Poeten Lars Mikael Raatamas ”Politiskt våld” är en märklig bok. Dikter, essäer och brus. När jag bläddrar i den hittar jag en formulering jag tidigare missat. ”Nyliberalismen är inte död, den har hittat sin tillflykt i arkitekturen” skriver Raatama och fortsätter ”[a]lla elementen finns där, intakta: Anti-politiken. Utopihatet; Den osynliga handen…”
Raatama skriver i just den här passagen om New York, men hans tankar har mer generell bäring. Vad han på något sätt är ute efter är boskillnaden mellan stadsplanering och arkitektur. I efterordet tackar han också ”Le Courbusier, Sven Markelius, Uno Åhrén, Gottfried Semper.” och skriver ”[e]ra drömmar kan aldrig dö. De har bara försovit sig en smula.” (Ytterligare texter om arkitekturen och filosofin kan du hitta exempelvis här.)
I bloggsfären har under den senaste tiden en debatt om användandet av begreppet ”nyliberalism” rasat. Jonas Morian uppmärksammade att Jinge kallat högeralliansen för nyliberal, och reagerade mot detta. Morian tycker man ska vara varsam med begreppen och skriver att ”[f]aktum är att nyliberalismen – eller mer korrekt; libertarianismen – är en i Sverige tämligen marginell ideologi med ytterst få anhängare. Deras mest kända organiserade utövare är Frihetsfronten, och läser man deras definition av begreppet så inser nog de flesta att detta är tankar som ligger ganska långt ifrån det mer allmänborgerliga program som partierna i högeralliansen går till val på.” Debatten har sedan rasat vidare, se bland annat i denna postning från ”Utsikt från höjden”.
Med denna diskussion i bakhuvudet återvänder jag till Raatamas text. För poeten använder begreppet ”nyliberalism” varken enligt läroboken i doktrinhistoria, eller som ett grovt tillyxat slagträ att slå i huvudet på vilken meningsmotståndare som helst. Istället finner han någon sorts mening bakom begreppet, och menar att denna ande, denna själ, numer återfinns i en arkitektur som gett upp alla ambitioner på att faktiskt bygga samhällen och bara fokuserar på att bygga hus.
Det finns mycket i Raatamas essäer – och även i hans dikter – som är tänkvärt. Ett rosenrasande försvar för förorten, till exempel. Och en ilska över en värld som blundar för den, som föraktar Jakobsberg, Högdalen, Bredäng. Så vävs en historia om världens metropoler samman med väldigt vardagliga klassmässiga erfarenheter här hemma. En teoretisk diskussion om Sprawl och post-metropolis och allt vad det heter, med svenska arkitekter som uttalar sig fördomsfullt om Skärholmen.
Är då arkitekturen nyliberal? Jag skulle inte vilja säga det, och i ärlighetens namn är det inte det Raatama skriver heller. Vad han pekar på är dock ett känslomässigt motstånd mot planering, mot samhällsbyggande, som förenar ideologin med de tendenserna inom arkitekturen han kritiserar. Och det är ett påpekande så gott som något.
PS. Bilden ovan är tagen av mig och föreställer Los Angeles, ett verkligt "Sprawl". Efter att bilden togs åkte vi vidare till Las Vegas. Bilfärden tog några timmar och på bilstereon spelade vi Elvis. Oavbrutet. DS
2 kommentarer:
Nyliberalismen har blivit allas hatobjekt. Den konservativa högern anklagar nyliberaler för att vara utopiska, medan vänstern gärna tillskriver nyliberalerna "utopihat" (för att använda Raatamas uttryck). Sanningen är att den nyliberala utopin handlar om individer snarare än stora kollektiv, vilket gör att de som tror på en allomfattande moral och/eller samhällsplanering ogärna vill ta den nyliberala läran till sig. Den postmoderna arkitekturens vilja av ge varje byggnad en egen identitet och bryta sig loss från symmetri och konformism går nog att likna vid nyliberalism. Exempel på detta ser vi i många amerikanska stadskärnor. Motsatsen torde vara sen funktionalism ens "demokratiska" ambitioner, vilka kan beskådas i stadsdelar som Rosengård.
Det är precis den motsats Raatama ställer upp - förort mot innerstad, samhälle mot individualism (observera att jag skriver individualism, inte individ - ett samhälle består av individer.) Vad Rataama visar är att innerstaden behöver sina förorter, alltid har gjort det, alltid kommer att göra det.
Utopismen handlar om visionen att göra dessa områden till samhällen, byggda för människor. Det nyliberala (enligt R) i åtskiljandet av arkitekturen och samhällsplaneringen, dvs att människorna kommit i bakgrunden för husen.
Den politiska glöden - slutligen - kommer ut klassbakgrunden, uppväxten, en ovilja att låta sig nöjas med att se den uppväxten, det egna området, som någonting grått, anonymt, omänskligt. I det här sista måste jag dessutom erkänna att jag känner en stor gemenskap med Raattama; "min" förort Vällingby (är uppväxt där, bor numera efter bågra utflykter i innerstaden yttreligare några stationer längre ut, i grannförorten Hässelby) har väl visserligen en viss status som ABC-stad och allt, men det finns en ovilja att se dessa områden för vad de är.
På ett sätt lyckas nog poeten sätta fingret på ett perspektiv som annars sällan dryftas i svensk politisk debatt. Men, tror jag, ett perspektiv som många känner sig känslomässigt engagerade i.
Skicka en kommentar