Vykort fran New York

Vi borjar med det gamla vanliga: vadret ar fantastiskt, nastan lite for varmt. I gar steg temperaturen upp mot en 99 grader Farenheit och solen sken. Vilket den gor aven idag, for ovrigt.

Sitter pa nagon sorts internetcafe vid Union square, bara nagra kvarter fran vart hotell. Just det, hotellet. Maste erkanna att jag var valdigt spand pa hur det skulle vara. Budgethotell pa mahattan ar en chansning. Men Hotel 17 visade sig halla mattet. Ok, det ar badrum och dusch i korridoren men rummen ar rena och frascha. Och det ligger minst sagt bra till. Pa 17 gatan, bara nagra kvarter norr om St Marks place och med tunnelbaneknytpunkten (och bokaffarerna!) pa Union square pa bara nagra minuters gangavstand. Dessutom ar det riktigt schysst att ha Greenwich village, SoHo och Meatpackingomradet inom bekvamt promenadavstand.

Vi hade ett ambitiost program med resan, och hittills ligger vi i fas. Vi har softat i central park, strosat runt pa Coney Island, kopt bocker, atit sirapsindrankta pannkakor till frukost, shoppat klader, suttit pa uteserveringar och bladdrat i diverse tjocka och synnerligen intellektuella tidskrifter, hangt pa coola barer och atit en massa god mat. Visst, det ar ett hart liv men nagon maste leva det ocksa...

Dags att fortsatta. Tror jag ska handla skivor. Vi ses!

Nu lämnar jag Sverige för USA

Serieskaparen Allan Moore flyttade till staterna när han tröttnade på Thatcher och hennes konservativa England. Alla vi som läst och/eller sett utvandrarna vet vilket armod som drev den tidens svenskar att lämna fattigdomen för hoppet om lyckan västerut.

När jag sitter här på ett internetcafe på Arlanda och väntar på min två timmar försenade flight till Newark är det inte lika dramatiskt. För faktum är att jag återvänder redan på fredag. Och det blir svårt att dra några långtgående politiska slutsatser av min resa. Jag ska på semester helt enkelt.

Så er trogne förortsbloggare lämnar för en stund "Stockholms manhattan" (Hässelby strand) för the real thing. Vi hörs. Hälsningar från Arlanda.

Fryshuset Västerort (tillbaka till St Jacobi)

Fryshuset flyttar västerut och min gamla gymnasieskola återuppstår i ny form. Och det är socialdemokraterna inte minst lokalt som är drivande.

Jag tillbringade tre år som elev på St Jacobi gymnasium i Vällingby utanför Stockholm. För några år sedan lades skolan ner. Idag presenteras de planer vi inom socialdemokratin har jobbat med ett tag för att få igång den igen (i DN). St Jacobi ska bli ett Fryshuset Västerort. Och min gamla skola ska få resa sig ur askan och bli något helt nytt.

Tanken är att det ska bli både kultur, föreningsliv, idrott och inte minst en ny gymnasieskola i lokalerna. St Jacobi har en av Stockholms bästa scener. Hela området sjuder av kultur men, som Roger Mogert uttrycker det, ”det som saknas är en ordentlig spelscen och en plats där de olika föreningarnas verksamhet kan mötas och korsbefruktas.”

Partiorganisationen här ute i Hässelby-Vällingby har varit oerhört engagerade i denna fråga. Och nu är vi på gång. Tack Berit, Peter, Bengt och alla andra som varit drivande. Politik är att vilja!

I centerpartiets Sverige håller du käften

Petter fick sparken, av politiska skäl. SVT böjde sig när riksdagsledamöter och ungdomsförbundsordförande lät piskan vina. Och idag skäms jag faktiskt en smula över att vara svensk.

För nu är nivån lagt. Det handlar om yrkesförbud för vissa. Säg fel saker, och du hamnar i kylan. Jag hoppas de firar ordentligt ikväll, de unga centerpartisterna. Låter skumpan flöda. Det är någonting stort de åstadkommit. Ett helt nytt samhällsklimat. Och det där med minskad anställningstrygghet för unga får helt plötsligt en ny dimension…

Magnus skriver också om detta, med den äran. Det hittar du här. Du kan också läsa vad jag skrivit tidigare i frågan här.

Mina favoritpartier

Vad skulle jag vara om jag inte var sosse? Såg att Urban funderat i de banorna, och nu tar jag upp tråden. Det är inte helt lätt, men såhär tror jag min lista ser ut;

• Vänsterpartiet. Känner mig mer vänster än höger i själen. Det finns också stora delar av idéarv och historia som förenar med (s). Gillar närheten till de olika alternativrörelserna. Som medlem skulle jag inte tillhöra kommunisterna, men tycker i ärlighetens namn inte att förnyarna verkar ha särskilt mycket att komma med heller. Fick nog bilda en egen falang…
• Gamla folkpartiet. Gillade Westerberg och socialliberalismen. Eller ”snällismen” som det heter. Skulle engagera mig i jämställdhets-, handikapps- och HBT-frågorna.
• Centerpartiet på lokal nivå. Pragmatiska och resultatinriktade. Ett folkrörelseparti. Skulle ägna mig åt att bekämpa nylibrala cuf:are och ett för stort timbroinflytande.
• Miljöpartiet. Kanske mer åt det visionära hållet. Men det finns alltid möjligheter med att bygga nytt. Skulle tillhöra dem som menar att miljöfrågan alltid också måste ha en social dimension.

Och sedan blir det svårt. Men jag tror att slutet på listan blir som följer;

• Dagens centerparti. Ok, det är inte kul. Men fortfarande finns det kanske något av det gamla folkrörelsepartiet att hänga fast i.
• Moderaterna. De är åtminstone tydliga. Eller var. Och det verkar vara ganska schyssta fester.
• Kristdemokraterna. Många kristdemokrater vill väl. Det är ju alltid något.
• Nya folkpartiet. Det gäller att uthärda. Vem vet, det kanske kommer en dag efter Leijonborg och Jakobsson…

Så ungefär. En spännande utmaning är härmed antagen, och bollen går vidare. Någon annan som vill försöka?

McCarthy, Federley och Torstensson

Läser på Magnus blogg att centerpartiet nu vill gå in och med politiska medel avgöra vem som ska/inte ska få anställning på SVT. Bakgrunden är att det public service bolaget har haft den dåliga smaken att enrollera en person vars åsikter inte stämmer överens med vare sig den svenska högerns, eller för den delen undertecknads, politiska uppfattning.

Och jag blir på riktigt rädd när jag läser den typen av nyheter. Politiker måste hålla fingrarna borta från public service. Hur illa vi än tycker om vissa vänsterinriktningar så får det inte urarta till en häxjakt av amerikanskt femtiotalssnitt.

Vad jag förstår det är det inte chef för samhällsinformationen Petter ska bli. Bolibompa ska inte bytas ut mot ”så gör du din egen molotovcoctail.” Och killen må ha skruvade politiska idéer, men han är mig veterligen varken skyldig till eller ens misstänkt för något brott.

Så släpp det här, centerpartister. Be om ursäkt och gå vidare. Och var väldigt, väldigt tydliga på att det inte är såhär ni kommer att hantera public service om olyckan skulle vara framme och ni någon gång kom i besittning av regeringstaburetterna.

Gamla dammiga böcker

Första dagen på ledigheten. Har visserligen suttit tillsammans med Josefin och jobbat med vårt gemensamma medieprojekt mesta tiden. Men ändå. Lite ledig har jag hunnit vara också.

Bland annat så besökte jag Alfa antikvaritat på Drottninggatan en lång stund i förmiddags. Gick runt bland bokhyllorna och botaniserade. Var egentligen på jakt efter Nils Karlebys "socialismen inför verkligheten". En politisk klassiker som är skamligt svår att få tag på. Karleby är någon sorts den intellektuella socialdemokratins James Dean. Det ideologiska underbarnet som dog alltför ung, men inte utan att ha hunnit med att författa ett politiskt standardverk som för all framtid kom att förändra arbetarrörelsens politiska praktik. Eller nått.

Den hittade jag nu inte. Istället kom jag att fastna på lyrikhyllan. Lämnade antikvariatet med ett stycke Ekelöf och ett stycke Sonnevi i väskan. Inser att inledningsdikten i "Klangernas bok" kanske är något av det starkaste jag läst i diktväg. Och att en fin inbunden version av "Sent på jorden" kan vara värd att lägga några kronor på.

Nu ropar Josefin. Dags att lägga sista handen på de där artiklarna. Och sedan ska vi väl hinna med någon typ av lunch med…

Fri i tanke och själ

Idag påbörjade jag en lång ledighet. Tar semester hela nästa vecka, och tillsammans med diverse klämdagar och annat så gör det att jag inte kommer att behöva jobba på nästan två veckor.

Och det ska bli oerhört skönt. Dags att äntligen hinna sjunka in i den där diktsamlingen jag köpte för alltför länge sedan, se klart den där rymdsåpan, läsa den där romanen och bara ta det lugnt. Dessutom bär det av utomlands. Vi far västerut till helgen och tänkte tillbringa några dagar i New York. Har inga särskilda planer för vad vi ska göra där än, men alla tips emottages tacksamt.

Stänger inte ner bloggen dock utan kör på, ungefär som vanligt. Så ni är fortsatt välkomna att surfa förbi. Vi ses.

Fukuyama; farväl till neokonservatismen

Hittar följande intervju med Francis Fukuyama på tyska Spiegels engelskspråkiga sajt. Den är väl värd att läsa och handlar om hur det misslyckade Irakkriget fick den kände neokonservative gurun att byta ideologisk hemvist.

I samtalet tar FF upp frågor om kriget i Irak (naturligtvis), men även valet i Palestina och hela kriget mot terrorismen. Det är en desillusionerad man som pratar, men också en person som även efter att ha förlorat sin tidigare ideologiska hemvist fortsätter ha synpunkter på tingens ordning och världen vi lever i.

Väl värd att läsa. Tack Alex för tipset.

Alliansen känns sååå 2005

Ett tag verkade det nästan som om de var på gång. Men så hände någonting. Luften gick liksom ur. Nyheterna började kännas gamla. Och nu verkar högeralliansen ha passerat sitt bäst före datum efter en närmast unikt kort period i svensk politisk historia.

Dels märks det i opinionen. Två undersökningar understyrker det jag tror de flesta känner i sin vardag – vinden vänder. Men än mer märks det i det interna tonläget. En sorts aggressiv desperation som säkert mobiliserar de egna kärntrupperna men mest skrämmer bort alla andra börjar göra sig påmind.

Typexempel får den nya muffkampanjen vara. Sven Elander har beskrivit det bättre än jag kan. Han säger (om tonen på sidan);

”Att läsa inläggen känns lite som att komma tillbaka till killarnas omklädningsrum på högstadiet. Tonen är grabbig och rå, föraktet är drivkraften.”

Och det är verkligen på pricken. Och vi känner så väl igen det. Det är gamla hederliga muf. Gamla hederliga moderaterna. Som tuffar på mot en gammal hederlig valförlust. Och ja, vi har hört den förut.

Strategi för vänstern på nätet

Hur ska vänstern i allmänhet och arbetarrörelsen i synnerhet förhålla sig till nätet. Vilken strategi ska vi ha? Vad ska vi göra, och hur?

Efter NätRot06 har många tankar virvlat runt i huvudet. Jag försöker nedan fästa ner några av dem i ett punktprogram. Det är snarare en skiss än en konkret idé, mer ett utkast än ett färdigt förslag. Men som en utgångspunkt för en diskussion hoppas jag de kan fungera.

• Satsa på folkbildning. Folkhögskolor och ABF borde genomföra bloggarutbildningar. Ligg i framkant tekniskt. Knyt allianser mellan ”politiker” och ”tekniker”. Erbjud verktyg. Satsa särskilt på grupper som idag är underrepresenterade på nätet.
• Träffas även fysiskt. Ordna möten mellan bloggare, både lokalt och större arrangemang. Gör detta till forum för meningsutbyten, lärande men också social samvaro.
• Bygg upp fakta- och argumentdatabaser, tillgängliga för alla. Gör det lättare att punktera näthögerns myter om till exempel det svenska näringsklimatet. Möjliggör för alla där ute med olika typer av kunskaper att bidra – kanske enligt någon typ av Wikipediamodell.
• Understöd en flora av tankesmedjor. Skapa möjligheter för fler att komma fram med idéer och tankar. Disponera om i budgetarna från kortsiktig till långsiktig opinionsbildning. Inrätta någon typ av fondlösningar som möjliggör exempelvis författande av idélitteratur.
• Ordna ett ordentligt utbytesprogram med andra länder för lärande och inspiration. Ordna studieresor, bjud in gäster och använd självklart även nätet i kontaktskapandet.

Så där. Några idéer. Klart inspirerade av dagens (gårdagens) övningar i riksdagshuset. Kanske kan de fungera som någon typ av underlag för en fortsatt diskussion. Och kanske kan de också inspirera till någon typ av handling.

För en mer politisk analys av vänsterns förhållande till nätet och bloggosfären, se för övrigt vad jag skrev häromdagen. Kan vänstern erövra bloggosfären, frågade jag mig då.

Lyckat bloggarmöte

Har precis lämnat NätRot06 (se bland annat här). Grymt inspirerande heldag (inte minst att få lyssna till Joe Trippii var mycket givande), och det är synd att jag inte kunde följa med på det efterföljande minglet på Kvarnen. Men men.

Nu ska jag vidare på fest. Men några längre reflektioner kommer senare. Redan nu kan jag konstatera att sådana här möten vill jag se mer av. Bra jobbat, allihopa.

Kan vänstern erövra bloggosfären?

På nätet är högern i majoritet. Det är nog inget kontroversiellt påstående. Visserligen är det inte längre så – om det någonsin var fallet – att alla politiska bloggare är unga välartade grabbar med Johan Norbergkomplex och Timbros samlade verk i bokhyllan. Men ändå. Nätet har varit en offentlig sfär för högern längre än för vänstern, och försprånget lever kvar.

Runt om i socialdemokratin möter jag också ibland en viss misstänksamhet mot en överdriven entusiasm i frågan. Och visst finns det en poäng med den. Har man inte tillgång till dator hemma är man handikappad. Ja, faktum är att man bara genom att inte sitta på kontor och kunna surfa runt lite i någon paus då och då halkar lite efter. I den meningen så har självklart medelklassen något av ett försprång.

Men det finns några saker som gör att jag tror att vänstern ändå måste anstränga sig för att på riktigt ta steget ut på nätet. Inte minst tror jag faktiskt att ett brett bloggande kan vara viktig ingrediens. Mina huvudpoänger är;

• Arbetarrörelsen måste vara en skrivande (och läsande) rörelse. Tillgången till det skrivna ordet är en viktig maktfaktor. Det gällde för hundra år sedan, och föranledde kraftfulla ofta helt ideella folkbildningsinsatser. Och det gäller än idag. Vi måste läsa böcker, vi måste skriva – både böcker och annat. Och då är nätet och bloggosfären faktiskt ett bra sätt att öva och framförallt utöva detta på.
• Arbetarrörelsen måste vara en tänkande rörelse. Jag har sagt det förr och det är slitet – men vi är som en cykel. Vi kan inte stå stilla utan att det börjar svaja. Och nätet kan faktiskt vara en arena för diskussion, dialog och idéutveckling.
• Arbetarrörelsen måste vara en opinionsdrivande rörelse. Det största hotet mot arbetarerörelsen i bred bemärkelse är att våra erfarenheter hamnar i skymundan, att vår verklighet glöms bort. Både ur denna synvinkel, och ur er mer traditionellt politisk, är det viktigt att vi finns med i det offentliga samtalet. Och säga vad man vill, men nätet är numer en viktig del av denna offentlighet.

Kan vänstern erövra bloggosfären, frågade jag mig i rubriken. Och om man med erövra menar fullständigt ta över, så är svaret nej. Nätet kommer att vara pluralistiskt och mångfacetterat, även imorgon. Men om man med erövra menar på allvar ta sig in så är jag mer positiv. Det kommer säkert kräva en hel del arbete och folkbildning. Men det har ju å andra sidan aldrig hindrat oss förr...

Robinson-Janne och Fadde i finpolitiken

Hoppas ni har läst dagens DN-debatt. Den handlar om situationen i Stockholms krogvärld, och skribenterna ger både en initierad skildring av hur det fungerar i verkligheten idag och levererar en punktlista med åtgärder som borde vidtas. Verkligheten handlar om diskriminering och godtyckte, den huvudsakliga åtgärden at ge polisen huvudansvaret för väkteriet.

Och, som sagt. Det är en bra artikel, väl värd att läsa även om man inte själv tillhör dem som tillbringar varje fredagskväll i någon krogkö på östermalm. Välskriven. Men det intressantaste är naturligtvis inte vad som står. Utan vilka som har skrivit. För det är en allians mellan riksdagsledamoten och fd Robinsonvinnaren Jan Emanuel Johansson och Sveriges meste dörrvaktskändis Fadde Darwich.

Svensk krogpolitik har tidigare mest handlat om att Anna Kindberg-Batra försvarar bratskulturen och att folk ska få beställa helrör och hälla skumpa på servitrisen utan att någon myndighet ska komma och lägga sig i. Dagens DN är kanske början på något nytt. Och det vore i sådana fall inte en dag för tidigt.

Hur kul är tandtråd?

När jag alldeles nyss skulle borsta tänderna kom jag att läsa på baksidan av mitt tandtrådspaket. Jag använder ett märke som heter Plackers. Byglar. Rätt praktiska, det blir lättare att komma åt överallt.

Men på baksidan står det att dessa - förvisso alldeles utmärkta – byglar ”gör tandtrådsanvändningen till ett rent nöje!” Och där undrar jag om de inte tar i lite. Ändå. För säga vad man vill. Men kul?

Jag vet inte. Men det är väl bra att de verkligen tror på sin produkt. Och nästa gång jag borstar tänderna ska jag försöka lite extra. Se det humoristiska i situationen. Och vem vet? Kanske kommer jag också någon gång upptäcka den sanna glädjen i att använda Plackers.

Ok. Dagens Industri ÄR ett kampanjorgan.

Igår kom ny statistik om läget på arbetsmarknaden. Under första kvartalet ökade antalet anställda med 1,6 procent. 62 000 personer mer fick jobb. Detta framgår också i morgonens DI. I en liten notis. Huvudnyhet är istället att jobben minskar – i industrin!

Alltså. Det går bra på arbetsmarknaden. Dagens Industri vinklar detta som att det går dåligt på arbetsmarknaden. Och jag vill inte på något sätt vara konspiratorisk. Men är det inte så att den vinklingen passar rätt så bra in i – låt oss säga – högeralliansens historieskrivning?

Jag brukar ofta argumentera mot dem som hävdar att svenska folket är lurat eller förlett att rösta på det ena eller andra sättet. Men vi får verklighet hoppas att de som läser Dagens Industri även har andra informationskällor. Eller åtminstone har klart för sig vilken politisk agenda den egna morgontidningen har föresatt sig att följa.

Ni trampar på min kärlek. Också.

Bevara äktenskapet heter en organisation med en väldigt fin och trevlig hemsida. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att det var ett glatt gäng som ägnade sig åt att sprida kärlek och värme. Slog ett slag för ömsesidig omtanke och vänskap. Men så är det nu inte.

För vad äktenskapet ska bevaras från är nämligen några andra. De där läskiga. De homosexuella. Och visst upprepas det på ställe efter ställe att det inte handlar om homofobi. Det handlar inte om intolerans. Men just äktenskapet. Det får de ändå låta bli. Där måste vi nog dra en gräns.

Och det är nog det som upprör mig mest. Som nygift, tryggt heterosexuell man gift med en fantastisk kvinna. Att någon kan hävda att mitt äktenskap på något sätt skulle bli mindre värt för att även människor med en annan sexuell läggning får ingå i samma typ av gemenskap. Att man kan säga att det är okej om människor av samma kön lever ihop, men fruktansvärt upprörande om de liksom försöker antyda att de är som jag.

Dessutom hänger de tydligen i Kungsan också, "äktenskapsbevararna". Det är nästan så man längtar tillbaka till unge herr Robertos dagar…

Socialismen är den sanna individualismen!

Ett av idepolitikens mest svårgripbara motsatsförhållanden är det mellan individualism och kollektivism. Det enda stället där jag tycker frågan blir riktigt tydlig är på en fotbollsplan. Där kan vi se skillnaden mellan individualisterna, trollkonstnärerna, de som till varje pris vill visa upp sig och själva göra mål å den ena och kollektivisterna, lagspelarna, slitvargarna å den andra. Och vi kan se att båda dragen behövs, och att det som alltid handlar om balans.

Inom politiken blir det svårare. Jag skrev för en tid sedan ett inlägg där jag frågade mig varför partier som mest hyllade individualismen också var det som verkade ha lättast att på olika sätt anamma en mer främlingsfientlig retorik. Det inlägget, och debatten som följde, kan du läsa här.

Min huvudförklaring var att det som i det vardagliga politiska samtalet går under epitetet ”individualism” allt som oftast egentligen varken är mer eller mindre än ett utpräglat medelklassperspektiv. Den debatten tänkte jag inte föra här. Men om det är så, om jag nu har rätt i detta antagande – finns det då inte utrymme för någon verklig individualism? Att få vara unik, gå sin egen väg, leva sitt liv efter sina egna stämningars längtan utan att styras av varken arv eller miljö? Finns det inte en berättigad vilja att inte behöva vara som alla andra, och går inte denna berättigade vilja att uttrycka som ett politiskt projekt?

Jag tror det. Och jag tror paradoxalt nog också att det är på den vänstra planhalvan denna vilja som allra tydligast artikulerats. Lägg märke till att denna individualism inte handlar om att förneka kollektiva strukturer, utan att om ge människorna de verkliga redskapen att leva sina egna liv. Och däremellan är en himmelsvid skillnad.

För precis som på fotbollsplanen handlar verklig individualism nämligen alltid också om ett samspel. Vare sig vi gillar det eller inte är vi de facto delar av ett större kollektiv. En verklig individualism sätter inte upp motsatsen mellan individ och samhälle, utan syftar till att öka människans (individens) handlingsutrymme inom samhället. Och en verklig individualism ägnar också tanken åt alla människors frigörelse, inte bara någras.

På det sättet liknar en verklig individualism vad jag skulle kalla socialism, åtminstone en demokratisk sådan. Och kanske är det som jag tror det var Oscar Wilde uttryckte det. Socialismen är den sanna individualismen. Även om det säkert sticker i ögonen på en och annan nyliberal.

Sven-Herman Wallin från Djursholm tycker att Sverige börjar likna en bananrepublik

Sitter och bläddrar i Svenska dagbladet. På insändarsidan hittar jag ett inlägg som av någon anledning fångar mitt intresse. Det är en Sven-Herman Wallin som är ilsken på den svenska kronkursen. Som avslutning drämmer han till; ”Själv tycker jag att Sverige börjar likna bananrebublik.”

Och jag börjar fundera. Vem är denna Sven-Herman? Vad gör han, hur bor han, vilka erfarenheter bär han på? Vad är det han är ilsken över? Egentligen? Eller var det där men bananrepubliken bara en retorisk rallarsving, något han hävde ur sig, en sorts ”tack för mig” eller ”för övrigt anser jag att Karthago bör förstöras”?

Vem vet? Men jag hoppas verkligen han har det bra, Sven-Herman. Njuter av våren. Lite stolt kan glädjas över att han just idag blev publicerad i morgonbladet. Kanske tar han en slurk kaffe till. Och tänker att den faktiskt är riktigt vacker, såhär om våren, vår lilla bananrepublik.

Alla i Stockholm är Hammarbyare

Nu är det bevisat. För som alla som varit ute och rest mycket vet – Lonely planet ljuger inte. Och i den nya storstadsguiden står det svart på vitt. Alla vi som bor i Stockholm håller på Bajen.

Så är det. ”Nuff said”, som en stor tänkare uttryckte saken.

Sambandet mellan individualism och rasism

Varför är det partier med individualism högt upp på den ideologiska dagordningen som verkar ha lättast att börja fiska i främlingsfientliga vatten? Tänker närmast på folkpartiet, men minns även moderaterna och valstugereportaget från förra valrörelsen. Kan det vara så att det finns ett samband mellan en individualistisk samhällssyn och den form av korrupt kollektivism som rasism och främlingsfientlighet står för?

I sin klassiker ”Den politiska människan” från 1959 resonerar Berkelysociologen Seymor M Lipset långt och ingående om relationen mellan medelklassen och extremismen. Tesen, som inte är Lipsets egen, är att just medelklassen som trängd mellan storkapital å den ena och en stark arbetarrörelse å den andra sidan är extra mottaglig för dylika populistiska tankar. Han exemplifierar bland annat med utvecklingen i Tyskland på 30-talet.

Detta ger ett annat perspektiv än det vanliga; att rasism och främlingsfientlighet är något som gror främst bland outbildade arbetare. Och det förklarar också varför det tycks vara partier på högerkanten som oftast rör sig i den riktningen. För det som högern kallar ”individualism” är ofta inget annat än ett (knappt) förtäckt medelklassperspektiv. ”Individen” är man med hyfsad utbildning och inkomst. Och det är ”individen” som kan uppröras över lata invandrare som bara lever på bidrag, och över ett samhälle där den egna privilegierade situationen så sakteliga eroderar.

Varken moderaterna eller folkpartiet är främlingsfientliga partier. Men det finns all anledning att vara vaksam på den fortsatta utvecklingen. Sverige kan lätt bli ett oerhört mycket kallare samhälle. Och det kan gå väldigt, väldigt fort.

Därför vinner (s) valet

När försommarsolen strålar in genom fönstret finns det anledning att fundera lite över framtiden. Och det ser ljust ut, även politiskt. Just nu kan jag se sju saker som pekar på att det blir en socialdemokratisk seger i höstens val;

1. Socialdemokraterna i allmänhet och Göran Persson i synnerhet är mer på gång än på länge. Gårdagens debatt var ett exempel på det; det riktigt glöder av kampvilja och ärligt engagemang i statsministerns ögon.
2. Äntligen börjar miljöfrågorna komma upp som en stor framtidsfråga. Återigen är det främst Göran Persson som visar vägen. Jag tror att detta kan bli valets stora politiska bubblare. Och högeralliansen står alldeles svarslös.
3. Reinfeldts största trumfkort var att han stod för något nytt. När veckorna och månaderna går känns högeralliansen allt tröttare. Trycket från inte minst media att faktiskt leverera något nytt är stort, och hittills har man inte lyckats motsvara förväntningarna. Inget talar för att det ska gå bättre framöver.
4. Valrörelsen kommer att handla mer om politik än om person. Intensiv smutskastning och mängder av affärer har inte tillräckligt påverkat opinionen. Gårdagens partiledardebatt var ett tydligt tecken i tiden. Och när det kommer till politiken vinner (s) med hästlängder.
5. Svensk ekonomi går som på räls, vilket ytterligare försvårar möjligheten för högeralliansen att vinna valet på rent missnöje. Och då hamnar politiken eller vad de olika partierna faktiskt vill med framtiden i centrum, vilket alltså gynnar (s).
6. Reinfeltds ”flip-flop” taktik har nått vägs ände. Ett tag kunde han ogenerat backa på varje förslag som väckte debatt och hävda att det visade på ödmjukhet och lyssnande. Men om han fortsätter på den vägen kommer väljarna att börja fundera på om han verkligen är redo att redan nu axla regeringsmakten.
7. Ett spännande läge med oviss utgångspunkt borgar för ett högt valdeltagande. Vilket alltid gynnar den vänstra planhalvan.

Det är åtminstone min analys. Nu ska jag ut och möta väljarna på ett soligt Hässelby Strands torg. Väl mött där ute.

Partiledardebatten; hundpsykologer eller framgångsrik exportindustri?

Det var en riktigt bra debatt mellan Göran Persson och Fredrik Reinfeldt. Både tevemässigt och politiskt. Själv tyckte jag det mest belysande var när de två partiledarna skulle förklara var de nya jobben kommer. Moderatbasen pratade om sänkta arbetsgivareavgifter i tjänstesektorn, Göran Persson om hur en framgångsrik exportindustri alltjämt utgör basen för det svenska välståndet.

Själv delar jag Göran Persson syn. Vi kan inte försörja oss enbart på att klippa varandras hår. På något sätt måste pengar komma in i landet också. Det blir också lite lustigt när Person påtalar att hundpsykologer kommer få sänkta arbetsgivareavgifter med de moderata förslagen, medan majoriteten av alla småföretagare (exempelvis i exportindustrin) tvärtom kommer att få höjda avgifter. Den moderata politiken känns både kortsiktig och ogenomtänkt.

Självklart kommer allt fler att jobba i framtidens tjänstesektor. Det är bra, och något vi ska bejaka. Men viktigast för landets alla tjänsteföretag är inte sänkta arbetsgivareavgifter, utan att det finns någon som har råd att efterfråga deras tjänster. Denna grundläggande ekonomiska sanning försöker högeralliansen gärna tänka bort. Men dagens partiledardebatt gjorde förhoppningsvis något för att de inte ska få lika lätt med det i framtiden.

Så nu är det sossarnas fel att (fp) blivit främlingsfientliga?

Att skylla ifrån sig i all ära. Men ibland går det över gränsen. Som när en folkpartistisk student från Linköping förklarar (försvarar) det egna partiets omsvängning i synen på invandrare och invandring med att det är "sossarnas fel". Grundtanken är att socialdemokratin är kollektivistisk och kollektivism föder rasism och … ja, ni vet. Det blir liksom inte smartare för att det upprepas i oändlighet.

Jag skulle nu inte kalla (fp) för främlingsfientligt. Däremot visar gårdagens Dokument inifrån att partiet är villigt att utnyttja vilka krafter som helst i syftet att nå "det högre målet", en borgerlig regering. Eller – för att tala med samma språk som i reportaget – att "spela invandrarkortet".

Och då blir referenserna till Holland och Danmark intressanta. Vad händer när ett liberalt parti börjar vandra den vägen? Om samma sak ska hända med de svenska liberalerna är upp till folkpartiet. Om de nu är intresserade av att göra det valet. Annars är ju ett alternativ att skylla på sossarna. För hur var det där med det egna ansvaret? Det kanske inte gäller för folkpartistiska politiker.

Herregud vad mycket skräp!

Tillbringande denna strålande lördagsförmiddag med att plocka skräp. Utrustad med en träpinne med en spik i ena ändan, ett par tunna kirurghandskar och en svart sopsäck gav jag mig tillsammans med några partivänner ut på Hässelbys parkvägar. Och ärligt talat. Frågan om människor hinner med något annat än att slänga glasspapper och tomma cigarettpaket omkring sig dyker osökt upp i huvudet.

Vissa grejer ser man ju direkt. Som stora plastsäckar, cykelhjul, klädesplagg. Annat måste man nästan titta efter för att upptäcka. Små plastfragment, delar av en plastficka, trasiga tomburkar.

För några år sedan när jag gjorde samma sak hittade jag en säng ute i skogen. En madrass, några söndriga porrtidningar, lite blandade prylar. Idag gjorde jag ingen sådan upptäckt. Utan konstaterade bara vilken oerhört mängd skräp människor uppenbarligen tycker det är helt okej att kasta omkring sig.

Och jag vet inte vad jag ska tycka. Men nästa gång du står där med glasspappret i handen kan du väl åtminstone fundera över att gå några meter till närmsta papperskorg. För ärligt talat. Hur kul är det att ha en massa människor med plastsäckar och kirurghandskar springandes på gatorna?

Jag glömde min egen födelsedag

Jag glömde. Hade förmodligen alldeles för mycket att göra. Tänkte på annat. Ni vet. Tusen ursäkter. Men ändå. Att glömma sin egen födelsedag.

För så här är det. Igår fyllde min blogg ett år. Och det började så här. Sedan dess har mycket vatten runnit under kvarnarna. Men jag håller fortfarande på, och tycker egentligen att det är ännu roligare nu än när jag började.

År ett – avklarat. Nu börjar år två. Ja, eller egentligen igår då.

Stockholmsderby, även i politiken

Igår vann Hammarby över AIK på Söderstadion. I höst blir det socialdemokrater mot moderater i valet till kommun och landsting. Varken allsvenskan eller den politiska maktkampen är på långa vägar avgjord. Men jag tänkte passa på tillfället att framöver lyfta några politiska bubblare som jag tror kan bidra till att förändra valutgången.

En sådan är frågan om närakuterna. Den moderna storstadsmänniskan har andra behov än tidigare. Detta gäller även i kontakten med sjukvården. Alla kan inte anpassa sig till stela besökstider och långa telefonköer. Därför har vänstermajoriteten i Stockholms läns landsting lagt stor kraft på att bygga ut närakuterna; alltså ett jouröppet mellanting mellan de stora akutsjukhusen och de lokala vårdcentralerna.

Detta säger högeralliansen i landstinget nej till. De vill hålla fast vid husläkarsystemet för alla. Av prestigeskäl, säkert, men också för att man sitter fast i gammalt systemtänkande som rimmar väldigt illa med den egna förnyelseretoriken.

Än så länge tror jag att få stockholmare känner till detta. Men om detta bryter igenom mediebruset tror jag att det kan bli en riktig valvinnare för (s). Inte minst i de områden där högern hotar med att lägga ner närakuter om de vinner valet.

Om det vackra med fotboll

Jag måste erkänna. Är ingen sådan där som varit fotbollsfanatiker sedan innan han lärde sig gå. Lärde mig inte vråla hejarklacksramsor innan jag lärde mig prata. Men efter en sådan här kväll…

Har precis kommit hem efter att ha sett Hammarby besegra AIK med 2-0 i ett alldeles lysande Stockholmsderby (jo, jag vet att det är konstigt men man säger faktiskt så fast ett av lagen är från Solna.) Bajen är numera inte bara bäst i stan, utan leder också allsvenskan. Och jag är hes. Men lycklig. Och tycker att det finns något alldeles, alldeles speciellt med fotboll.

Vuxna män som jagar efter en boll. Visst. Men när solen går ner över söderstadion och allsången stiger mot himlen … Egentligen tycker jag illa om pretentiösa intellektuella som försöker ha någon form av poetisk relation till sporten. Låt fotboll vara fotboll. Men nog tusan är det vackert. Och nog tusan finns det något speciellt med att tillsammans med tusentals andra få heja fram sitt lag till seger. Och handen på hjärtat. Nog tusan blir det liksom extra vackert när det är just Gnaget som åker på däng.

Inget nytt i svensk politik

Sams igår, oense igen idag. Högeralliansen förnekar sig inte. När valet ska vinnas blir det där med själva politiken liksom sekundärt. Man vill både vara eniga och behålla den egna politiska särarten, äta kakan och ha den kvar.

Nu ska jag inte profetera. Men jag skulle kunna berätta hur borgarna gjorde i Stockholms läns landsting under förra mandatperioden när de faktiskt fick makten. Eftersom de inte kunde komma överrens så löste det problemen galant. Alla partier fick vad de ville, och så lånade man pengarna och sköt problemen framför sig.

Och det är möjligt att det inte blir så om borgarna vinner valet i riket i höst. Visst. Men ärligt talat. Varför chansa?

PS; känner mig oerhört laddad inför kvällens derby, för övrigt. Den grönvita halsduken är på, humöret är på topp och Kvarnen väntar. Nu tar vi dem! DS

Sossebloggare första maj-talar

Inför ett sextiotal tappra på ett vindpinat Vällingby torg höll eder bloggare igår sitt traditionella första maj-tal. Talet var upplagt ungefär som följer;

• jag inledde med att ställa frågan om vad det egentligen är vi demonstrerar emot? Efter 70 år vid makten, borde vi sossar inte vara nöjda då?
• sedan berättade jag om när jag själv valde att ta steget in i socialdemokratin. Om kombinationen av stolthet (över att Sverige trots allt är ett på många sätt fantastiskt land) och ilska (över att det fortfarande finns så många orättvisor kvar.) Därefter beskrev jag arbetarrörelsen som en cykel – om man inte rör sig framåt faller man osvikligt omkull.
• därefter gick jag in på att prata om de mål som dagens första maj tåg pekade ut för den fortsatta cykelfärden. Jag pratade om globaliseringen, otryggheten och arbetslösheten, men också om vilka möjligheter vi har att möta den offensivt. Jag raljerade över de ”direktörer” vars ständiga visa är att de själva måste få det bättre, medan löntagarna/ungdomarna eller vilka det vara månde måste få det sämre för att utvecklingen ska skjuta fart (här underströk en kraftig vindpust mina argument vilket faktiskt renderade några spontana applåder och en hel del skratt.)
• efter den passagen fortsatte jag med att prata om viljan till modernisering; miljömedvetenhet, utbildning, att Sverige ska ligga i framkant.
• och avslutningsvis anknöt jag till cykel-bilden, till stoltheten över vad de som kom före oss faktiskt åstadkommit, ilskan som skulle driva oss att bygga en bättre värld åt dem som kommer efter.
• och till slut så sjöng vi gemensamt Internationalen.

Tidigare på mötet höll några andra politiska Hässelby-Vällingbyprofiler (s) också lysande appeller; nämligen riksdagsledamöterna Kaj Nordquist och Joe Frans samt stadsdelsnämndens ordförande Berit Kruse. En bra dag som sedan fortsatte inne i stan med Göran Perssons brandtal på Norra latin som någon sorts höjdpunkt.

Tog en hiskelig massa bilder också. Exempel på dem kommer när jag fått ordning på min kamera…

Högeralliansen: det måste straffa sig att vara arbetslös

”När det knappt lönar sig att arbeta eller att anstränga sig mer minskar arbetsutbudet medan frånvaron stiger … Det är begripligt att den som genom höga skatter och minskade avdrag och bidrag inte får mer än en bråkdel kvar av extraförtjänsten lika gärna väljer bort den.”

Högeralliansen förklarar den svenska arbetslösheten (motion till riksdagen 2005/06:-m924, sidan 13-14). Folk går arbetslösa för att de ”väljer” att göra det, eftersom det inte lönar sig att ”anstränga sig” lite extra. Lösningen är lika enkel som självklar; det måste straffa sig (mer) att vara arbetslös.

Själv tror jag tvärtom. Anledningen att folk går arbetslösa är att det finns för få jobb. Att försämra i sjukförsäkring och a-kassa hjälper ingenting. Svensk politik klarnar, så sakta.

Läs själv i motionen här.