Jag är ingen medborgarjournalist

Neo har gjort det lite till ett kännetecken att publicera texter som försöker misstänkliggöra bloggare som avslöjar sanningar om vår borgerliga regering (nu senast låter man Krohnman/Leman återupprepa sin kritik mot att Magnus Ljungkvist kallar sig medborgarjournalist, tidigare ifrågasatte man personerna som avslöjade Littorins falska examen). Grundtemat är att personer som avslöjar regeringen har en (dold) agenda. Och detta är antagligen inte så svårt att räkna ut, man kan tänka sig att personer som ägnar obetald tid åt att granska regeringens göranden och låtanden inte gör det på grund av överdriven kärlek till densamma. Men samtidigt så är det naturligtvis fullkomligt ovidkommande i sammanhanget; det intressanta är ju inte vem som avslöjar utan vad som avslöjas.

Personligen tycker jag att hela diskussionen om vem som är en medborgarjournalist därför är helt upp åt väggarna. Poängen med en medborgarjournalist är väl just att det kan vara vem som helst. Det intressanta är istället vad som är medborgarjournalistik. Om man lyckas definiera detta, så är väl sedan vem som helst som på ideell basis ägnar sig åt detta att kalla en medborgarjournalist.

Och det gör att vem som helst inte kan kalla sig medborgarjournalist. Jag kan det till exempel inte. Inte för att jag är tydligt varudeklarerad socialdemokrat. Utan för att jag helt enkelt inte ägnar mig åt den typen av grävande journalistik. Om Krohnman däremot ägnade några timmar åt att gräva fram någon riktigt smaskig skandal, som han sedan avslöjade på bloggen, ja, då skulle det väl mycket väl kunna klassas som medborgarjournalistik. Oavsett killens partipolitiska bakgrund.

Annars hamnar vi nämligen i en mycket märklig diskussion. Jag skulle exempelvis kunna avfärda Krohnman/Leman enbart med det faktum att de har en egen agenda. Klart att de (som gillar regeringen) vill misstänkliggöra alla som granskar densamma. Men det är ju som alla förstår en fullkomligt otillräcklig invändning – även om den antagligen är sann. För det intressanta i sammanhanget är ju om de argument paret framför är hållbara.

Nu är de inte det, heller. Eftersom de tittar på helt fel saker. Försöker definiera medborgarjournalistiken utifrån vem som utför den och inte hur den utförs. Det gör att den eventuella nytta de bidrar med i diskussionen om hur en ny offentlighet kan förstås och hanteras blir minst sagt marginell.

Kvarstår gör alltså ett lite småsurt misstänkliggörande av människor som gjort obehagliga avslöjanden, och vågar stå för det. En kritik av maktens kritiker. En sorts obehaglig underton av att sanningar som avslöjats av människor med (felaktiga) åsikter nog inte är riktiga sanningar, egentligen. Ytterst en ganska oliberal hållning, alltså.

Andra bloggar om: neo, magnus ljungkvist, medborgarjournalistik, medborgarjournalist, Krohnman och annat intressant