Den senaste veckan har innehållit både de värsta och det bästa Stockholm kan vara. Å ena sidan upplopp. Skadegörelse. Bilar och förskolor som brinner, brandmän som hotas. En i delar polariserad offentlig debatt präglad av ovilja att förstå. Å andra sidan. Alla dessa människor som gett sig ut på gator och torg för att nattvandra. Tar ansvar för sina områden. Brandmannen i Tensta som fick blommor av de boende. Och – bakom detta – en ökad medvetenhet om att den sociala ordning med ökad klyftor och fördjupat utanförskap som vi har idag och utan vilken utvecklingen inte kan förstås är i grunden ohållbar och att en förändring måste till stånd.
Malmö är en stad som också har stora sociala utmaningar. Inspirerade av WHO:s så kallade Marmotkommission tillsatte man där för några år sedan en egen jämlilkhetskommission, kommissionen för ett socialt hållbart Malmö. Samlade den yppersta kompetensen för att ta ett handfast grepp om problemen med sociala klyftor. Formulera en handlingsplan för vad som faktiskt måste göras. Karin Pettersson berömmer idag på Aftonbladets ledarsida Malmöinitiativet som "det mest intressanta i Sverige just nu när det gäller att försöka hitta politiska svar på ökande orättvisor". Jag tycker hon har helt rätt i det.
En av punkterna i det socialdemokratiska budgetförslag jag i början av juni här i landstinget kommer att rösta för är att vi behöver något liknande här i Stockholmsregionen. Att vi ska ta initiativ och bjuda in till en Stockholmskommission tillsammans mellan landsting och kommuner. Där vi lyfter fram den bästa kunskapen och samlas runt ett program, en strategi för verklig förändring.
Vår utgångspunkt från landstingshåll är de stora folkhälsoklyftorna, att det i ojämlikhetens spår följer förtida död och smärta. Kan vi ställa om till ett mer jämlikt och därmed också friskare samhälle innebär det förutom de rent direkta mänskliga vinsterna dessutom att resurser också frigörs för sjukvården. Men det är naturligtvis bara ett perspektiv av flera. Ett jämlikare samhälle är också ett rikare samhälle där mänskliga resurser inte slösas bort. Det är ett friare samhälle där fler får chansen att leva sitt liv efter sina egna drömmar och förhoppningar.
Ett jämlikare Stockholm är helt enkelt mer av allt det goda Stockholm kan vara. Men det kommer inte av sig självt. Det krävs politisk handling. Och för att vi ska kunna handla krävs det att vi orkar se. Märkligt nog tycks det idag som om blicken där blir klarare på avstånd. Att det finns en koppling mellan ökande ojämlikhet och social oro tycks självklart när betraktaren finns i Storbritannien och skriver i Financial Times.
En annan aftonbladetskribent - Eva Franchell - hade för några dagar sedan med anledningen av Stockholmsupploppen en oerhört viktig poäng. Säg "Stockholm" och de allra flesta ser soliga uteserveringar på Östermalm eller svindyra bostadsrätter i innerstan framför sig. Men Husby är också Stockholm. Rågsved och Högdalen likaså. Klyftorna som klyver staden är inte ett förortsproblem, det är ett Stockholmsproblem. Till och med OECD har pekat på att bristande integration är ett av regionens största tillväxthinder. Men det finns en ovilja att röra vid problemen. Att se dem, erkänna dem.
Det finns någonting oerhört farligt i det som sker just nu. I skuggan av upploppen riskerar klyftan mellan "vi" och "dom" blir ännu djupare. Här ligger ett tungt ansvar på oss alla. Stockholm är en stad som bär på enorma möjligheter. Hela Stockholm. Att följa efter Malmö och tillsätta en egen Stockholmskommission är en väg att sätta strålkastarljuset på vad som behöver göras. Få tryck bakom någon form av förändring.
Runt om i världen tittar man bekymrat på vad som håller på att hända hos oss. Men finns det något land som har den historiska erfarenheten att kombinera jämlikhet med ekonomisk utveckling och förnyelse så är det vi. Vi har helt enkelt gjort det förr. Jag är helt övertygad om att vi kan göra det igen.
tisdag, maj 28, 2013
tisdag, maj 21, 2013
Vi kan inte blunda längre (om Husby)
Den 3 mars 1991 misshandlades byggnadsarbetaren Rodney King brutalt av poliser i Los Angeles, USA. Det hela filmades av en boende och poliserna ställdes inför rätta. När de ett drygt år senare - 29 april 1993 - friades av rätten var det gnistan som fick en krutdurk att explodera. Våldsamma kravaller som förutom att kosta ofattbara materialla värden även ledde till att 53 människor dödades utbröt och skakade i någon mening hela USA i grunden.
Los Angeles 1992 var extremt. Men upplopp och kravaller tycks i någon mening vara en del av den moderna staden. Vi tänker på orter som Vaulx-en-Valin utanför Lyon, Frankike, 1990 samt Bristol, England, juli 1992, och på senare tid Paris förorter, London och även våra egna svenska exempel.
De senaste dagarna har mitt närområde drabbats av någontin som i storlek eller omfattning inte ens närmar sig de exempel jag nämnt ovan, men som ändå har skrämmande likheter. Stockholmsförorten Husby ligger bara några kilometer från där jag bor. De flesta har de senaste dagarna kunnat följa medierapportering om brinnande bilar och stenkastning. Närheten är så påtaglig att det under de senaste dagarna funnits en uttalad oro för direkta spridningseffekter.
Husby är Stockholms kanske fattigaste område. Ohälsa, arbetslöshet, utförsäkringar - oavsett vilket mått du än använder hamnar Husby i botten. Vi kan direkt se de åtminstone ytliga parallellerna med övriga upplopp. Ett extremt socialt ansträngt läge, ett uppmärksammat fall av (åtminstone misstänkt) polisbrutalitet, unga frustrerade människor ger sig ut på gatorna och förstör.
Forskaren Loïc Wacquant är en av dem som försökt förstå upploppens sociologi. Han har tittat på flera av de uppmärksammade fall jag nämnde ovan. När jag går tillbaka till honom för att se om hans forskning kan sätta något ljus på det som just nu sker i Stockholm upptäcker jag slående likheter. Någon sorts mönster som i grunden tycks gå igen.
Wacquant grundtes* är att upploppen ska ses som en naturlig reaktion på vissa tendenser i den moderna kapitalismen. Han avfärdrar den gängse förklaringsmodellen att upploppen kan ses som någon form av raskravaller och pekar istället på två samverkande logiker; en som handlar om protest mot ”etnorasistisk” diskriminering och en ”klass-logik” där olika grupperingar inom arbetarklassen använder sitt enda tillgängliga vapen – upploppet – för att ta strid mot ekonomisk nedgång och ökade sociala klyftor.
De sociala faktorer som Wacquant ligger bakom alla dessa upplopp är massarbetslöshet, ökad konkurrens om knappa resurser i utsatta bostadsområden samt förstärkt stigmatisering av de boende både i vardagsliv och i offentligheten (det sista är förklaringen till att polisen ofta hamnar i fokus i denna typ av upplopp). Till detta för Wacquant också ett reseonemang om politisk alienation. Han pekar på hur radikala partier faller samman och andra rör sig in mot mitten vilket skapar en tomhet gentemot medborgarna i dessa utsatta områden. Samtidigt pekar han också på att det finns alternativa politiska vägar att möta upploppen. Vi kan välja att iställlet för att möta kravllerna med ökad repression istället kan gå till att lägga förnyat fokus på att även erkänna de boende i dessa områdens sociala och ekonomiska rättigheter.
Är Wacquant ett sanningsvittne? Går hans förklaringsmodeller att tillämpa på det som just nu sker i Husby? Naturligtvis inte rakt av. Men det finns ändå något att lära här. Vi kan se hur en häxbryggd av etnisk diskriminering och klassklyftor tenderar att bli till något lättantändligt och explosivt. Att det ibland smäller. Och vi kan också ana den möjliga vägen framåt.
Den svenska debatten har en smula fastnat i enkelt moraliserande. Är det rätt eller fel att göra upplopp? För mig är svaret på den frågan enkelt. Det kan aldrig vara motvierat att bränna upp andras bilar, gå till attack mot brandmän eller journalister som försöker göra sitt jobb. Kravallerna i Husby är i den meningen en tragedi. De som deltagit i dem och framförallt de personer som eventuellt fungerat som upploppsledare bär ett tungt ansvar - inte minst gentemot sina egna grannar.
Men bakom denna tragedi finns en annan. Ett drama som var lika omskakande för en vecka sedan, långt innan svensk media eller den politiska eliten ens visste att Husby fanns och vilken typ av område det är. Ett drama som handlar om diskriminering, fattigdom, stigmatisering och djupa såväl sociala som politiska klyftor. Om en stad och ett samhälle som slits itu.
Men trots att det känns oerhört dystert just nu skulle jag vilja hävda att det finns hopp. Det schabloniserade mediebilden av den utsatta förorten som pendlande mellan apati och kravaller stämmer inte. Det finns också konstruktiva politiska krafter. Visserligen ska man inte underskatta det hot kravaller av den här typen innebär mot den typen av uppbyggeliga försök (jag minns själv hur Göteborgskravallerna i praktiken sänkte den spirande Attac-rörelsen i Sverige). Men i grunden tror jag ändå att det goda över tiden kommer att vinna.
Helt avgörande för det är dock hur övriga samhället och inte minst politiken reagerar. Repression eller inkludering? Ensidigt fördömmande eller självkritik? För det som händer i Husby är inte bara en fråga för Husby-borna. Deras röster är naturligtvis centrala. Det får aldrig handla om att komma in uppifrån och lägga livet tillrätta. Men klassklyftor som spränger vårt samhälle itu kan aldrig vara ett ansvar bara för dem som befinner sig på den ena sidan av staketet.
Jämlikhet är ett fint ord. Men det är också uttryck för en alldeles fantastiskt omskakande idé. Att de mänskliga rättigheter som liberalismen lovar oss faktiskt ska betyda något, också i verkligheten. Om vi låter etnisk diskriminering - eller rasism om man så vill - och ökade klasskyftor slita samhället itu är det ett brott inte bara mot vänsterambitioner om ökad omfördelning utan också mot de grundfundament som vårt samhälle bygger på.
För vad det egentligen handlar om är rätt enkelt. Politiska, sociala och ekonomiska rättigheter. Arbete att gå till. Fungerande samhällsservice. Bra skolor och livschanser för alla barn. Att slippa utsättas för diskrimineriande stigmatisering på grund av din hudfärg, din religion eller bara helt enkelt hur du pratar. Att kunna vara stolt över sin hemort, där man bor.
I grunden förändrar de senaste dagarnas händelser ingenting. Behovet av en ny politik var lika stort innan. Behovet är utan tvekan lika stort i andra områden där det inte brinner bilar. Men det som har hänt och som händer ställer oss inför ett beslut. Det handlar om vilket samhälle vi vill ha. Avgörandet ligger i våra egna händer.
Man ska inte romantisera upploppen. Men att inte sätta in dem i ett socialt och politiskt mönster riskerar att leda till livsfarliga politiska felbedömningar som bara spär på problemen. Det handlar inte om att ursäkta personer som begår brott. Det handlar om att formulera politiska lösningar som leder framåt.
Vi har svikit Husby under alltför många år. Det är dags att sluta med det. Inte främst för upploppsmakarnas skull. Utan för alla andra Husbybors. Och inte bara dem, förresten. Vi tjänar alla på ett samhälle som håller ihop. Men det är inget som kommer av sig självt. Däri ligger vårt stora ansvar.
*) Texten vars resonemang jag framförallt utgår från heter "The return of the repressed" och den finns att läsa bland annat i Wacquants Urban Outcasts A Comparative Sociology of Advanced Marginality s 15‐40
Los Angeles 1992 var extremt. Men upplopp och kravaller tycks i någon mening vara en del av den moderna staden. Vi tänker på orter som Vaulx-en-Valin utanför Lyon, Frankike, 1990 samt Bristol, England, juli 1992, och på senare tid Paris förorter, London och även våra egna svenska exempel.
De senaste dagarna har mitt närområde drabbats av någontin som i storlek eller omfattning inte ens närmar sig de exempel jag nämnt ovan, men som ändå har skrämmande likheter. Stockholmsförorten Husby ligger bara några kilometer från där jag bor. De flesta har de senaste dagarna kunnat följa medierapportering om brinnande bilar och stenkastning. Närheten är så påtaglig att det under de senaste dagarna funnits en uttalad oro för direkta spridningseffekter.
Husby är Stockholms kanske fattigaste område. Ohälsa, arbetslöshet, utförsäkringar - oavsett vilket mått du än använder hamnar Husby i botten. Vi kan direkt se de åtminstone ytliga parallellerna med övriga upplopp. Ett extremt socialt ansträngt läge, ett uppmärksammat fall av (åtminstone misstänkt) polisbrutalitet, unga frustrerade människor ger sig ut på gatorna och förstör.
Forskaren Loïc Wacquant är en av dem som försökt förstå upploppens sociologi. Han har tittat på flera av de uppmärksammade fall jag nämnde ovan. När jag går tillbaka till honom för att se om hans forskning kan sätta något ljus på det som just nu sker i Stockholm upptäcker jag slående likheter. Någon sorts mönster som i grunden tycks gå igen.
Wacquant grundtes* är att upploppen ska ses som en naturlig reaktion på vissa tendenser i den moderna kapitalismen. Han avfärdrar den gängse förklaringsmodellen att upploppen kan ses som någon form av raskravaller och pekar istället på två samverkande logiker; en som handlar om protest mot ”etnorasistisk” diskriminering och en ”klass-logik” där olika grupperingar inom arbetarklassen använder sitt enda tillgängliga vapen – upploppet – för att ta strid mot ekonomisk nedgång och ökade sociala klyftor.
De sociala faktorer som Wacquant ligger bakom alla dessa upplopp är massarbetslöshet, ökad konkurrens om knappa resurser i utsatta bostadsområden samt förstärkt stigmatisering av de boende både i vardagsliv och i offentligheten (det sista är förklaringen till att polisen ofta hamnar i fokus i denna typ av upplopp). Till detta för Wacquant också ett reseonemang om politisk alienation. Han pekar på hur radikala partier faller samman och andra rör sig in mot mitten vilket skapar en tomhet gentemot medborgarna i dessa utsatta områden. Samtidigt pekar han också på att det finns alternativa politiska vägar att möta upploppen. Vi kan välja att iställlet för att möta kravllerna med ökad repression istället kan gå till att lägga förnyat fokus på att även erkänna de boende i dessa områdens sociala och ekonomiska rättigheter.
Är Wacquant ett sanningsvittne? Går hans förklaringsmodeller att tillämpa på det som just nu sker i Husby? Naturligtvis inte rakt av. Men det finns ändå något att lära här. Vi kan se hur en häxbryggd av etnisk diskriminering och klassklyftor tenderar att bli till något lättantändligt och explosivt. Att det ibland smäller. Och vi kan också ana den möjliga vägen framåt.
Den svenska debatten har en smula fastnat i enkelt moraliserande. Är det rätt eller fel att göra upplopp? För mig är svaret på den frågan enkelt. Det kan aldrig vara motvierat att bränna upp andras bilar, gå till attack mot brandmän eller journalister som försöker göra sitt jobb. Kravallerna i Husby är i den meningen en tragedi. De som deltagit i dem och framförallt de personer som eventuellt fungerat som upploppsledare bär ett tungt ansvar - inte minst gentemot sina egna grannar.
Men bakom denna tragedi finns en annan. Ett drama som var lika omskakande för en vecka sedan, långt innan svensk media eller den politiska eliten ens visste att Husby fanns och vilken typ av område det är. Ett drama som handlar om diskriminering, fattigdom, stigmatisering och djupa såväl sociala som politiska klyftor. Om en stad och ett samhälle som slits itu.
Men trots att det känns oerhört dystert just nu skulle jag vilja hävda att det finns hopp. Det schabloniserade mediebilden av den utsatta förorten som pendlande mellan apati och kravaller stämmer inte. Det finns också konstruktiva politiska krafter. Visserligen ska man inte underskatta det hot kravaller av den här typen innebär mot den typen av uppbyggeliga försök (jag minns själv hur Göteborgskravallerna i praktiken sänkte den spirande Attac-rörelsen i Sverige). Men i grunden tror jag ändå att det goda över tiden kommer att vinna.
Helt avgörande för det är dock hur övriga samhället och inte minst politiken reagerar. Repression eller inkludering? Ensidigt fördömmande eller självkritik? För det som händer i Husby är inte bara en fråga för Husby-borna. Deras röster är naturligtvis centrala. Det får aldrig handla om att komma in uppifrån och lägga livet tillrätta. Men klassklyftor som spränger vårt samhälle itu kan aldrig vara ett ansvar bara för dem som befinner sig på den ena sidan av staketet.
Jämlikhet är ett fint ord. Men det är också uttryck för en alldeles fantastiskt omskakande idé. Att de mänskliga rättigheter som liberalismen lovar oss faktiskt ska betyda något, också i verkligheten. Om vi låter etnisk diskriminering - eller rasism om man så vill - och ökade klasskyftor slita samhället itu är det ett brott inte bara mot vänsterambitioner om ökad omfördelning utan också mot de grundfundament som vårt samhälle bygger på.
För vad det egentligen handlar om är rätt enkelt. Politiska, sociala och ekonomiska rättigheter. Arbete att gå till. Fungerande samhällsservice. Bra skolor och livschanser för alla barn. Att slippa utsättas för diskrimineriande stigmatisering på grund av din hudfärg, din religion eller bara helt enkelt hur du pratar. Att kunna vara stolt över sin hemort, där man bor.
I grunden förändrar de senaste dagarnas händelser ingenting. Behovet av en ny politik var lika stort innan. Behovet är utan tvekan lika stort i andra områden där det inte brinner bilar. Men det som har hänt och som händer ställer oss inför ett beslut. Det handlar om vilket samhälle vi vill ha. Avgörandet ligger i våra egna händer.
Man ska inte romantisera upploppen. Men att inte sätta in dem i ett socialt och politiskt mönster riskerar att leda till livsfarliga politiska felbedömningar som bara spär på problemen. Det handlar inte om att ursäkta personer som begår brott. Det handlar om att formulera politiska lösningar som leder framåt.
Vi har svikit Husby under alltför många år. Det är dags att sluta med det. Inte främst för upploppsmakarnas skull. Utan för alla andra Husbybors. Och inte bara dem, förresten. Vi tjänar alla på ett samhälle som håller ihop. Men det är inget som kommer av sig självt. Däri ligger vårt stora ansvar.
*) Texten vars resonemang jag framförallt utgår från heter "The return of the repressed" och den finns att läsa bland annat i Wacquants Urban Outcasts A Comparative Sociology of Advanced Marginality s 15‐40
onsdag, maj 15, 2013
Viktiga steg framåt för den neuropsykiatriska vården i Stockholm
Ibland tror jag inte vi riktigt förstår omfattningen av de förändringar våra ökade kunskaper och vår förändrade syn på neuropsykiatriska tillstånd (tex ADHD, aspergers) innebär. Det är en dubbel utveckling. Å ena sidan förstår vi mer och mer av vilka problem vi har. Å andra sidan och som en följd av detta öppnar sig också enorma möjligheter. Samtidigt som vi ser hur illa anpassade skola och arbetsliv är för (många) med denna typ av diagnoser förstår vi också vilka enorma outnyttjade resurser som finns i samhället.
En strategisk nyckelfaktor där är vården. Utan en korrekt diagnos som följs av ett ändamålsenligt stöd kommer vi fortsätta tappa bort människor, begåvningar.
Trycket på neuropsykiatriska utredningar har under senare år ökat dramatiskt här i Stockholms län där jag är aktiv. I möjligaste mån har vården försökt hänga med i efterfrågan. Men detta har inte varit okomplicerat. Till och från har det lyfts fram kritik mot kvaliteten i vissa av de utredningar som görs. Och bakom detta har det framkommit en än större fråga - vad händer egentligen efter det att diagnos är ställd? Får man det stöd som behövs?
Det sista är värt att fästa uppmärksamhet på. För runt vilken annan diagnos skulle vi acceptera att man efter det att ett visst tillstånd är konstaterat lämnar patienten utan vederbörligt stöd? Jaha, du har ett fel på hjärtat här ser vi, trist för dig men hej då och lycka till. Det är svårt att se framför sig.
För att få ett bättre grepp om detta föreslog jag tillsammans med min landstingskollega Anna Kettner en oberoende revision av den neuropsykiatriska vården i Stockholms län (ska sägas att detta inte var en helt ny idé. Redan 2008 fattade hälso- och sjukvårdsnämnden ett beslut om att en sådan revision skulle göras. Inget sådant arbete har dock inletts). I går behandlades den motionen äntligen av landstingsfullmäktige. Det var en bra och hoppfull diskussion.
Som jag skrivit tidigare bemöttes motionen först rätt avmätt. Idéen om en medicinsk revision var bra och något man funderat på men inte tänkte göra några direkta utfästelser om. I takt med beredningen har sedan landstingsmajoriteten succesivt närmat sig min och Annas position. När vi kom till debatten i går hade det gått så långt att det fanns konkreta löften om en revision som skulle omfatta delar av det vi pekat på.
Det ännu mer positiva under debatten (som du kan se här, fullmäktige 2013-05-14, ärende 34) var att landstingsrådet Birgitta Rydberg (FP) nu muntligt öppnade upp för ett ännu bredare perspektiv helt i linje med det vi krävt i vår motion. Ett mycket välkommet besked. Och det ligger helt i linje med mitt eget syfte med att till att börja med skriva motionen. För så här resonerade jag i mitt tidigare blogginlägg:
"Den här typen av verksamhet lämpar sig sällan för billig politisk polemik. Istället bör man vara seriös, lyssna på både verksamhet och patienter, skaffa sig en ordentlig faktagrund innan man går vidare. Sedan blir jag också frustrerad över att det går så långsamt. En sådan här översyn borde ha skett för länge sedan, och vi borde i dag vara fullt upptagna med att rätta till de brister som finns ... En oberoende revision skulle dock kunna bidra till att skaffa oss ett gemensamt faktaunderlag mellan olika politiska partier. Den vore en bra plattform att stå på för att kunna gå vidare, och säkert också kunna fungera i dialog med kommuner och andra viktiga aktörer."
Det resonemanget står jag fast vid i dag. Och jag känner mig både positiv och faktiskt lite nöjd med att denna fråga kommit så långt framåt. En revision är bara en början. Men det är en början. Och det är inte det sämsta.
En strategisk nyckelfaktor där är vården. Utan en korrekt diagnos som följs av ett ändamålsenligt stöd kommer vi fortsätta tappa bort människor, begåvningar.
Trycket på neuropsykiatriska utredningar har under senare år ökat dramatiskt här i Stockholms län där jag är aktiv. I möjligaste mån har vården försökt hänga med i efterfrågan. Men detta har inte varit okomplicerat. Till och från har det lyfts fram kritik mot kvaliteten i vissa av de utredningar som görs. Och bakom detta har det framkommit en än större fråga - vad händer egentligen efter det att diagnos är ställd? Får man det stöd som behövs?
Det sista är värt att fästa uppmärksamhet på. För runt vilken annan diagnos skulle vi acceptera att man efter det att ett visst tillstånd är konstaterat lämnar patienten utan vederbörligt stöd? Jaha, du har ett fel på hjärtat här ser vi, trist för dig men hej då och lycka till. Det är svårt att se framför sig.
För att få ett bättre grepp om detta föreslog jag tillsammans med min landstingskollega Anna Kettner en oberoende revision av den neuropsykiatriska vården i Stockholms län (ska sägas att detta inte var en helt ny idé. Redan 2008 fattade hälso- och sjukvårdsnämnden ett beslut om att en sådan revision skulle göras. Inget sådant arbete har dock inletts). I går behandlades den motionen äntligen av landstingsfullmäktige. Det var en bra och hoppfull diskussion.
Som jag skrivit tidigare bemöttes motionen först rätt avmätt. Idéen om en medicinsk revision var bra och något man funderat på men inte tänkte göra några direkta utfästelser om. I takt med beredningen har sedan landstingsmajoriteten succesivt närmat sig min och Annas position. När vi kom till debatten i går hade det gått så långt att det fanns konkreta löften om en revision som skulle omfatta delar av det vi pekat på.
Det ännu mer positiva under debatten (som du kan se här, fullmäktige 2013-05-14, ärende 34) var att landstingsrådet Birgitta Rydberg (FP) nu muntligt öppnade upp för ett ännu bredare perspektiv helt i linje med det vi krävt i vår motion. Ett mycket välkommet besked. Och det ligger helt i linje med mitt eget syfte med att till att börja med skriva motionen. För så här resonerade jag i mitt tidigare blogginlägg:
"Den här typen av verksamhet lämpar sig sällan för billig politisk polemik. Istället bör man vara seriös, lyssna på både verksamhet och patienter, skaffa sig en ordentlig faktagrund innan man går vidare. Sedan blir jag också frustrerad över att det går så långsamt. En sådan här översyn borde ha skett för länge sedan, och vi borde i dag vara fullt upptagna med att rätta till de brister som finns ... En oberoende revision skulle dock kunna bidra till att skaffa oss ett gemensamt faktaunderlag mellan olika politiska partier. Den vore en bra plattform att stå på för att kunna gå vidare, och säkert också kunna fungera i dialog med kommuner och andra viktiga aktörer."
Det resonemanget står jag fast vid i dag. Och jag känner mig både positiv och faktiskt lite nöjd med att denna fråga kommit så långt framåt. En revision är bara en början. Men det är en början. Och det är inte det sämsta.