Är Dolly Parton socialist?

Ikväll ska jag se Dolly Parton på Globen. Den senaste veckan har svenska tidningar varit full av Dolly-betraktelser, och de politiska kopplingarna har inte varit få. Göran Hägglund har talat varmt om Dolly som någon sorts kristen ikon, arkitekten och poeten Mikael Raatamaa (med bland annat diktsamlingen politiskt våld som jag skrev om här i bagaget) kallar henne närmast socialist och tillägnar sin hyllningsartikel hotell- och restaurangarna vid konflikten runt wild n fresh i Göteborg.

I en krönika i gårdagens DN ifrågasätter Fredrik Strage allt detta. Han säger istället att Dollys stora styrka är att hennes flexibilitet, hennes förmåga att få så många att känna igen sig i henne. ”Både amerikanska militärer och svenska socialister kan projicera sina önskningar på henne. ’Ofta kommer inte mina fans för att se mig vara mig. De kommer för att se mig vara dem’, säger hon i Michael Joseph Gross bok ’Starstruck’”, skriver Strage.

Och Strage har antagligen rätt. Jag inser att min Dolly, den klassmedvetna feministen, bara är en av många. Att jag delar henne med amerikanska patrioter och till och med Göran Hägglund. Men, å andra sidan, so what?

Jag kan lik förbannat bli sentimenatl till ”coat of many colors”, Och känna att den säger mig något om även det svenska klassamhället. Och jag hoppas att många hotell- och restaurang:are nere i Göteborg följer Raatamaas råd och hämtar stöd i hennes berättelser om arbetareklassens kvinnor. För Dolly är faktiskt vår Dolly. Också.

Mer om varför vänstern älskar amerikansk kultur skrev jag för övrigt här.

Andra bloggar om: Dolly Parton, kultur, musik, country, politik, socialism, Göran Hägglund, Fredrik Strage, Lars Mikael Raatamaa och annat intressant.