Ibland tror jag inte vi riktigt förstår omfattningen av de förändringar våra ökade kunskaper och vår förändrade syn på neuropsykiatriska tillstånd (tex ADHD, aspergers) innebär. Det är en dubbel utveckling. Å ena sidan förstår vi mer och mer av vilka problem vi har. Å andra sidan och som en följd av detta öppnar sig också enorma möjligheter. Samtidigt som vi ser hur illa anpassade skola och arbetsliv är för (många) med denna typ av diagnoser förstår vi också vilka enorma outnyttjade resurser som finns i samhället.
En strategisk nyckelfaktor där är vården. Utan en korrekt diagnos som följs av ett ändamålsenligt stöd kommer vi fortsätta tappa bort människor, begåvningar.
Trycket på neuropsykiatriska utredningar har under senare år ökat dramatiskt här i Stockholms län där jag är aktiv. I möjligaste mån har vården försökt hänga med i efterfrågan. Men detta har inte varit okomplicerat. Till och från har det lyfts fram kritik mot kvaliteten i vissa av de utredningar som görs. Och bakom detta har det framkommit en än större fråga - vad händer egentligen efter det att diagnos är ställd? Får man det stöd som behövs?
Det sista är värt att fästa uppmärksamhet på. För runt vilken annan diagnos skulle vi acceptera att man efter det att ett visst tillstånd är konstaterat lämnar patienten utan vederbörligt stöd? Jaha, du har ett fel på hjärtat här ser vi, trist för dig men hej då och lycka till. Det är svårt att se framför sig.
För att få ett bättre grepp om detta föreslog jag tillsammans med min landstingskollega Anna Kettner en oberoende revision av den neuropsykiatriska vården i Stockholms län (ska sägas att detta inte var en helt ny idé. Redan 2008 fattade hälso- och sjukvårdsnämnden ett beslut om att en sådan revision skulle göras. Inget sådant arbete har dock inletts). I går behandlades den motionen äntligen av landstingsfullmäktige. Det var en bra och hoppfull diskussion.
Som jag skrivit tidigare bemöttes motionen först rätt avmätt. Idéen om en medicinsk revision var bra och något man funderat på men inte tänkte göra några direkta utfästelser om. I takt med beredningen har sedan landstingsmajoriteten succesivt närmat sig min och Annas position. När vi kom till debatten i går hade det gått så långt att det fanns konkreta löften om en revision som skulle omfatta delar av det vi pekat på.
Det ännu mer positiva under debatten (som du kan se här, fullmäktige 2013-05-14, ärende 34) var att landstingsrådet Birgitta Rydberg (FP) nu muntligt öppnade upp för ett ännu bredare perspektiv helt i linje med det vi krävt i vår motion. Ett mycket välkommet besked. Och det ligger helt i linje med mitt eget syfte med att till att börja med skriva motionen. För så här resonerade jag i mitt tidigare blogginlägg:
"Den här typen av verksamhet lämpar sig sällan för billig politisk polemik. Istället bör man vara seriös, lyssna på både verksamhet och patienter, skaffa sig en ordentlig faktagrund innan man går vidare. Sedan blir jag också frustrerad över att det går så långsamt. En sådan här översyn borde ha skett för länge sedan, och vi borde i dag vara fullt upptagna med att rätta till de brister som finns ... En oberoende revision skulle dock kunna bidra till att skaffa oss ett gemensamt faktaunderlag mellan olika politiska partier. Den vore en bra plattform att stå på för att kunna gå vidare, och säkert också kunna fungera i dialog med kommuner och andra viktiga aktörer."
Det resonemanget står jag fast vid i dag. Och jag känner mig både positiv och faktiskt lite nöjd med att denna fråga kommit så långt framåt. En revision är bara en början. Men det är en början. Och det är inte det sämsta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar