Femton år och inte vilja leva

Sju procent av alla niondeklassare har försökt begå självmord. Jag försöker sakta smälta uppgifterna som presenteras i en ny studie av forskare från Lund och Linköpings universitet (läs mer här). Det innebär två elever i en klass av trettio. Läser man vidare blir det dessutom värre. 38 procent har utfört någon form av självskadande handling. Mer än var tredje. Det här är inte bara upprörande siffror. Det är en nationell katastrof som vi måste börja prata om. 

Psyksik ohälsa uppstår inte i ett vakuum. Visst finns det individuella faktorer. Men vi människor är till syvende och sist också alltid del av ett sammanhang. På gott och på ont. Det understryks också av forskarnas rapport. "Resultaten antyder att depression, olyckliga och traumatiska livshändelser och socioekonomiskt underläge utövar en kumulativ effekt på sårbara individer", som de skriver på sin torra forskningsprosa.

Jag frågade häromdagen en chef inom barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) här i Stockholm hur han såg på vårdens samverkan med övriga samhället. Svaret blev som att släppa loss en fördämning. Ungefär hälften av BUPs patienter kommer någon annastansifrån, varav en stor del från skolan och ytterligare några från socialtjänsten. Berättade han. Men det är mycket de utåtagerande. De som märks. De som stör. De som kommer själva är istället de som satt tysta. Och som naturligtvis hunnit komma mycket längre när de väl kommer till BUP. De som samhället missade.

Detta säger oss något väldigt viktigt. För egentligen handlar det inte bara om skola. Kanske skulle hjälpen ha behövt komma ännu tidigare? Förskola, BVC, MVC? Hur duktiga är vi i föreningsliv och civilsamhälle på att se tecken på att någon mår dåligt i själen? Och vet vi vad vi i sådana fall ska göra?

Men det handlar inte bara om att upptäcka i tid. Vi måste också fråga oss vilken miljö vi till att börja med skapar runt dagens unga. Psykologen Pia Rosander la nyligen fram en avhandling där hon analyserade vilken typ av personlighetsdrag som gynnas i den svenska skolan. Resultatet fick henne att tala om den ångestdrivna skolan. Som hon uttrycker det själv:

"Vi har alltså ett skolsystem som gynnar samvetsgranna och ångestdrivna elever. Det är så klart inte bra för det psykologiska välbefinnandet i det långa loppet om ångesten är en drivkraft. Det innebär dessutom att den så kallade djupinlärningen uteblir. Djupinlärningen sker bäst bland de öppna personlighetstyperna, det vill säga de som drivs av nyfikenhet."

Femton år och inte vilja leva. Det är inte ett problem enbart för den som drabbas. Vi har alla ett ansvar. Tillsammans. För jag är övertygad om att det går att åstadkomma förbättring. Om vi bara vill. Och orkar ser verkligheten precis sådan som den är.