Inför landstingsfullmäktige; drömmar om ett värdigt debattklimat

Sitter som bäst och förbereder mig inför landstingsfullmäktige imorgon. För er som inte vet hur ett landstingsfullmäktige i Stockholms län går till, kan jag avslöja att det inleds vid halv tio på förmiddagen med ett obligatoriskt upprop (ungefär som i skolan, alltså) och avslutas framåt kvällen när alla förslag grundligt diskuterats. Kvällen och kvällen, förresten, det har väl hänt att fullmäktige hållit på både till nio och till tio.

Vilka frågor kan då bli stora i morgon? För mig personligen handlar det främst om två; en interpellation och en motion jag ska besvara respektive bevaka. Den första handlar om sjukresor och den andra om ett krav på en opartisk samhällsekonomiskt utredning av en taxehöjning inom färdtjänsten vi tidigare fattat beslut om. Som vanligt försöker oppositionen misstänkliggöra oss i majoriteten; och vårt jobb blir att förklara, förklara, förklara vilken politik vi för och varför. Detta ska nu inte underskattas, någonstans är det detta som är hjärtat i vår form av demokrati, att oppositionen ifrågasätter och majoriteten får förklara sig.

Samtidigt är detta en avvägning. För konflikten som arbetsmetod är också ett problem. I vilken annan bransch skulle man lägga en inte oansenlig mängd resurser på att bara ifrågasätta och lägga käppar i hjulet för de beslut organisationen ämnar fatta? Vilket företag skulle arvodera en vice vd med enda uppgift att på olika sätt sabba för och ifrågasätta vd? Ur ett strikt effektivitetsperspektiv är oppositionen inte bara onödig, den är förmodligen också kontraproduktiv. Fördelarna ligger istället på ett annat plan.

Nu ska det också sägas att i säkert nittio procent av fallen präglas politiken i verkligheten inte av benhård konflikt mellan opposition och majoritet, utan av ett konstruktivt samarbete. Men detta märks sällan i själva landstingsfullmäktige och än mindre i media; där är det istället de tio konfliktprocenten som dominerar helt. För mannen på gatan framstår det säkert som om politikerna ”bara tjafsar”. För en lite konflikträdd normalsvensk måste detta verka horribelt.

Men som sagt är konflikten mellan majoritet och opposition inom politiken lika viktigt som ”konflikten” mellan advokat och åklagare inom juridiken. Skillnaden är att då den senare kännetecknas av strikta förhållningssätt och ett belevat uppträdande är politiken i sina värsta stunder kännetecknat av det motsatta. Då är det istället tjuvnyp, medvetna missförstånd och billig retorik som dominerar.

Jag har tidigare skrivit om politikerförakt och hotet mot folkstyret. Finns det en hemläxa vi som politiker själva kan göra för att bidra till att inte spä på dessa stämningar är det att hyfsa till tonläget i den politiska debatten. Inte genom att blir luddiga i sak eller skyla över ideologiska åsiktsskillnader. Tvärtom, genom att tona ner ”tjafset” kan vi istället kanske få någon medborgare att någon gång orka lyssna tillräckligt länge för att förstå var de verkliga skillnaderna ligger.

Paradoxalt nog tror jag att en politisk debatt som präglas av värdighet på ett bättre sätt kan beskriva den underliggande konflikterna mellan partier och ideologier än pajkastning och dumretorik. Omvänt tror jag också att dagens klimat ibland mest bidrar till att göra skillnaderna mellan partierna obegripliga.

Så. En värdig och saklig debatt. Det är vad jag hoppas på inför morgondagen.

PS; själva fullmäktige kan du se här. DS