Samtidigt
som den store ledaren från väst under gårdagen besökte Sverige var jag på ett annat mingel, en bit därifrån. Barn- och ungdomspsykiatriskt forskningcentrum invigdes på Gävlegatan i Stockholm, i fina ljusa lokaler uppe vid Norra
stationsområdet. Det
var ett bra mingel. Flera inspirerande anföranden, och det blev många givande samtal med spännande personer aktiva inom
sektorn. Entusiasmen för detta nya samarbete mellan landstingets psykiatri och
Karolinska institutet var påtaglig.
Insikten
att den psykiska ohälsan är en av vår tids stora utmaningar börjar nu blir uppenbar för allt fler. Bara i dagarna
har såväl ytterst ansedda The Lancet
som den svenska Läkartidningen uppmärksammat den på olika sätt (och även
Karin Bojs på DN).
Vi vet sedan länge
att den psykiska ohälsan framförallt bland unga har ökat kraftigt i Sverige. Vi vet också att den ligger bakom en
enormt stor del av alla sjukskrivningar. Och att psykisk ohälsa inte bara leder till
lidande utan också kan
få fatala effekter fick vi en
dyster påminnelse
om när man
häromveckan kunde läsa att antalet självmord trots alla ansträngningar att förebygga dem förra året tvärtom tragiskt nog hade ökat.
Det är lätt att det blir en mörk bild här. Som konstrast blir
entusiasmen på
invigningsminglet slående. För det finns verkligen positiva motkrafter.
Jag
pratade med en av eldsjälarna bakom forskningscentrat om detta. Vad vi pratade om
var lustigt nog entreprenörer. Hennes poäng var att entreprenörer i meningen människor som vill och förmår driva fram förändring inte är någonting begränsat till den privata sektorn. Även inom landstingets vårdapparat eller statens
akademiska institutioner finns det människor som vill och kan förändring. Det forskningscentra
vi precis invigde var ett bevis och ett exempel på den saken.
Ända
sedan jag började
med sjukvårdspolitiken
har frågan
om hur vi åstadkommer
utveckling och dynamik inom vården varit något jag brottats med. Insikten har blivit tydligare hela
tiden att nyckeln är att frigöra den kraft som finns inuti själva vårdorganisationen i form av människor med kunskap, idéer och engagemang. Det har
också
blivit tydligare och tydligare att den typ av sönderbyråkratiserande marknadstänkande som varit politisk
standardmodell inom åtminstone Stockholms läns landsting inte åstadkommer detta. Tegelstenstjocka regelböcker och avtal på detaljnivå frigör ingen kreativitet, och de
leder inte till någon
utveckling.
Och barn-
och ungdomspsykiatriskt forskningscentrum i all ära (det är verkligen extremt kul att
det finns på
plats, och att något
liknande behövdes
var en av de saker socialdemokratin drivit och till exempel gick till val på 2010), men den verkliga utmaningen är betydligt större än så. Vi behöver öka vår kunskap om psykisk ohälsa och psykisk sjukdom, vi
behöver
bli ännu bättre på att behandla dem, men vi måste också få ut dessa kunskaper i den
praktiska verksamheten, i en kvalitativ vård som också präglas av medmänsklighet och en förmåga att se hela människan.
Så forskning, och inte minst
klinisk forskning, är en nyckel. Men det handlar också om ännu bredare grepp. En styrning
som måste gå från den detaljreglerade
kvasimarknad man idag försöker åstadkomma till att istället fokusera på det viktiga, kvalitet och resultat. Där drivkraften kanske inte i
varje läge måste vara kronor och ören utan istället kanske kan vara vårdpersonalens vilja att göra gott, att ständigt bli bättre. Där patienten stärks inte bara genom att ges
formell valfrihet mellan olika lokaler och utförare utan de verklige
verktygen att ställa
krav på det
mest centrala nämligen
själva
behandlingen och dess kvalitet.
Och vi måste våga spränga en hel massa gränser mellan sådant som akademi, vård, föreningsliv, skola, företag, mellan kommun,
landsting stat och det civila samhället. Runt om i världen sprider sig nu insikten om behovet av det förebyggande arbetet. Om att
investeringar i människor,
deras uppväxt-
och livsvillkor är
bland det smartaste vi kan ägna oss åt. Inte bara för att bekämpa den psykiska ohälsan, utan för att bygga ett både starkare och mänskliga samhälle i stort. Och ska ett förebyggande arbete vara
meningsfullt så
bygger det på bred
samverkan och en hög kunskapsnivå.
Det finns
så väldigt mycket att göra. Men det finns också enorma möjligheter att verkligen åstadkomma förbättring. Goda krafter som går att bygga på, reformer som kan frigöra dem. Solen sken när jag lämnade invigingsminglet och
promenerade tillbaka mot landstingshuset. Det kändes passande, på något sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar