Har suttit en bra stund på balkongen och lyssnat till Wagners ”Tristan och Isolde”. Den ödesmättade dramatiken passar till den fantastiska utsikten; mälaren ligger mörk och rakt framåt blinkar ljusen på skorstenarna vid Lövsta-verket.
Det är ofta sådär framåt skymningen de bästa tankarna kommer. Ikväll kunde jag dock inte komma undan en viss känsla av oro. Tänk om de faktiskt vinner. Jag tror såklart inte det. Svenska folket är inte korkat, eller ens mentalt handikappat som vissa har uttryckt det. Men ändå. Låt oss vara ärliga; om dagens opinionssiffror håller i sig har vi en borgerlig regering efter nästa val.
I Sverige har vi någon typ av maktdelning mellan den politiska och den ekonomiska makten. Arbetarrörelsen har ett stort inflytande i kommuner, landsting och stat. Borgerliga värderingar dominerar i näringsliv, media; i praktiken också i byråkratin även om den allt som oftast får jobba enligt socialdemokratiska direktiv och prioriteringar. Jag tror att denna maktdelning varit bra för Sverige.
Problemet är att den alltmer blivit beroende av socialdemokratins tillgång till den offentliga makten. Med a-pressens död och folkrörelsernas avpolitisering har arbetarrörelsen tappat många av de civila maktbaser den en gång hade tillgång till. Ett exempel på detta är hur vänsterns mediepolitik i allt högre utsträckning kokat ner till endast ett försvar av public service. Missförstå mig inte; det är bra att värna ett starkt och självständigt public service. Men SVT och SR kan inte vara, bör inte vara och är inte heller, vänster. De är (i bästa fall) inte heller höger. Men som motvikt till ett massivt borgerligt medieövertag i stort räcker de inte.
Med en borgerlig regering får vi ett samhälle där hela etablissemanget står på samma sida. En kompakt högerhegemoni, för att tala med Gramsci. Jag tror att detta skulle få mer långtgående konsekvenser för landet än vi kan föreställa oss. Jag är rädd för hur ett sådant Sverige skulle se ut.
Inser att det kan vara musiken som ger mig så dystra tankar. Byter CD och sätter istället på Springsteens ”Darkness on the edge of town”. Den rebelliska truligheten i ”Badlands” är precis vad jag behöver just nu.
”Badlands, you gotta live it everyday
Let the broken hearts stand
As the price you´ve gotta pay
We´ll keep pushin’ till it´s understood
And these badlands start treating us good”
Jag antar att det är det som gäller. Fortsätta kämpa. I morgon är en annan dag, som en helt annan artist uttryckte det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar