Egentligen borde jag väl lämna Börje Hörnlunds debattartikel i DN därhän. För vad kan jag som socialdemokrat säga? Utan tvekan fångar den gamle centerpartistiske arbetsmarknadsministern upp de strömningar som idag präglar den svenska valmanskåren. Väljare som trodde på budskapen om en ny arbetarpolitik, som trodde att det var allvar med att skattesänkningarna skulle gå till låg- och medelinkomsttagarna, att det var slut på gammal högerpolitik, är de som idag i opinionsundersökningarna strömmar vänsterut (noterar med viss förtjusning att läget är sådant att borgerliga bloggare idag kan glädjas åt en socialdemokrati som ”bara” ligger på dryga 40 procent i opinionen…)
Några saker i artikeln är på pricken. Den kortfattade sammanfattningen av regeringens förslag på fatighetsskatteområdet är exempelvis slående: ”Förslaget innebär att de många miljarderna går till Storstockholm och andra tillväxtregioner medan större delen av landet får betala som förut, samtidigt som de får vara med om att bekosta kalaset genom höjd skatt på framtida försäljningar samt med höjd ränta” skriver Hörnlund. Här lyser också en from förhoppning om att allianspartierna i den fortsatta riksdagsbehandlingen också ska ompröva utspelet igenom – hur realistisk denna förhoppning är är jag inte man att bedöma, även om man alltid kan hoppas.
Sedan är det nästan omöjligt att inte ställa Hörnlunds artikel mot en annan centerpartists; den avgående CUF-ordföranden Fredrick Federleys häromdagen. För där Hörnlund ser Stockholmsfixerad högerpolitik ser Federley nämligen istället vänstervriden sossepopulism. Där Hörnlund pratar om att på allvar låta skattesänkningarna gå till de som tjänar minst, argumenterar Federley för platt skatt (alltså att skattesänkningarna i dagsläget snarare ska gå till de som tjänar mest.)
I bloggosfären och på nätet är det ingen tvekan om att Federleys budskap är det som går hem bäst. Glamouren runt den ideologiskt renläriga Stureplanscentern slår liksom alla gånger den lantliga gödseldoften som omger Börje Hörnlunds klassiska centerpartism. Bland folket där ute i landet tror jag dock att reaktionerna är några andra. Hur regeringen väljer att fortskrida, och om det finns någon beredskap att kanske fundera över vilket mandat man egentligen sitter på, får väl den fortsatta debatten visa.
Andra bloggar om: politik, börje Hörnlund, centerpartiet, Fredrick Federley, regeringen, alliansen, högeralliansen och annat intressant
Nu glömde ju Hörnlund bilägarna som varit väldigt tysta sen september, men annars gör han ett bokslut som antagligen måste svida som fan i skinnet på de som röstat borgerligt. Ingen kan beskylla Börje Hörnlund för att vara vänstervriden; försöken att pracka på honom epitetet ÅsaNissemarxist (som Bloggen Bent försäker med) är bara töntigt. Börje var aldrig av den sorten.
SvaraRaderaUtan att dra för stora växlar på det här kanske man ska se det idéhistoriskt och analytiskt. Det är många av olika kulör som förebådat detta scenario - inte minst när det blivit förtvivlat trångt i den politiska mitten.
Trots enstaka fixstjärnor är det tyvärr så att det är moderater som är bäst på att vara moderater. Vare sig Federley eller valfri folkpartikel klår dem i den grenen.
Dessutom måste man komma ihåg att den mediala uppskattningen inte alls behöver vara liktydigt med vad som gäller bland partivännerna.
Man kan jämföra med alla dessa tidningar som skulle ha Boström som partiledare; en tanke som var totalt ologisk annat än för löpsedelsmakare.
På samma vis är inte alls Federley representativ för landets centerpartister, och jag har redan för ett år sen förutspått både Leijonborgs och Olofssons och Hägglunds snöpliga slut. Inte för att jag önskar dem något illa, men för att de enligt en ganska basal politisk analys sätter sig på pottkanten när de träder för långt från partiets kärnväljare.
På ungefär samma vis som Göran Persson till sist - avsiktligt? - distanserade sig från sin valmanskår på ett oerhört provokativt sätt, kan man inte säga bort eoner av inrotad partivilja på kort tid, eller genom centrala beslut.
Självklart gäller också detta moderaterna - omsvängningen har skett centralt. Lokalt sitter samma högerpartister som satt där redan under Bohman, och de har inte ändrat sig.
Förändring måste komma underifrån, och det är det Börje Hörnlund sätter fingret på.
Calle: Du skriver att "förändringarna måste komma underifrån".
SvaraRaderaEn önskedröm tänker jag, att politiska partier igen ska uppstå som just det, inte som populistiska avarter typ "Stureplanscentern".
Politik kräver tid, kräver insikt. Både om politikens villkor och vardagen. Vi ska arbeta mer, säger högern/alliansen. Ett sätt att attackera politiken tänker jag.
En smula paranoia kanske, kanske inte. Men finns det något mer effektivt sätt att ta ifrån folk deras frihet än att ta ifrån dem deras tid. Fylla den med idiotiska påbud, saker som man inte vill och inte leder någonvart men som man måste göra? (Och sedan försöka nedvärdera dem som vill peka på skillnaden, vad tiden kanske skulle kunna användas till.)
Jag tänker bl a på de som är arbetslösa.