Trots att jag inte är en Bokhora; en lång text om deckare (del tre av fyra)

Jag fortsätter min serie om olika deckarförfattare och deras verk. Tidigare har jag skrivit om mina första kärlekar pusseldeckarna (läs den texten här) och hur jag senare kom att botanisera bland de tuffaste av de tuffa i en hårdkokta världen (läs det här.) Nu handlar det om det samhällsengagerade, och frågan är om en deckare tjänar på att vara ”politisk”? Och hela denna lilla serie är inspirerad av bloggen Bokhora och deras deckartema.

Eftersom jag själv är en politiskt engagerad person så är det kanske inte svårt att förstå att jag också uppskattar böcker som får en att tänka till (eller känna) på mer än ett sätt. För mig är ett samhällsengagemang i en deckare en ytterligare dimension, som höjer värdet av läsupplevelsen. Men det måste vara äkta, och inte bara någon påklistrad pose. Och när jag läser en deckare bedömer jag den som deckare, och inte som en politisk pamflett.

Det gör att det samhällskritiska ofta tjänar på att liksom smygas in, lite försiktigt, som Chandler när han är som bäst. Ett undantag tycker jag kan vara den typ av närmast satirliknande stil som representeras kanske främst av vår egen Leif G.W. Persson (ni vet han, den skäggige killen bredvid Hasse Aaro…) Jag tycker både hans gamla klassiker (Grisfesten, Samhällsbärarna) och nyare produkter som ”En annan tid, ett annat liv” är alldeles ypperlig underhållning (hans senaste, Linda, var ok men inte mer än så, dock.)

Självklart är det också lättare att uppskatta författare vars värderingar man känner att man delar. Men inte bara (jag nämnde att jag gillade Spillane i mitt förra inlägg, tex). Vilket osökt leder mig in på en av mina nuvarande favoriter; James Ellroy.

Jag upptäckte Ellroy för ett tiotal år sedan, och det är ingen överdrift att påstå att jag fullkomligt fastnade. Det är nattsvart, det är cyniskt bortom allt förstånd, det är stilistiskt fullkomligt makalöst och det är ruggigt bra. Blodet skvätter över sidorna så det står härliga till, men det är ändå ingenting jämfört med det bottenlösa mörker författaren obarmhärtigt lyfter fram i den mänskliga själen.

Det är, kort sagt, sällan särskilt upplyftande. Men även om det samhälle som skildras är cyniskt är Ellroy verkligen ingen cyniker själv. Tvärtom är han snarare någon sorts brinnande moralist som slungar ut sina förbannelser över en värld som gått fullkomligt åt helvete av rasism, våld, sex, perversioner och korruption. Hans ”hjältar” är ofta de värsta av dem alla, och det är svårt – ibland omöjligt – att hitta några ljuspunkter. Men ändå är det fängslande, och ändå fortsätter man att läsa.

Och visst, du kan läsa Ellroy som stilist. Du kan tycka att det är en fullgod hjärnjympa att försöka hålla ordning på intrigen (lycka till, säger jag bara). Som rena spänningsromaner går hans verk (oftast) heller inte av för hackor.

Men den stora poängen är ändå detta brinnande engagemang som tvingar fram all svärtan. Och jag vet inte om jag tycker att James Ellroy verkar vara en särdeles sympatisk person. Men hans böcker upphör aldrig att fascinera (och har man den minsta intresse för amerikansk samtidshistoria och/eller konspirationsteorier så får man bara inte missa ”The cold six thousand”, även om jag personligen är som allra mest förtjust i Los Angeles-böckerna).

I den sista delen av denna lilla serie tar jag upp några avslutande funderingar över vilka deckare jag läser idag; och om en del annat som exempelvis kön. Återkommer.

Andra bloggar om: James Ellroy, deckare, samhällskritik, böcker och annat intressant