Gräsänklingsblues

Visst, det är en riktig könsstereotypskliché. Men jag erkänner. Lägenheten ser ut som bara den efter en vecka med mig i gränsänklingsland. Och nu sitter hon på tåget hem. Försökte alldeles nyss desperat skylla på att jag var lite osäker på hur debatten om hushållsnära tjänster skulle utfalla. Ville inte föregå det beslutet, liksom. Hon påpekade att beslutet tog i tisdags. Jag försökte lamt med att protokollet inte är justerat. Det lät inte som om argumentet gick hem. Det lät inte alls som om argumentet gick hem.

Borde alltså städa. Tur att det finns garderober. Tur att garderober har dörrar som går att stänga. Med lite kraft, om nödvändigt.

(något senare)

Kommer att tänka på den gamla grekiska myten. Om Herkules. Och hästarna. Eller på den där om killen som rullade en sten. Upp, upp för ett berg. I evighet. Och så fort den var uppe rullade gudarna ner den igen. Eller nått.

(ytterligare något senare)

Jag har gjort en del intressanta iakttagelser. Om biologi. Om hur nytt liv skapas, där tidigare inget fanns. Eller åtminstone bara salladsblad.

Någonting viskar ”feed me” från köksregionerna. Funderar på att gå ut med soporna.

(en kall promenad till HSB-föreningens soprum senare)

Jag vet varför de är borta, men kan ändå inte låta bli att längta tillbaka till den förhistoriska och lyckliga tid då det fortfarande fanns sopnedkast. Det var lite som när Posten var ett ställe man gick till för att posta paket. Blir nästan lite Greiderskt varm när jag tänker på det.

Låter tankarna fara iväg. Det går inte för sig. Fortfarande väntar enorma högar post, böcker och lösryckta anteckningsblad i högar på det som (någonstans därunder) borde vara ett köksbord. Här ska plockas undan och sorteras!

(en lätt dämpad entusiasm senare)

Ray Bradbury namngav romanen Fahrenheit 451 efter temperaturen då böcker tar eld. Det motsvarar ungefär 233 grader Celsius. Det finns inget som säger att exempelvis landstingshandlingar inte skulle reagera på precis samma sätt som annat papper. Faktiskt ingenting alls.

(nutid – återigen fylld av tillförsikt)

Så. Lägenheten ser riktigt ombonat ut. Känner mig lite som Karl-Bertil Jonsson. Det där med ett gott dagsverke som får en att må bra, eller hur det nu var. På julafton, ni vet.

Försöker komma på någon typ av fyndig och politisk slutkläm. Tror faktiskt jag struntar i det. Ska nog ta och koka en kopp thé istället. Och vänta på att Malmötåget rullar in.

Trevlig kväll. Ni också.