Himmel över Berlin

Jag ville bli kär; och när familjen ikväll promenerade hem genom ett vinsterslaskigt och kylslaget Berlin undrar jag om det inte började hända. Med den utsökta vietnamesiska middagen fortfarande på smaklökarna kunde jag inte låta bli att på något sätt låta mig ryckas med av det närmast monumentala i de gotiska kyrkorna (som alltid fyller mig med en sorts skräckblandad förtjusning och osökt får mig att tänka på vampyrer), de storslagna byggnaderna och de jättelika torgen. Till och med Alexanderplatz tevetorn som liksom successivt tonade bort i den grådaskiga januarihimlen bakom oss var i kväll alldeles särdeles vackert.

Imorgon är det åter till Stockholm som gäller. Till Hässelby, jobb och vardag. Till ett nytt politiskt år som för mig alltså inte riktigt har fått börja än. Och med risk för att bli pretentiös såhär framåt söndagskvällen; några dagar i Berlin får en onekligen att fundera över de riktigt stora dragen. På demokrati och diktatur, krig och fred. När ondskan ligger så nära, både i tiden och kulturellt/geografiskt, som här blir den så oerhört mycket mer påtaglig - även om berlinarna åtminstone stundtals verkar försöka göra sitt bästa för att så snabbt som möjligt utplåna så mycket som möjligt av spåren.

På något paradoxalt sätt är det dessutom detta, att historien inte i varje stund lyfts fram och turistanpassas (även om gudarna ska veta att det finns exempel på den saken också) utan att det faktiskt finns saker som uppenbarligen fortfarande är jobbiga att hantera – på något sätt är det just detta som understryker allvaret i det hela. Det som har hänt här har hänt, och det är så nära i tiden att det fortfarande finns människor kvar som var med.

Tänker på det och det slår mig samtidigt att två av de senaste årens bästa filmer faktiskt är tyska försök att närma sig sin egen mörka historia; Undergången om Hitlers sista dagar i bunkern och De andras liv om förtrycket och övervakningen i det gamla Östtyskland. Jag vet inte exakt vad det säger oss, men någonstans har jag ändå en känsla av att det är bra, riktigt bra.

Hursom. Nog om Berlin (åtminstone för denna gång). På återseende när jag har kommit tillbaka till Sverige.

PS: Kan inte låta bli att tipsa om detta inlägg. Hypade poeten Malte Persson gör ner den av regeringen utsedde kulturrådsstyrelseledamoten Johan Stael von Holstein med den äran. Kultureliten spöar skiten ur dumhögern, liksom. Värmer gott i januarikylan. DS

Läs även andra bloggares åsikter om Berlin, resor, restips, historia, europa och annat intressant