Första maj-tal: Gör Stockholm till världens bästa ställe att växa upp på. För alla.

Eftersom mitt manus blåste bort och jag fick köra helt ur huvudet är detta nog inte exakt vad jag sa idag i mitt första maj-tal i Högdalen söder om Stockholm. Men det är ungefär hur jag hade tänkt det, hursomhelst. Och jag tror att huvudpoängen - att vi borde ena oss bakom en vision om att göra Stockholm till världens bästa ställe för barn och unga att växa upp på - var ungefär densamma som jag framförde på torget. Välkommen att läs och kommentera: 

Jag vill börja med att tacka för att jag fått chansen att tala här inför er idag. Det är första gången jag håller första maj-tal här i Högdalen, och jag är verkligen både glad och stolt över det förtroendet. Jag heter Johan Sjölander och är socialdemokratisk sjukvårdspolitiker här i Stockholm, och frågor om sjukvården och hur den kan bli mer jämlik är saker som engagerar mig mycket och som jag kommer att återkomma till. Men jag tänkte faktiskt börja i en lite annan ända.

För när jag för några dagar sedan satt och funderade på vad jag skulle säga här idag, då kom det en barngrupp promenerade på parkvägen utanför huset där jag bor. Ni vet; det var ett gäng spralliga och skrattande ungar med sådana där färgglada västar av något slag på sig och så några hjältemodiga vuxna som försökte göra sitt jobb och hålla koll på det där härligt sprudlande kaoset som liksom forsade fram som någon sorts fjällbäck längs med parkvägen.Det var en väldigt idyllisk bild. Solen sken och barnen skrattade och de vuxna såg ut att verkligen trivas med sitt jobb. Det var killar och tjejer och barn med olika hudfärg och vissa höll varandra i handen och andra sprang mest runt och lekte och hela den här bilden, den fick mig att verkligen tänka efter.

Jag blev själv pappa för drygt fyra år sedan. Fyra och ett halvt faktiskt (det är viktiga grejer, det där med de halva åren). Jag har nu två fantastiska döttrar. Och ni som är föräldrar eller morföräldrar och säkert alla ni andra också, ni vet vad jag pratar om när jag säger att det där förändrar allt. Hela perspektivet liksom förskjuts. Plötsligt finns det någon annan där, någon som på något märkligt sätt är viktigare i ditt eget liv än du själv är. 

Det här ger också politiska tankar. Politiska idéer. För vad handlar politik egentligen om? Bortom kvällstidningsrubrikerna och det taktiska spelet vi ser om på teve: så handlar politik för mig om hur vi väljer att ha det tillsammans. Hur löser vi våra gemensamma angelägenheter? Vilken typ av samhälle är det som vi vill leva i – tillsammans?

Och då säg jag den här förskoleklassen komma skrattandes och lekandes och tanken som slog mig när jag satt där i solen och funderade på vad det var jag egentligen ville säga er här på Högdalens torg när jag skulle första maj-tala var den enkla att; kan det finnas någon viktigare uppgift för oss alla – tillsammans – att ta oss an, än att göra det här samhället, den här staden, till den bästa staden för alla barn och unga att växa upp i?

Då måste vi också orka se, att den här idylliska vårpromenaden som jag såg där på parkvägen, att det tyvärr inte är hela verkligheten. Då måste vi se, att vid sidan av leken och skratten och glädjen finns det de som har en annan situation. Det finns stunder som inte är lika ljusa, situationer som inte är lika idylliska.

Ni vet vad jag pratar om. Vi lever i ett samhälle där barnfattigdomen ökar. Det finns många unga både tjejer och killar som mår psykiskt dåligt, som har ångest, ont i magen, kanske svälter sig själva, för vissa går det så långt som att man försöker ta sitt liv. Barnvärlden är ingen skyddad verkstad, utan tvärtom: alla de problem som vi vuxna upplever med arbetslöshet, missbruk, klassklyftor, diskriminering:, bristande jämställdhet mellan könen: allt det där slår också på barnen. Det slår på de unga. När vi vet att de som halkat efter allra mest ekonomiskt under alltför lång tid är de ensamstående föräldrarna - främst mammorna - då vet vi att det slår också på barnen. På de unga. Det finns inte och kommer aldrig finns någon hundraprocentig barriär, någon mur som skyddar barndomen, som skyddar de som växer upp.

Och förstår vi det, då har vi ett val. Antingen säger. Oj då. Det var ju trist. Så kan det gå. Men det finns inget man kan göra åt saken. Tyvärr.

Eller så väljer vi en annan väg. Eller så ställer vi oss upp och säger; nej. Det här går inte längre. Här drar vi en gräns. Vi är medborgare i det här landet och vi vill inte vi tänker inte vi kommer inte acceptera ett samhälle som gör att barn far illa. Att inte alla får de chanser de förtjänar, att inte alla får samma chans att promenera i solen.

Och det mina vänner handlar om politik. Det handlar om exakt de saker vi står här och demonstrerar för på första maj.

Det handlar om förskolegruppernas storlek. Får personalen verkligen möjligheten att se alla barn, eller börjar barngrupperna bli för stora för att det ska bli möjligt? Ger öppettiderna på förskolan verkligen möjligheter till mamma eller pappa att leva sitt liv utan att behöva ständigt stressa för att få alltihopa att hålla ihop? 

Det handlar om skolan. I Stockholm kan vi idag se en utveckling där kunskapsresultatet sjunker i takt med lärartätheten i många av våra förortsområden. Är det att ge alla unga samma chans? Är det att investera i det viktigaste vi har; de uppväxande generationernas kunskapstörst och skaparvilja? Nej – säger jag – den här utvecklingen måste vändas.
 

Och det handlar om kulturen, om idrotten, om fritiden. Ger vi alla samma chans? Eller höjer vi avgifterna så att bara några få får möjligheten att verkligen utveckla sig och sina intressen som människa till fullo? Tyvärr, mina vänner, är svaret det senare. Idag förs en utveckling som går åt helt fel håll. 

Menar vi allvar med att vi verkligen vill detta, att vi verkligen är beredda, att sluta upp bakom visionen om att vår stad, vårt samhälle, ska vara det bästa samhället i världen att växa upp i då måste politiken förändras på alla dessa områden. Ändras bort från den borgerliga politik som förs i Sverige och Stockholm idag. Den idéen hoppas jag att vi som samlas här idag kan sluta upp bakom.

Men det räcker inte där. För barn och unga lever inte i isolerade oaser. Ska vi tillsammans bygga ett samhälle som är bra för de små kan vi inte blunda för oss vuxna.

Ingenting är så upprörande i dagens samhälle som hur vi behandlar våra sjuka och arbetslösa. Vi utförsäkrar cancersjuka, tvingar dem att söka socialbidrag. Vi gömmer undan arbetslösa i ofta närmast förnedrande former i märkliga åtgärder med namn som leder tanken till någon ruskig science fiction-film, som fas tre.

Det är inte anständigt. I ett anständigt samhälle behandlar vi inte varandra så. Och det slår på de vuxna och de slår på barnen. Den ökande barnfattigdom jag nämnde inledningsvis handlar ju inte om att barnen i sig blir fattiga. Det handlar om föräldrarna och väldigt ofta handlar det om försämringar i våra gemensamma försäkringssystem.

Jag jobbar politiskt med sjukvårdsfrågor. Det är ett väldigt spännande område. Men det är också förskräckande. För man ser saker väldigt tydligt. Man ser hur i dagens Sverige, i dagens Stockholm, saker som hälsa och livslängd, fortfarande är väldigt intimt förknippade med var du bor, vilket yrke du har, vilken klass du tillhör. Det finns en ojämlikhet i hälsa och välbefinnande, som inte borde få finnas, i ett modernt och jämlikt samhälle som Sverige.

Och när klassklyftorna djupnar. När långtidsarbetslösheten biter sig fast – för vissa. När anställningsförhållanden blir mer otrygga. Ja, då kommer det med ett pris. Det kommer med ett ojämlikhetens pris. Och det priset betalas inte bara av de som direkt drabbas – även om det är förskräckande nog. Det betalas av alla oss andra också, som tvingas leva i ett samhälle som fungerar sämre som tar tillvara på sina tillgångar sämre.

Och det priset betalas av barnen och de unga.

Vad jag står här för att säga. Vad jag bestämde mig för att jag vill försöka få fram till er, när jag nu fick chansen att tala här i Högdalen på första maj. Det var detta enkla. Ingen enda unge ingen enda ungdom ska behöva betala detta ojämlikhetens pris.

För mötesdeltagare. Alla ni som står här och lyssnar. Många frågar sig varför vi firar första maj. Och vad är det egentligen vi firar? Handlar det om traditioner? Javisst. Handlar det om att det är kul att träffa vänner och bekanta och gå med plakat? Ja, säker en hel del av det också.

Men det finns något viktigare än så. En djupare betydelse av att vi samlas här.

Vi står här för att vi tror på något. Vi står här för att vi tror på möjligheten att förändra. Vi står här för att oavsett hur mörkt det är där ute och hur dystert det ser ut med klassklyftor som vidgas och människor som far illa så håller vi upp ett ljus en fackla och vi gör det genom att samlas här idag. Vi håller den här facklan levande och vi säger att vi kommer inte att tystna, vi kommer inte släcka ljuset, vi kommer inte att ge upp. Därför står vi här och därför stod vi här förra året och därför samlades andra människor på första maj för hundra år sedan och därför kommer andra att samlas denna dag långt efter det att vi har slutat marschera.

Jag är så oerhört glad över att jag fick komma hit och tala och ännu gladare över att ni kom hit för att lyssna. Att ni kom hit för att ni också vill någonting. Över att ni håller den där facklan brinnande.

Det förtjänar ni alla ett enormt tack för. Håll facklan högt. Vi ses. 

 Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, första maj, barn, ungdomar, stockholm, uppväxt, jämlikhet, förskola, skola, kultur, fritid, sjukförsäkringen, fas tre och annat intressant