Ida Linde har trängt sig in i min hjärna och biter sig fast, som en igel

Umeåtjejen och Malmöbon Ida Linde debuterade förra året med diktsviten ”maskinflickans testamente”. Det är en avskalad – minimalistisk om man så vill – betraktelse över livet, döden och fotbollen. Jag köpte den någon gång i höstas, läste och gillade. Tänkte att jag skulle hålla ögonen öppna för vad hon skulle få ur sig härnäst.

Men så. De senaste veckorna. Har rader och strofer börjat valsa runt i mitt huvud. Framförallt är det själva grundtemat; utgångspunkten, strofen allt annat utgår från.

”Det är jag som är maskinflickan
Alla ska dö men jag ska dö först”

När jag duschar. När jag sitter och matar min dotter. När jag är ute och går. Plötslig dyker raderna upp, och ibland är jag tvungen att bita mig i läppen för att inte säga orden högt.

”Det är jag som är maskinflickan
Alla ska dö men jag ska dö först.”

Så oerhört laddat. Och jag har ingen aning om vad det betyder. Men det är vackert. Sorgligt men starkt. Precis som resten av Lindes dikter.

Försökte googla på Idas namn och se om hon har något nytt på gång. Hittade inget. Om det är någon som vet något, skriv gärna en kommentar. Jag vill tro att det finns ett liv, även efter maskinflickan.

Andra bloggar om: Ida Linde, maskinflickans testamente, poesi, lyrik, kultur och annat intressant