar över klassgränserna och drar mig själv till minnes såväl långa samtal om film med kollegorna över fikabordet på äldreboendet som vidlyftiga diskussioner om böcker runt middagsbordet i innerstadsbostadsrätten.

”[M]an måste börja med en etik, inte en policy” skriver David Milliband idag på Aftonbladets ledarsida. Jag tror att det är helt rätt ansats. Och jag tror att mycket av kärnan i en fungerande socialdemokratisk etik kan ta sin utgångspunkt i rörelsens bildningstradition. Där finns människosynen, tron på utveckling, framtidsoptimismen och helhetsperspektivet. Och där finns också de kristallklara beröringspunkterna mellan traditionen och det nya, kreativa kunskapssamhälle som socialdemokratin är i så akut behov av att förhålla sig konstruktivt till.

Sveriges tyckarelit ägnar sig nu åt att med full kraft försöka förstå vad som händer med socialdemokratin i termer av höger-vänster. Jag tror att det är mer framkomligt att försöka förstå vad som händer i termer av att det är något nytt på gång. Och jag ska villigt erkänna att jag inte har en aning om exakt hur detta nya kommer att utveckla sig. Men någonstans känner jag mig i grunden väldigt nöjd med en ny partiledare som så tydligt står upp för en hel del av de värden jag själv tycker är så oerhört viktiga. Även om jag handen på hjärtat också känner mig än mer besviken över att det där Springsteen-snacket aldrig blev av.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, håkan juholt, bildning, arbetarrörelsen, socialdemokrati och annat intressant