Reinfeldts osynlighet beror inte på ett nytt ledarskap och en vilja att delegera, utan är ett medvetet strategiskt beslut att hålla sig undan när de tuffa besparingsförslagen viner i mandatperiodens början. Det skrev jag i en analys för ett tag sedan, och kände mig då rätt ensam (även om Ali E gav mig sitt stöd i en kommentar). Men nu ger mig tidningen Fokus rätt.
I en omfattande artikel om Fredrik Reinfeldts första år vid makten visar de nämligen på att det är exakt det som har hänt. Eller som Fokus politiske redaktör Martin Ådal skriver i sin inledande ledare:
”Det har talats mycket om Reinfeldts osynlighet, men som framgår av veckans reportage om honom, var det egentligen alltid en del av partisekreterare Per Schlingmans plan. Medan a-kassesänkningarna och annat obehagligt avhandlades skulle statsministern turnera i landet och tala med vanligt folk. Efter den förväntade rekylen i opinionen skulle Reinfeldt träda fram och en både folklig och regeringsduglig statsminister ställas mot en fladdrig Mona Sahlin.
Problemet är att det inte gick som planerat. Raset i opinionen blev snabbare och djupare än man kunnat föreställa sig. Reinfeldt personligen är populärare än någonsin, enligt Temo, men alliansen rasar, både i rena opinionssiffror och i förtroende på en rad nyckelområden. Oron växer för att det inte ska hinna vända i tid.”
Läs själva artikeln här, och Martin Ådals ledare här. Och glöm inte bort var du läste det först!
(OK, nej, jag vet väl inte om jag var först direkt och säkert har fler dragit samma slutsatser som jag, men visst känns det skönt att ha fått rätt. Ändå.)
Andra bloggar om: fokus, fredrik reinfeldt, politisk strategi, opinionen, politik, och annat intressant
Utan att skryta vill jag påpeka att jag skrev samma sak i maj. (stolt!) Och det är skönt att fler tycker samma sak. Inklusive PJ på SvD som är så skrattretande dålig som politisk kommentator att man egentligen bara vill gömma sig.
SvaraRaderaFör vad ska Schlingmann göra när kärnväljarna överger honom? Man ska ha klart för sig att den moderate kärnväljaren är emot facket, anställningsskydd, vill ha ett starkt försvar, sprit på ICA etc (enligt nån vederhäftig undersökning för inte alltför länge sen). I min värld innebär det här att moderaternas partiledning egentligen är så mycket i otakt med sina stormtrupper som de bara kan vara. Och hur ska det sluta?
De moderater jag känner - i övrigt hedervärda människor - använder såsse som ett skällsord, talar illa om Palme, HATAR skatter, och har värderingar som de haft sen Bohmans tid. På samma vis som folkpartiet shanghajades av nyliberalerna kan man nog säga att moderaterna kapats av ett slags folkhemshöger, som nog inte ska känna sig för säkra på sina positioner.
Redan i maj? Du ska alltid vara värst ;-) Vi får hoppas att alla statsministerfans där ute tar intryck av våra insikter, nu när de blivit bekräftade från högsta ort. Sort of...
SvaraRaderaJo, men du skrev det bätrte än jag. Men det är lite intressant att så få funderat över var de trogna moderata väljarna tagit vägen. De där som röstade på Bildt och Lundgren, och som i Fokusreportaget symboliseras av damerna i seglarkläder i Vaxholm som tycker att "nu får Reinfeldt sluta låta som en såsse.."
SvaraRaderaEller har vi helt enkelt en hejdundrande hela havet-stormar av borgerliga väljare där socialliberaler gått till moderaterna, och högerspöken till folkpartiet, och tokliberalerna till centern? Och där en kolossal driva av tidigare socialdemokrater som mer eller mindre proteströstat på alliansen nu känner att de vill tillbaka till vänstra sidan?
Jag funderar lite på hur mycket man kan provocera sina kärnväljare innan de byter parti. En diskussion som även socialdemokraterna måste börja ta på allvar