Den som inte läser alls läser heller inga klassiker

Jag blev egentligen inte särskilt provocerad när Göran Hägglund häromdagen lyfte fram det gamla folkpartikravet med någon form av litteraturkanon för att slå fast ett antal klassiker som alla bör läsa. Det finns poänger i resonemanget, även om tanken på att staten över huvudet på svenskalärare, folkbildare, bibliotekarier och andra som rör sig där ute i läsandets verkliga frontmarker ska slå fast exakt vad det är som ska läsas kanske inte direkt är något som får en att stå upp och applådera. Men precis som Katrine Kielos på Aftonbladet kan jag också se värdet i att lyfta fram bildningsfrågorna högre upp på den politiska dagordningen, och jag antar att det egentligen var detta kd-ledaren eftersträvade (och en kanon som mer är att betrakta som en ingång i en diskussion än något fast regelverk, dessutom utsatt för ständig prövning och omprövning skulle dessutom förmodligen kunna vara en rätt bra idé).

Men bakom detta ligger en betydligt allvarligare invändning. Problemet i Sverige idag är nämligen inte i första hand att folk läser fel böcker, utan att läsande i vissa grupper faktiskt går ner och att skillnaderna därmed ökar.

I samband med Almedalsveckan som pågår just nu presenterar arbetsgruppen för Ett läslyft för Sverige en rapport om läsande och läsfrämjade. De presenterar kort vilka arbetsgruppen är och därefter görs en gedigen genomgång både av hur det ser ut med läsandet idag, och läsfrämjandets historia och dagsförutsättningar.

Det är uppfodrande läsning. Till viss del också upprörande, som när det gäller hur satsningar på arbetsplatsbibliotek helt kom av sig efter regeringsskiftet 2006. Men grundtonen är optimistisk. Det finns en ökad medvetenhet om vikten av dessa frågor, och framgångsrika arbetssätt som till exempel Läs för mig pappa-verksamheten visar att det också går att åstadkomma resultat.

För bildning kan aldrig handla ensidigt om uppfostran och disciplinering. Bildning handlar lika mycket om frigörelse, makt och hur individen växer som människa. Nyckeln till mycket av detta är språket.

När Göran Greider i en uppmärksammad text för ett tag sedan avfärdade hela bildningstanken som ett "borgerlig påfund" tog han i för mycket, och han drog stridslinjen längs fel front. Men detta innebär inte att hans varningar för ett bildningsideal som blir mer en påklistrad klassmarkör eller någon form av desperat sökande efter uppifrånskapat samförstånd är oviktiga. Att okritiskt tugga i sig klassikerna är att förneka allt det klassikernas verkligen står för. Läsandet i sig - det Greider pricksäkert identifierar som nyfikenheten -  måste därför med nödvändighet komma före tillgängliggörandet av ett visst definierat litterärt kulturarv.

Vi kan helt enkelt inte prata bildning utan att också prata makt. Och pratar vi makt kommer frågor om klass och kön automatiskt in i bilden. Då blir frågan inte bara vad vi läser utan också vem som läser.

Här skulle arbetarrörelsen kunna vara mycket bättre. Då skulle vi slippa risken att människor som tycker att världen är större än senaste golfrundan, priset på bostadsrätter eller senaste karriärmovet tvingas söka sig till sådana som Hägglund för politisk inspiration, helt enkelt i brist på andra alternativ.