Försöker de tråka ut oss?

Jag läser Marika Lindgren-Åsbrinks blogg. Hon skriver: "Jag bloggar inte så ofta längre. Vet ni varför? För att vår regering gör mig så fruktansvärt uttråkad." Det slår mig att jag också drabbats av samma känsla. Man kan säga mycket om den regerande borgerligheten men få saker framstår så tydliga som att de är oengagerande. Samma politik. Samma förslag. Samma mediala hantering. Och jag känner mig rätt säker på att det är en av den borgerliga regeringen klart önskad effekt.

För faktum är att det som håller på att hända med Sverige faktiskt inte är oengagerande alls. Det sker saker. Politiska saker. Saker vi borde prata om. Göra något åt. Men en regering som upphöjt det tråkiga till stor statskonst lägger lite av en våt filt över alla sådana tänkbara samtal. Vem orkar bry sig? De som drabbas får väl skylla sig själva. Så kan vi andra luta oss tillbaka och njuta av ett jobbskatteavdrag steg tretton. Eller något i den stilen.

Men. Det finns en ljusning. Uttråkningsstrategin ger det möjliga initiativet till en opposition som är villig att ta det. Till den som lyckas lyfta en smula på den där våta filten och visa att det finns åtminstone ett hopp om ett alternativ. Jag läser exempelvis med stor behållning Uppsalas ledande s-politiker Marlene Burwick och Erik Pelling när de i UNT kräver sociala investeringar för att bygga samhället starkt för framtiden. Tycker det är ett sådant spännande perspektiv som vänder upp och ner på saker. Säger oss att vi kan göra saker annorlunda. Om vi vill.

Den borgerliga idétröttheten kommer säkert dessutom leda fram till motreaktioner inom det borgerliga lägret. En taktik som går ut på att först avskaffa ideologin för att därefter avskaffa politiken kommer att straffa sig. Samtidigt finns det stora risker med denna motreaktion. Risken för en högerkantring åt det auktoritära hållet är något jag skrivit tidigare om. Den risken känns inte mindre påtaglig idag.

Men. Hursomhelst. Jag blev upplyft av att läsa Marikas inlägg. Lite mindre uttråkad. Tror vi får ta det som en generell spaning. De enda som kan hindra oss från att dö av tristess är vi själva. Ingen annan kommer göra det åt oss. Allra minst regeringen Reinfeldt.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, reinfeldt, marika lindgren-åsbrink, regeringen, tristess och annat intressant