Jag vet att jag inte borde blogga i affekt. Men när jag nu läser ikapp mig om den trettonåriga flicka som häromdagen tog livet av sig är det svårt att hålla känslorna i styr.
Jag säger det igen. En. Trettonårig. Flicka. Tar. Sitt. Liv.
Och nu känner jag inte till detaljerna. Jag kan inte ens föreställa mig hur anhörig och vänner mår just nu. Men när Carl von Essen från föreningen för psykisk hälsa så tydligt redogör för hur det som hände hade kunnat förhindras brister det nästan. Därför att den här flickan inte är ensam. Och lika lite som hon hade behövt stå där ensam på tågspåret, lika lite borde någon annan behöva fatta samma beslut i framtiden.
Är detta en fråga om politik? Snäv partipolitik, nej, kanske inte. Men politik handlar om hur vi möter varandra i samhället. Frågor om psykisk ohälsa och mobbing är i den meningen i allra högsta grad politiska.
En tragedi som denna är svårt att förhålla sig till. Känslorna tar lätt överhanden. Och jag tror inte det finns något annat sätt att möta det som just har hänt än att känna: sorg, vrede, frustration. Men bortom detta finns det saker vi kan göra också. Jag har till exempel föreslagit att landstinget här i Stockholm tillsammans med föreningsliv och civilsamhälle ska ta initiativ till en folkbildningskampanj mot självmord. Av det enkla skälet att vi måste prata om det. Motionen blev inte bifallen men ledde ändå till en fin diskussion (du kan se den här) och det är helt klart så att det görs mycket bra idag. Men kärnan är att självmord kan förebyggas och förhindras. Och att bred kunskap är en av nyckelfaktorerna, där skulle vi kunna göra mycket mer.
Sedan handlar det såklart också om annat. Som hot och trakasserier. Mobbing. Om stöd och om att orka se varenda människa. Vårt ansvar som medmänniskor, som vuxna, och som samhällsmedborgare. Förutsättningar för familjer, skolor, arbetsplatser att orka och kunna se när någon mår dåligt.
Bortom känslorna finns möjligheten att handla. Låt oss ta den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar