Det behövs en NY liberalism

Det är förrädiskt det där med ord. Saker och ting betyder en sak och så en dag, utan att någon förstod vad som hade hänt, så betyder de plötsligt något helt annat. Ett av politikens intressantaste ord sedan säg åtminstone 80-talet är nyliberalism. Först ledstjärna, sedan skällsord, och nu vet man inte var man har det.

Personligen har jag det så här; jag känner sympati för liberalismen som ideologi men har inte mycket till övers för nyliberalismen. Därför gillar jag inte den utveckling som jag tycker mig se; när liberalismen mer och mer har blivit ett begrepp som beskriver vad som tidigare kallats nyliberalism – samtidigt som begreppet nyliberalism mer och mer förbehålls för de mest extrema yttringarna.

Det gör att du om du kallar något för nyliberal med största sannolikhet kommer att bli utskälld eftersom personen ifråga antagligen inte är tillräckligt mycket nyliberal. Men om nyliberal är ett förbjudet ord; vad kallar man då en typ av liberalism som inte är social, eller i mitt fall då, vad kallar jag den typ av liberalism jag inte kan med? Ja, det sorgliga svaret är att det inte finns någonting kvar att säga. Liberalismen och nyliberalismen har, smygandes, utan att något såg det komma, helt enkelt blivit synonymer.

På nätet är detta allra tydligast. Nätets liberaler är nämligen inte ett gäng glada typer som gillar välfärdsstaten och läser gamle John Stuart oftare än de skulle behöva. Visst går de olika långt i sin nyliberalism, är olika radikala om man så vill, men grunden är ett motstånd mot statliga regleringar snarare än en brinnande vilja att kämpa för människornas jämlikhet. Alltså utgår de från, skulle jag vilja hävda, en nyliberal politisk tradition*.

På detta sätt reduceras och förminskas det liberala idéarvet, samtidigt som de nyliberala idéerna naturligtvis vinner mark. I takt med att begreppet nyliberalism blir allt mindre gångbart, blir liberalismen paradoxalt nog allt mer nyliberal.

Jag tycker det är dags att sätta stopp för denna utveckling. Jag tillhör dem som ser socialismen (den demokratiska) som en logisk fortsättning och en konsekvens av liberalismen. Den kamp som tidiga liberaler förde mot det dåvarande klassamhället fick sin naturliga fortsättning i arbetarrörelsens kamp för social rättvisa. På samma sätt är det också uppenbart att en socialism som släpper kontakten med delar av det liberala tankegodset (demokrati, mänskliga fri- och rättigheter) blir till ett monstrum som leder rakt ner i fördärvet.

I dagens samhälle och politiska klimat måste vi återskapa denna koppling – allians om vi så vill – mellan en radikal medelklass och en kämpande arbetarklass. En progressiv liberalism blir då en viktig del av ett förenande kitt. Men då fungerar inte dagens urvattnade marknadsvurmande. Det måste återknytas till grunden, och det måste tänkas nytt.

Vi behöver, enkelt uttryckt, en ny liberalism. Se där en grund för en spännande idédebatt. Så mycket demokratisk socialist jag än är deltar jag gärna med glädje i en sådan.

*) Och jo, de är individer och jo, det finns nyanser och jo, det finns undantag men i grunden skulle jag vilja säga att detta påstående ändå stämmer.

Andra bloggar om: liberalism, nyliberalism, politik, idepolitik, socialism, ideologier, politisk teori och annat intressant.