Sorgen, hatet och rädslan

För två år sedan grät jag mig igenom natten. En kniv av bottenlös smärta som varv efter varv vreds runt i själen i takt med att nyheterna uppdaterades på dataskärmen framför mig i det mörka arbetsrummet. Siffror som bara växte, det ofattbara som långsamt framträdde som plågsamt fattbart.

Terrorattacken i Norge var en tragedi. Det är när vi ser bakom helheten, lämnar det abstrakta och ser till de konkreta fallen detta blir tydligt. Smärtan som blir närmast outhärdlig när vi tänker på älskade systrar som aldrig mer får träffa varandra, föräldrar som förlorar sina barn, drömmar, framtidshopp och ambitioner som bokstavligt, brutalt och fysiskt mördas den där fruktansvärda sommardagen.

Men 22 juli är också något mer än en tragedi. Attacken var en politisk handlig med ett bestämt syfte och ett tydligt mål. Massmordet på barn inte bara ett utslag av vettlös ondska, ingen naturkatastrof. Det fanns en tanke bakom. En medveten vilja.

Henrik Arnstad förklarar denna vilja i en av de obehagligaste och förmodligen sannaste texter som skrivits om dåden; Därför ler Anders Behring Breivik. Nu på årsdagen av attacken går jag tillbaka och läser den texten.

Arnstad menar att mördaren måste förstås utifrån ett fascistiskt idéarv. Det förklarar både det politiska motiven och tillvägagångssättet. Både varför och hur. Föreställningen att vi befinner oss i krig mot en inre fiende. Att ordet inte längre räcker till, det som räknas är handlingen. Styrkan. Och - och det är här en sanning så obehaglig att den känns smutsig att bara röra vid skymtar fram - i detta perspektiv ansåg mördaren att han vann. Operationen var lyckad.

Det är därför han ler.

...

Sorgen den natten blandades med rädsla. För det kunde varit jag. Genom mitt liv har både jag och människor jag älskar och tycker om varit på otaliga liknande sommarläger. Någon gång i framtiden kunde det mycket väl ha varit mina barn. Insikten om hur sårbara vi är, vi alla är.

Och bakom detta ligger också hatet och pyr. Rädsla och hat som varandras förutsättningar. Jens Stoltenberg förstod detta när han direkt och tydligt markerade att sättet att möta hat inte är med mer hat. Den styrka det visade prov på imponerade med rätta på en hel värld. Men frånvaro av hat får inte innebära frånvaro av kamp. Detta var Stoltenberg också tydlig på. Men har den insikten fastnat?

...

Hat och rädsla har blivit naturliga inslag i det politiska landskapet. I bloggarnas kommentarsfält, på Facebook. Till viss del en del av någon typ av kulturell förändring. Men också. Strategin att skrämma folk till tystnad tycks uppenbar. I kriget mot den inre fienden är alla medel tillåtna.

Vi får inte vara naiva inför detta. Jag säger inte att vi ska ge efter för hatet. Men det öppna samhället måste försvaras. Och varje gång ett anonymt hot via webben slinker igenom outrett för att polisen inte prioriterar att på allvar gå till botten med dem så har vi förlorat en lite bit land. Då har vi förlorat, eftersom det finns platser där det öppna samhället inte längre kan försvaras med argument.

Det viktigaste vi kan göra är naturligtvis att inte ge upp. Att inte låta hoten och rädslan vinna. Men det räcker inte. Vårt ansvar är större än så. För valet mellan att ta politisk ställning eller att slippa vara rädd ska inte behöva göras.

...

Sommarkvällen denna 22 juli är osedvanligt idyllisk. En lätt bris får trädkronorna att röra sig, som ett omfamnande grönskimrande hav.

De unga som dog på Utöya drevs av en politisk idé. De valde inte att dö för sina åsikter. Någon annan gjorde det valet åt dem. Men deras engagemang står ändå för någonting. Viktigt. Det vi har att göra är framförallt att förvalta detta engagemang. Tron på ett samhälle som är bättre, för alla, där klyftor överbyggs istället för att fördjupas. Hoppet. Den kärlek, som över tiden kommer att vinna över motståndarnas hat.

Jag tror kanske att det är två saker jag försöker säga. Den första att vi aldrig får glömma de konkreta människor det handlar om. De som dog, och de som kämpar på. Med sina liv. Med sin sorg.

Det andra är vikten av mod. För det är ok att vara rädd. Det finns monster där ute. Men det är när rädslan får överhanden som motståndaren verkligen har vunnit.

...

Jag läste för någon månad sedan en uppdatering på Facebook. En kvinna, jag känner henne inte men jag tror hon jobbar inom sjukvården, beskrev hur hon, sent på natten, på väg hem från jobbet, sett ett gäng grabbar som trakasserade en ung flicka. Hotat henne, vrålat rasistiska tillmälen. Hon beskrev flickan, barnets, skräck inför de hotande männen. Sin egen rädsla.

Men hon ingrep. Röt till. Fick en spark på sig. Men grabbarna lämnade. Flickan kunde andas ut.

Kvinnan som skrev denna uppdatering hymlade inte med sin rädsla. Men hon övervann den. Och ett stycke mark blev återtaget.

...

Det finns något så oskuldsfullt över den nordiska sommaren. Någonting som gör luften särskilt lätt att andas. En doft av drömmar, kärlek, äventyr.

Tårarna efter Utöya kommer fortsätta falla, i många år till. För alltför många är detta tragiskt ofrånkomligt. För oss andra är det en fråga om ett val. Ska vi fortsätta minnas, eller inte?

Jag tittar på barnen som leker medan jag skriver detta. Inser att det inte är frågan om något egentligt val. Att ondskan aldrig försvinner bara för att man blundar för den. Vi ska minnas. Av respekt. Och för att det påminner oss om vad som måste göras.

Tanken på en mördare som fortsätter le medan offren fortsätter plågas är outhärdlig. Det är därför vårt mod, våra handlingar är så viktiga. Det är därför den fortsatta kampen mot allt mördaren stod för är så viktig.

...

Det går aldrig att få tillbaka det terroristen tog. De mänskliga tragedier som han gav upphov till kommer aldrig att bli ogjorda. Men vi behöver inte låta honom vinna. Vi behöver inte låta de idéer han drevs av vinna. Någonstans blir det vad allt kokar ner till i slutändan. Att rädslan och sorgen är något vi delar. Hur vi förvaltar den något vi väljer.

Det är en vacker sommarkväll. 22 juli 2013. Två år efter det vedervärdiga terrordådet i Oslo och på Utöya. Någonstans spelar någon Daft Punks nya. Nere från badstranden hörs fortfarande skratt. Mitt i denna oskuldsfulla sommarskymning lever minnet kvar.

Jag tänker på den där kvinnan. Hon som sa ifrån. I det lilla, den enkla men ändå så svåra handlingen finns hoppet. Eller för att tala med Utöya-överlevaren Stine Renate Håheims så spridda ord: Om en man kan visa så mycket hat. Tänk på hur mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans.

Kärlek kräver mod, är jag idag beredd att tillägga. Och det kräver minne. Här finns  en uppfordrande uppgift för oss alla.

Den som inte läser alls läser heller inga klassiker

Jag blev egentligen inte särskilt provocerad när Göran Hägglund häromdagen lyfte fram det gamla folkpartikravet med någon form av litteraturkanon för att slå fast ett antal klassiker som alla bör läsa. Det finns poänger i resonemanget, även om tanken på att staten över huvudet på svenskalärare, folkbildare, bibliotekarier och andra som rör sig där ute i läsandets verkliga frontmarker ska slå fast exakt vad det är som ska läsas kanske inte direkt är något som får en att stå upp och applådera. Men precis som Katrine Kielos på Aftonbladet kan jag också se värdet i att lyfta fram bildningsfrågorna högre upp på den politiska dagordningen, och jag antar att det egentligen var detta kd-ledaren eftersträvade (och en kanon som mer är att betrakta som en ingång i en diskussion än något fast regelverk, dessutom utsatt för ständig prövning och omprövning skulle dessutom förmodligen kunna vara en rätt bra idé).

Men bakom detta ligger en betydligt allvarligare invändning. Problemet i Sverige idag är nämligen inte i första hand att folk läser fel böcker, utan att läsande i vissa grupper faktiskt går ner och att skillnaderna därmed ökar.

I samband med Almedalsveckan som pågår just nu presenterar arbetsgruppen för Ett läslyft för Sverige en rapport om läsande och läsfrämjade. De presenterar kort vilka arbetsgruppen är och därefter görs en gedigen genomgång både av hur det ser ut med läsandet idag, och läsfrämjandets historia och dagsförutsättningar.

Det är uppfodrande läsning. Till viss del också upprörande, som när det gäller hur satsningar på arbetsplatsbibliotek helt kom av sig efter regeringsskiftet 2006. Men grundtonen är optimistisk. Det finns en ökad medvetenhet om vikten av dessa frågor, och framgångsrika arbetssätt som till exempel Läs för mig pappa-verksamheten visar att det också går att åstadkomma resultat.

För bildning kan aldrig handla ensidigt om uppfostran och disciplinering. Bildning handlar lika mycket om frigörelse, makt och hur individen växer som människa. Nyckeln till mycket av detta är språket.

När Göran Greider i en uppmärksammad text för ett tag sedan avfärdade hela bildningstanken som ett "borgerlig påfund" tog han i för mycket, och han drog stridslinjen längs fel front. Men detta innebär inte att hans varningar för ett bildningsideal som blir mer en påklistrad klassmarkör eller någon form av desperat sökande efter uppifrånskapat samförstånd är oviktiga. Att okritiskt tugga i sig klassikerna är att förneka allt det klassikernas verkligen står för. Läsandet i sig - det Greider pricksäkert identifierar som nyfikenheten -  måste därför med nödvändighet komma före tillgängliggörandet av ett visst definierat litterärt kulturarv.

Vi kan helt enkelt inte prata bildning utan att också prata makt. Och pratar vi makt kommer frågor om klass och kön automatiskt in i bilden. Då blir frågan inte bara vad vi läser utan också vem som läser.

Här skulle arbetarrörelsen kunna vara mycket bättre. Då skulle vi slippa risken att människor som tycker att världen är större än senaste golfrundan, priset på bostadsrätter eller senaste karriärmovet tvingas söka sig till sådana som Hägglund för politisk inspiration, helt enkelt i brist på andra alternativ.