I somras var jag uppe och handlade godis med döttrarna i Hässelby strands centrum. Det var en vacker, varm kväll. En stund efter att vi gått därifrån uppstod en skottlossning, precis i närheten av var vi hade varit. Någon timme senare och vi kunde mycket väl hamnat mitt i den.
Det var varken första eller sista gången beväpnade gäng sköt på varandra i Hässelby. Tvärtom har de senaste månaderna präglats av nya skjutningar, massiv polisnärvaro, ljudet av polishelikoptrar som cirkulerar över bostadsområdena. Varv efter varv.
På kort sikt är detta såklart ett rent polisiärt problem. Men det finns också något djupare där. Gängen skulle inte finnas om de inte ständigt lyckades rekrytera nya medlemmar. Därför tog jag kontakt med 2nd chance (eller så tog de kontakt med mig, sånt där är ibland svårt att avgöra i efterhand. Vi fann varandra. Hursomhelst). En organisation av fd tungt kriminella om själva hittat en väg till ett annat liv. Vi träffades på ett café i Hässelby gård. Jag frågade om något gick att göra. De svarade att allt gick att göra. Inte enkelt, inte snabbt, inte hundraprocentigt. Men utvecklingen går att vända.
Det var ett bra samtal, ute i solen, på torget. Vi spånade konkreta idéer. Namn. Kanske skolbesök vore en bra början? Vikten av att ha bra relationer till polisen, inte minst lokalt. Att det inte får handla om korta projekt - folk kräks på korta projekt - utan måste vara ett långsiktigt åtagande.
Vi skakade hand och gick hem. Ett papper formulerades utifrån våra diskussioner. Både jag och de från 2nd chance började sprida pappret till olika personer med nätverk och inflytande.Små stenar sattes i rullning.
Så sakta har intresset för att faktiskt göra något börjat växa. Fick precis veta att lokala politiker från den borgerliga majoriteten också blivit intresserade. Det här borde inte behöva vara blockskiljande. Med tanke på hur majoritetsförhållande ser ut i Stockholm åtminstone fram till valet är det dessutom nödvändigt med ett brett politiskt stöd för att kunna komma framåt på den arenan.
Det handlar om att agera förebyggande. Göra något, innan det är försent.
När jag skriver detta får jag precis veta att det var nya skjutningar i natt, den här gången i Grimsta, tio minuters cykelväg bort. Och jag tänker att ljudet av långsamt rullande stenar är både hoppfullt och frustrerande.
Det är dags för handling när det gäller att förebygga gängkriminaliteten i våra förorter. För visst både kan och måste vi lösa den akuta situationen här och nu. Men tar vi inte tag i grundproblemet är det enda vi gör att vi köper oss tid. Vi måste ha högre ambitioner än så.
fredag, september 27, 2013
tisdag, september 10, 2013
Bra med granskning av barn- och ungdomspsykiatrin
I somras riktades en anmälan mot BUP-kliniken i Stockholm
som innehöll kritik mot vad anmälaren menade var allvarliga missförhållanden i
framförallt den barn- och ungdomspsykiatriska heldygnsvården. En intern utredning
tillsattes tämligen omgående. Bland annat skulle extern hjälp användas för att
reda ut hur det egentligen såg ut. Det var bra. Den här typen av frågor ska
hanteras seriöst och noggrant. Nu avslöjar DN idag ytterligare detaljer om det hela. Det är skakande läsning och behovet av en grundläggande granskning som
följs av konkreta handlingsplaner framstår som än mer angeläget.
Jag vet nu inte mer än någon annan vad som verkligen har hänt inom barn- och ungdomspsykiatrins slutenvård. Men jag vet några saker. De barn och ungdomar som vårdas är extremt utsatta. Det är därför oerhört viktigt att vården visar fullständig respekt för deras integritet, att den vård som erbjuds är adekvat och korrekt. Och det är viktigt att förtroendet för vården är starkt.
Frågor om kvalitet och stärkt patientmakt blir helt centrala när vi talar om psykiatri, och än mer barn- och ungdomspsykiatri. Och bakom de fina orden är det just den här typen av frågor som döljer sig. Nu måste förhållandena på BUP-kliniken i Stockholm utredas grundligt och vid behov åtgärdas.
Men arbetet med att modernisera och utveckla psykiatrin slutar inte där. Vi måste mycket tydligare styra mot behandlingsresultat istället för olika fyrkantiga produktionsmått. Patientmakten måste stärkas, även inom detta område. Arbetet med ständig kvalitetssäkring, olika metoder för att snabbt och direkt kunna identifiera och åtgärda brister i själva vårdens innehåll, intensifieras. En helt central del där är att underlätta för personal, patienter eller anhöriga som ser missförhållanden att rapportera in dem och få sin kritik seriöst bemött.
Jag har som landstingspolitiker möjlighet att följa den fortsatta utvecklingen runt BUP Stockholm noga. Det kommer jag göra. Men uppdraget att utveckla psykiatrin är som sagt även större än så. Och där finns den riktigt stora framtidsutmaningen.
Jag vet nu inte mer än någon annan vad som verkligen har hänt inom barn- och ungdomspsykiatrins slutenvård. Men jag vet några saker. De barn och ungdomar som vårdas är extremt utsatta. Det är därför oerhört viktigt att vården visar fullständig respekt för deras integritet, att den vård som erbjuds är adekvat och korrekt. Och det är viktigt att förtroendet för vården är starkt.
Frågor om kvalitet och stärkt patientmakt blir helt centrala när vi talar om psykiatri, och än mer barn- och ungdomspsykiatri. Och bakom de fina orden är det just den här typen av frågor som döljer sig. Nu måste förhållandena på BUP-kliniken i Stockholm utredas grundligt och vid behov åtgärdas.
Men arbetet med att modernisera och utveckla psykiatrin slutar inte där. Vi måste mycket tydligare styra mot behandlingsresultat istället för olika fyrkantiga produktionsmått. Patientmakten måste stärkas, även inom detta område. Arbetet med ständig kvalitetssäkring, olika metoder för att snabbt och direkt kunna identifiera och åtgärda brister i själva vårdens innehåll, intensifieras. En helt central del där är att underlätta för personal, patienter eller anhöriga som ser missförhållanden att rapportera in dem och få sin kritik seriöst bemött.
Jag har som landstingspolitiker möjlighet att följa den fortsatta utvecklingen runt BUP Stockholm noga. Det kommer jag göra. Men uppdraget att utveckla psykiatrin är som sagt även större än så. Och där finns den riktigt stora framtidsutmaningen.
För i slutändan. Det handlar om våra barn. Vi kan aldrig bli
för noggranna med den saken.
Min politikerkollega från miljöpartiet Helen Öberg skriver också om saken.
torsdag, september 05, 2013
Om vad som skulle gå att göra
Samtidigt
som den store ledaren från väst under gårdagen besökte Sverige var jag på ett annat mingel, en bit därifrån. Barn- och ungdomspsykiatriskt forskningcentrum invigdes på Gävlegatan i Stockholm, i fina ljusa lokaler uppe vid Norra
stationsområdet. Det
var ett bra mingel. Flera inspirerande anföranden, och det blev många givande samtal med spännande personer aktiva inom
sektorn. Entusiasmen för detta nya samarbete mellan landstingets psykiatri och
Karolinska institutet var påtaglig.
Insikten
att den psykiska ohälsan är en av vår tids stora utmaningar börjar nu blir uppenbar för allt fler. Bara i dagarna
har såväl ytterst ansedda The Lancet
som den svenska Läkartidningen uppmärksammat den på olika sätt (och även
Karin Bojs på DN).
Vi vet sedan länge
att den psykiska ohälsan framförallt bland unga har ökat kraftigt i Sverige. Vi vet också att den ligger bakom en
enormt stor del av alla sjukskrivningar. Och att psykisk ohälsa inte bara leder till
lidande utan också kan
få fatala effekter fick vi en
dyster påminnelse
om när man
häromveckan kunde läsa att antalet självmord trots alla ansträngningar att förebygga dem förra året tvärtom tragiskt nog hade ökat.
Det är lätt att det blir en mörk bild här. Som konstrast blir
entusiasmen på
invigningsminglet slående. För det finns verkligen positiva motkrafter.
Jag
pratade med en av eldsjälarna bakom forskningscentrat om detta. Vad vi pratade om
var lustigt nog entreprenörer. Hennes poäng var att entreprenörer i meningen människor som vill och förmår driva fram förändring inte är någonting begränsat till den privata sektorn. Även inom landstingets vårdapparat eller statens
akademiska institutioner finns det människor som vill och kan förändring. Det forskningscentra
vi precis invigde var ett bevis och ett exempel på den saken.
Ända
sedan jag började
med sjukvårdspolitiken
har frågan
om hur vi åstadkommer
utveckling och dynamik inom vården varit något jag brottats med. Insikten har blivit tydligare hela
tiden att nyckeln är att frigöra den kraft som finns inuti själva vårdorganisationen i form av människor med kunskap, idéer och engagemang. Det har
också
blivit tydligare och tydligare att den typ av sönderbyråkratiserande marknadstänkande som varit politisk
standardmodell inom åtminstone Stockholms läns landsting inte åstadkommer detta. Tegelstenstjocka regelböcker och avtal på detaljnivå frigör ingen kreativitet, och de
leder inte till någon
utveckling.
Och barn-
och ungdomspsykiatriskt forskningscentrum i all ära (det är verkligen extremt kul att
det finns på
plats, och att något
liknande behövdes
var en av de saker socialdemokratin drivit och till exempel gick till val på 2010), men den verkliga utmaningen är betydligt större än så. Vi behöver öka vår kunskap om psykisk ohälsa och psykisk sjukdom, vi
behöver
bli ännu bättre på att behandla dem, men vi måste också få ut dessa kunskaper i den
praktiska verksamheten, i en kvalitativ vård som också präglas av medmänsklighet och en förmåga att se hela människan.
Så forskning, och inte minst
klinisk forskning, är en nyckel. Men det handlar också om ännu bredare grepp. En styrning
som måste gå från den detaljreglerade
kvasimarknad man idag försöker åstadkomma till att istället fokusera på det viktiga, kvalitet och resultat. Där drivkraften kanske inte i
varje läge måste vara kronor och ören utan istället kanske kan vara vårdpersonalens vilja att göra gott, att ständigt bli bättre. Där patienten stärks inte bara genom att ges
formell valfrihet mellan olika lokaler och utförare utan de verklige
verktygen att ställa
krav på det
mest centrala nämligen
själva
behandlingen och dess kvalitet.
Och vi måste våga spränga en hel massa gränser mellan sådant som akademi, vård, föreningsliv, skola, företag, mellan kommun,
landsting stat och det civila samhället. Runt om i världen sprider sig nu insikten om behovet av det förebyggande arbetet. Om att
investeringar i människor,
deras uppväxt-
och livsvillkor är
bland det smartaste vi kan ägna oss åt. Inte bara för att bekämpa den psykiska ohälsan, utan för att bygga ett både starkare och mänskliga samhälle i stort. Och ska ett förebyggande arbete vara
meningsfullt så
bygger det på bred
samverkan och en hög kunskapsnivå.
Det finns
så väldigt mycket att göra. Men det finns också enorma möjligheter att verkligen åstadkomma förbättring. Goda krafter som går att bygga på, reformer som kan frigöra dem. Solen sken när jag lämnade invigingsminglet och
promenerade tillbaka mot landstingshuset. Det kändes passande, på något sätt.