Nej. Skilda valdagar ÄR ingen quick-fix till ökat lokalpolitiskt engagemang

Jag är väldigt glad över att det inte blir skilda valdagar i Sverige. Jag är det framförallt för den lokala demokratins skull. En av de få saker vi med viss säkerhet ändå kan säga är nämligen att skilda valdagar skulle leda till ett lägre valdeltagande (i stort sett all erfarenhet pekar på detta, och dessutom är det tämligen logiskt att det förhåller sig på det sättet). Det är dessutom något i grunden provocerande med den människosyn som säger att människor inte är kapabla att fatta självständiga och medvetna beslut om olika politiska frågor bara för att flera beslut ska råka fattas på samma dag.

Empiri talar också emot detta synsätt då vi har en röstsplittring i Sverige. Folk röstar faktiskt olika i de olika valen (fast de är på samma dag). Sedan kan man resonera om hur stor denna röstsplittring är och hur stor den borde vara, men med tanke på att vi har ett så utpräglat partivalssystem i Sverige så är det i grunden inget märkligt med att de allra flesta faktiskt väljer att stödja ett visst parti i flera av valen. Är man moderat så är man det förmodligen oftast i både riks-, landstings- och kommunpolitiken, så att säga.

Finns det då några nackdelar med en sammanhållen valdag? Ja, kanske är det så att de stora sammanhangen blir viktigare när alla val sker samtidigt, och att detta något minskar utrymmet för olika typer av enfrågepartier. Den rika flora av allt från sjukvårdspartier till rent främlingsfientliga partier som finns i våra kommuner och landsting talar visserligen en smula mot detta, men visst. Förmodligen gjorde det låga valdeltagande i europaparlamentsvalet att det var lättare för Junilistan att komma in där än det annars hade varit, för att dra en parallell.

Men är det då verkligen en nackdel om det är de större sammanhangen som hamnar i fokus när vi väljer? Och är det verkligen ett plus om en ökad politisk mångfald åstadkoms genom att fler helt enkelt inte deltar i den politiska processen? Jag tycker inte det.

Jag har stor respekt för ambitionen att lyfta fram den lokala politiken mer. Det finns en massa att göra där. Men skilda valdagar är ingen quick-fix som leder till ett ökad kommunalt engagemang. Vi kan om vi tittar ut över världen se att det inte är helt sällan väljare gör det helt rationella och ofta tämligen effektiva valet att använda sin lokala röst för att straffa eller belöna en sittande regering, till exempel.

Medborgarna är inte dumma i huvudet. Finns det tydliga lokalpolitiska alternativ som skiljer sig från rikspolitiken kommer de att upptäcka det. Finns det det inte, kan vi ha hur skilda valdagar vi vill och det kommer ändå inte att göra någon skillnad.

Denna text ska nog främst ses som en kommentar till Henrik Alexandersson som i sin tur kommenterade denna s-märkta artikel på Newsmill.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, demokrati, skilda valdagar, grundlagsutredningen och annat intressant

Giftspindlar, jordbävningar – men fortfarande samma skitvinter

Allt snacket om att den giftiga Svarta änkan-spindeln nu också finns (och trivs) här i Sverige är inte är någon sorts modern myt utan ren och skär verklighet. Det fick jag lära mig när jag för en stund sedan satt i allsköns ro och såg ett program om just spindlar på SVT. Och med jordbävningen som bokstavligt talat skakade Skåne färskt i minne inser jag plötsligt att Sverige inte är vad det en gång varit. Och jag måste erkänna – det här lyfter fram ett väldigt konservativt drag hos mig själv som jag kanske inte riktigt förstått tidigare.

Jag menar – är inte själva poängen med det här landet att vi slipper sånt där skit (ursäkta språkbruket) som giftspindlar och jordbävningar? Att det farligaste djuret vi har är och ska vara de relativt harmlösa huggormarna och absolut inte något litet äckligt åttabenat kryp med giftiga gaddar? För att inte tala om jordbävningar såklart – jag köper att det regnar och snöar och kanske till och med blixtrar ibland men värre än så ska inte moder natur hantera vår nordliga avkrok. Tycker jag. Faktiskt.

Och ärligt talat. Om allt mot min vilja ändå ska envisas med att ändra på sig så kan väl det ta och gälla den här så kallade ”vintern” också? Då kunde vi väl få lite värme eller åtminstone ordentligt med snö istället för det här halvårslånga lervällingsmörka regnkalla eländet åtminstone vi i Stockholmstrakten tvingas dras med? Om vi nu ska hålla på alltså.

Giftspindlar och jordbävningar. Det börjar bli läge att skaffa oxpiska och cowboyhatt, sanna mina ord. Vi går en märklig ny tid till mötes...

Läs även andra bloggares åsikter om sverige, giftspindlar, konservatism, jordbävningar, svarta änkan och annat intressant

Ovanligt bra rubrik

"Dumhetens apostlar griper in", står det över Alf Svenssons inhopp på SvD-Brännpunkt idag. Och är det bara jag, eller är inte det en ovanligt träffande beskrivning på själva artikeln (även om apostel kanske borde stå i singular, anmärker språknörden i mig)?

Frida Perjus skriver lite mer utvecklande i ämnet, för övrigt.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, alf svensson, dumhetens apostlar och annat intressant

Bör socialdemokratiska studentförbundets intellektuella få yrkesförbud?

”… alla dessa intellektuella som åmar sig över socialdemokratins brist på visioner borde få yrkesförbud tills de själva kommit med ett förslag som är operativt. Jag vet inte om ett sådant kommer under min livstid. Vi får leva med bristen på renhet, om än somliga kommer att sakna förtrollningen” skrev PO Enquist i en förträfflig krönika i Expressen en sommar för några år sedan (läs hela här). Och jag kan inte låta bli att återgå till den texten när jag nu följer debatten som uppstått efter socialdemokratiska studentförbundets nya bok ”Från smedja till sambandscentral – var finns plats för idédebatt”.

För ska man vara lite elak* kan man säga att det har funnits två spår bland socialdemokratiska intellektuella under de senaste åren: de som har klagat över att socialdemokratin har brist på visioner eftersom den inte anpassat sig tillräckligt till de nya tiderna och de som har klagat över att socialdemokratin har brist på visioner eftersom den anpassat sig för mycket till de nya tiderna. Kännetecknande för bägge inriktningarna har varit att de har lagt väldigt mycket tid på att klaga och mindre på att faktiskt föreslå något konstruktivt framåtsyftande, eller som Enquist formulerar det, något ”operativt”. (Till dessa två grupperingar bör dessutom fogas den politiska högern som mer menar att socialdemokratin saknar visioner eftersom den har fel. Men dem lämnar jag därhän tills vidare.)

Den verkliga idéutvecklingen har därför snarare skett någon annanstans och med helt andra ansatser än att vara just idéutveckling. På departement och regeringskansli har det åtminstone funderats över den moderna välfärdsstatens roll i den globala ekonomin, ekologins betydelse för politikens roll i framtiden, möjligheten att kombinera jämlikhet och tillväxt. Tankar som sedan filtrerats ner genom reklambyråernas copyavdelningar och blivit till slagord som ”alla ska med” och ”framgång kräver rättvisa”, samtidigt som politiken fokuserats runt ett försvar för ”den nordiska modellen” – alltså en välfärdskapitalistisk Rolls-Royce där höga skatter och långt gången jämlikhet kombineras med hög tillväxt och modernitet.

Uppenbarligen har inte denna praktiska vision fallit särskilt många på läppen (bland de intellektuella, that is, bland vanligt folk har den gått hem vilket partiets opinionssiffror under det senaste decenniet trots allt visar på). Orsakerna till detta är säkert flera. Till att börja med är den praktiska politikens kvinnor och män ofta synnerligen illa lämpade som kommunikatörer av vad vi brukar kallar ”idépolitik”, anfrätta som de är av det dagspolitiska tragglandet och alla de små skitiga konflikter som går hand i hand med regeringsmaktsutövandet (något som Enquist uttrycker oändligt mycket elegantare i sin text ovan, läs den om du inte redan gjort det).

Vidare så blir det av naturliga skäl inte särskilt visionärt att ta sin utgångspunkt i det dagsaktuella politiska harvandet. Särskilt som detta harvande i mycket upplevs som ett försvarskrig för något som är, inte en offensiv för något som borde vara (dessutom omgärdad av den praktiska politikens nödvändiga taktiserande och kompromissande). Vissa särdrag i den så kallat idépolitiska debatten blir också omöjliga i en mer praktisk-politisk process – den intellektuella tonen, å ena sida å andra sidan-resonemangen, kanske någon typ av språkliga ansatser som ibland åtminstone något skiljer sig från reklambyrånivå. Detta har i sin tur lett till att inga intellektuella utanför rörelsen (och få inom den) känt sig hågade att bidra till eller kritisera själva idéutvecklingen – vem vill föra ett intellektuellt samtal med en reklamslogan?

Man kan därför med rätta – precis som det socialdemokratiska studentförbundet konstaterar - hävda att det faktiskt har saknats en socialdemokratisk idédebatt under den senaste tiden. Inte för att det har saknats en idéutveckling, utan för att denna utveckling i alltför liten utsträckning har iklätts en teoretisk språkdräkt, kopplats in i någon sorts idépolitiskt sammanhang, lämnat det rent praktiska maktutövandets domäner. Detta har också skapat ett sorts ”demokratiskt underskott”; det finns ingen gemensam socialdemokratisk berättelse som vi som partimedlemmar kan diskutera och förhålla oss till och därmed försvinner den grundläggande förutsättningen för ett framåtsyftande politiskt samtal, och därmed förstärks också (den i grunden riktiga) känslan av att allt detta bara är ett "ovanifrånprojekt", långt bort från själva folkrörelsen. 

Och jag tycker att detta är ett problem. Visst kan jag förstå dem som pekar menande på någon sekt på vänsterkanten och argumenterar för att sambandet mellan teoretisk diskussion och politisk framgång tycks vara rätt obefintligt eller till och med – vilket exempelvis moderatledaren Fredrik Reinfeldt verkar göra gällande – vara direkt negativt. Jag kan förstå dem, men jag menar att de har fel.

Jag är övertygad om att en politisk rörelse som över tiden har ambitionen att inte bara erövra regeringsmakten utan också förändra samhället behöver en utvecklad idépolitisk och teoretisk diskussion. Och att det vore fantastiskt bra om denna diskussion inte bara handlade om en kritik av socialdemokratin som väsen (även om det också är nödvändigt) utan också någon gång tog sin utgångspunkt i själva samhället och hur det kan/bör förändras. Ska en sådan utveckling komma till stånd, så behövs det en "infrastruktur". I den meningen är alltså "från smedja..." en mycket angelägen text. 

Anförda av SvD:s Per Gudmundson jublas det i dagarna hos blogghögern (se tex Ingerö eller Erixon) över studentförbundets bok. Det är en skadeglädje jag kan leva med. Dels för att jag tror att kritiken faller platt om man uttolkar det hela som att socialdemokratin saknar idéer på kort eller ens medellång sikt. Tvärtom känner jag mig alltmer övertygad om att det är väldigt traditionell socialdemokratisk välfärdskapitalism folk kommer att vilja se mer av inte mindre under krisåren som väntar.

Men dels och framförallt för att det finns ett korn av sanning i kritiken, och socialdemokratin måste ta tag i det för att åstadkomma en nödvändig förnyelse. Vi saknar i alltför hög de teoretiska verktygen för att föra en konstruktiv diskussion om hur vi möter den moderna globaliserade kapitalismen, vi pratar alldeles för lite makt, överlag finns alltför lite utrymme för det bildade samtalet och den intellektuella nyfikenheten (åtminstone jämfört med den höga efterfrågan, vilket studentförbundets bok är ett uttryck för).

Och så behöver vi den där förtrollningen, som Enquist skrev om. Där kan socialdemokratiska studentförbundet spela en roll. Som jag har förstått det ska nästa bok handla inte bara om bristen på idépolitik i sig, utan också försöka komma med några konstruktiva förslag. Jag ser fram emot det (och svarar därmed på min egen fråga i rubriken med ett rungande nej, för den som undrade).

På temat; Cattis skriver bra och lyfter fram Fredrik Jansson omdebatterade anklagelseakt mot s-bloggosfären (se här, här och här). Enn Kokk för också på sin blogg ett resonemang som åtminstone jag tycker ligger bra i linje med vad jag själv skriver ovan, också värt att titta på. Uppdatering: Ovan nämnda Fredrik Jansson påminner i en kommentar nedan om sin kritiska recension av boken som han skrivit på sin blogg (något som det här inlägget i strikt mening ju  inte är. Detta är mer ett debattinlägg föranlett av boken. För att vara petig.) Och den ska ni såklart också läsa. Slut på uppdatering. 

* och ja, jag är elak och karikerar – även om jag i grunden håller fast vid att socialdemokratisk intelligentia både till höger och vänster inom partiet under alltför lång tid och i alltför hög utsträckning suttit fast i en lite småbittert självspäkande istället för att räta på ryggarna och faktiskt peka på framtidens lösningar.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokrati, idédebatt, ideologi, socialdemokratiska studenförbundet, från smedja till sambandscentral, socialdemokratisk idédebatt och annat intressant

Oavgjort på Zinken

Ingrid tycker nog också att tre-tre var lite orättvist. Borde faktiskt ha blivit hemmaseger på Zinkenstam. Från i Fredags, via Amanda. 

I moderaternas Sverige håller du KÄFT (en gång till)

Alliansfritt Sverige rapporterar idag om hur Sollentunabon Bo Wanngård ska tvingas skriva på ett kontrakt om att han lovar att sluta kritiskt granska kommunens arbete för att han ska få fortsätta sända lokal-tv. Kommunen vill "inte vill ha en betald person som snackar skit om oss" säger den moderate kommunstyrelseordföranden Torbjörn Rosdahl enligt bloggen till lokaltidningen Mitt i Sollentuna.

Och visst känns det igen? Det var väl för ungefär ett och ett halvt år sedan jag på den här bloggen skrev en hel del om Skarpnäckmoderaternas försök att dra in stödet till den oberoende kulturgruppen Södra Fot för att de hade haft den dåliga smaken i att kritisera borgerligheten.

”Förnedringen fullföljs genom att gruppen för att komma på fråga för framtida anslag måste presentera en handlingsplan för ”de åtgärder som föreningen vidtagit för att säkerställa att den fortsatta verksamheten bedrivs på ett professionellt och opolitiskt sätt”. Med ett maktspråk som drar tankarna till forna tiders öststater ska kulturarbetarna tvingas böja knä inför de nya herrarna.Oberoende och självständighet, my ass. Nu ska fårskocken tuktas. Och jag är faktiskt rädd att detta bara är början…” skrev jag då.

Och det verkar ju onekligen som om jag fick rätt… (Undrar dock om inte alla turer i inte minst FRA- och IPRED-frågorna gör att förståelsen för vad som är i grunden fel med vårt nuvarande borgerliga styre är större idag än för bara något år sedan. Det vore i sådan fall ett fall framåt.)

Läs även andra bloggares åsikter om moderaterna, sollentuna, yttrandefrihet, bo wanngård, politik, media och annat intressant

Viktig men lite förvirrad diskussion om rödgrön allians

Jag tillhör dem som känner en stor entusiasm inför det trepartissamarbete som presenterades häromdagen. Samtidigt har jag också stor respekt för de – inte minst socialdemokrater – som känner ett behov av att diskutera frågan vidare. Men jag kan inte låta bli att tycka att diskussionen ibland blir lite förvirrad.

Den första frågan vi måste ställa oss är ju nämligen vilka alternativ det egentligen är som vi väljer mellan. Och då finns det de som argumenterar som om alternativet till ett regeringssamarbete med andra partier vore en socialdemokratisk majoritetsregering. Så är naturligtvis inte fallet. Inte heller är alternativet rimligen en politisk samverkan i mitten – den dörren stängdes ju effektivt av de borgerliga partierna själva när de bildade sin allians.

Frågan är alltså om vi ska förhandla med vänster- och miljöpartiet före eller efter valet. Och det kan man ha olika synpunkter på. Personligen tycker jag att stämningsläget från slutet av förra mandatperioden avskräcker. Varför vi skulle sträva efter att komma tillbaka till halvårsvisa nattmanglingar och ständigt medialt och politiskt krypskytte övergår mitt förstånd. Och varför vi ska riskerar att tappa viktig tid i början av en ny mandatperiod på att sätta oss ner och föra interna diskussioner istället för att börja regera framstår för mig också som en smula obegripligt.

Sedan finns de dem som är mer allmänt pessimistiska. Till de hör våra politiska motståndare (vilket är fullt logiskt, det är väl så att säga deras jobb) men även en och annan partikamrat. Och pessimism är ju en känsla som är svår att argumentera för eller emot.

Personligen hyser jag dock ett stort förtroende för inte minst vårt socialdemokratiska ledarskap vad gäller att få ihop ett fungerande och respektfullt samarbete över partigränserna. Och jag inbillar mig att det är lättare att lösa olika frågor om man faktiskt träffas och pratar om saken med den ärliga ambitionen att komma överens, än om man inte gör det. I sammanhanget kan det vara bra att påminna om alla de budgetar det rödgröna samarbetet trots allt lyckades få fram. Vi har faktiskt styrt landet tillsammans, och det ledde till en period av ökade reallöner, hög tillväxt och sjunkande statsskuld. Det är klart att vi kan göra det igen.

Vidare finns det också en skepsis mot ett eller båda av våra nya samarbetspartier. Och låt mig då säga en gång för alla: ja, det finns tydliga orsaker till att jag har valt att engagera mig i just s och inte i något annat parti. Jag skulle också helst av allt vilja se en socialdemokratisk majoritetsregering som rakt av genomförde en socialdemokratisk politik. Men det är ju – och det är detta diskussionen återigen och oundvikligen kokar ner till – en omöjlighet. Och då gäller det att hitta det näst bästa alternativet. Jag tror att det i sådana fall måste gå ut på att försöka kombinera de bästa dragen hos alla de tre partierna, och undvika de sämsta.

Sedan finns det en del taktiska överväganden som är värda att beakta. Ett sådant är att det vore bättre både för s-mp och för vänsterpartiet om de sistnämnda stod utanför en regeringssamverkan och därmed kunde inta en mer fristående vänsteroppositionell roll i svensk politik.

Personligen tror jag inte på detta resonemang. Dels av ett väldigt enkelt skäl: det är fruktansvärt svårt inom politiken att kriga på två fronter. Ett s-mp alternativ som ständigt besköts både från vänster och från höger skulle ha väldigt svårt att någonsin få prata sina egna sakfrågor och föra fram sina egna idéer.

Dessutom skulle osäkerheten med (v) utanför ett formellt samarbete skapa en guldgruva för borgerligheten att gräva ut. Vilka eftergifter gentemot v kommer ni att tvingas till efter valet, skulle vara den ständiga frågan. Vi skulle tvingas antingen försöka förhandla med v inför valet (vilket ju skulle göra hela affären rätt onödig), eller tvingas leva med att borgerligheten skulle kunna tillskriva oss alla vänsterparitets förslag (och särskilt de mest impopulära).

Dessutom är jag rätt tveksam till argumentet att (v) skulle kunna gå vinnande ur en sådan historia. Visst finns det ett samband mellan missnöjet med (s) och vänsterpartiets popularitet. Men den eventuella vinst vänstern opinionsmässigt skulle göra skulle då uppstå eftersom den verkliga politiken drevs längre från vad partiet egentligen önskar. Det krävs en tämligen utvecklad partiegoism om man tycker att egna riksdagsmandat är viktigare än att svenska folket får leva i ett hyfsat jämlikt och rättvist samhälle. Och nu har jag inte ens tagit upp aspekten att ett vänsterparti som ställs utanför en samverkan lika gärna kan riskera att gå en sotdöd till mötes där väljarna sviker ett parti som de upplever har marginaliserat sig fullkomligt i den politiska debatten.

Slutligen ett argument som jag ibland stöter på: att trepartisamverkan innebär att vi anpassar oss till en borgerlig agenda. På ett plan är detta naturligtvis riktigt. I och med att Reinfeldt har cementerat blockpolitiken minskar det socialdemokratiska handlingsutrymmet. Men frågan är om vi slipper ur detta predikament genom att förneka att det existerar? Jag är inte helt säker på den saken.

Det rödgröna samarbetet har stora utmaningar framför sig. Inte minst måste vi lyckas bättre än de borgerliga, där deras allians också ser ut att innebära slutet för de borgerliga småpartierna. Men jag tror att vi alla tjänar på att försöka inse vilket det verkliga handlingsutrymmet egentligen är. Och sedan lägga kraften på att göra det bästa möjliga med de förutsättningar vi verkar under. Där skulle jag gärna se att den fortsatta socialdemokratiska interndebatten tog sin utgångspunkt.

Detta inlägg löst inspirerat av exempelvis Erik Laakso, Peter Karlberg och Johan Lundberg

Läs även andra bloggares åsikter om politik, rödgrönt samarbete, samarbete, socialdemokrati, socialdemokraterna, och annat intressant

Starkt internt socialdemokratiskt stöd för trepartiöverenskommelse

I söndags blev jag inbjuden till en telefonkonferens med samtliga ordföranden för socialdemokratiska områdesorganisationer i Stockholm. Det var arbetarekommunens ordförande Bosse Ringholm som redogjorde för detaljerna i den trepartiöverenskommelse som strax därefter skulle presenteras för offentligheten.

När Bosse var klar lämnades ordet fritt för eventuella frågor. Några sekunders tystnad infann sig innan en av mina kollegor tog ordet. ”Bra”, yttrade han kort och kärnfullt. Och så gick det som ett lättat sus genom församlingen. En sorts genuin och ärligt glädje över att det interna oppositionsbråk som under flera veckor hade sett ut att vara det största hotet mot ett nödvändigt regeringsskifte 2010 nu äntligen såg ut att vara över.

Så internt inom partiet (och det visar också en snabb titt på exempelvis s-bloggar) är stämningsläget just nu entusiastiskt på gränsen till euforiskt. Självklart finns det kritiska röster, och för övrigt också en hel del befogade varningsfingrar. Nisha Besara påpekar med rätta (precis som Lena Mellin också gör, för övrigt) att detta bara är början och att det finns mycket kvar att göra. Widar Andersson uttrycker en skepsis mot framförallt vänsterpartiet (och det finns andra som tycker på samma sätt om miljöpartiet) och understryker för mig vikten av att betona att det är ett samarbete och inte en partisammanslagning vi pratar om här.

Men oavsett detta. I går förnyades den svenska politiska kartan. Och det sker i samklang med vad folket ”på golvet” inom åtminstone socialdemokratin tycker. Det borgar för en entusiastisk valrörelse åren framöver och rakt in i Rosenbad.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, rödgrönt samarbete, socialdemokrati, samarbete, socialdemokraterna och annat intressant

Hela pressträffen om det rödgröna samarbetet för framtiden

Via s-buzz

Det kalla kriget är (faktiskt) över

Jag tror inte att man kan förstå vad som händer i svensk politik just nu om man inte anlägger ett generationsperspektiv. För det trepartisamarbete som idag presenterades för media och allmänheten består ju av utöver socialdemokratin ett miljöparti som springer ur den relativt nya miljörörelsen och ett reformerat kommunistparti som överhuvudtaget är tänkbart i regeringsställning just därför att det kalla kriget faktiskt är slut.

Jag tillhör den generation som i huvudsak blev politiskt medveten efter att muren hade fallit. För mig har det därför alltid varit svårt att på något sätt koppla vänsterpartiet till östblocket eller den reellt existerande kommunismen. Visst har där alltid funnits ett vurmande för diverse vänsterradikala rörelser och regimer runt om i världen, men detta har som jag har kunnat se det alltid handlat mer om romantiska svärmerier än någon sorts realpolitisk övertygelse. Föreställningen att någon verkligt existerande vänsterpartist på något sätt någonsin faktiskt skulle ”vilja ha det som i sovjet” har för mig alltid varit fullständigt bisarr.

Så är det naturligtvis inte för många av den äldre stammens socialdemokrater. Och det är därför dagens besked om att även vänsterpartiet kommer att vara en naturlig part i ett framtida regeringsarbete är så omvälvande. Därför att det på något sätt visar att Mona Sahlins ledarskap tar sin utgångspunkt i dagens och inte gårdagens omständigheter.

Samma sak gäller egentligen även miljöpartiet. Spänningarna mellan den ”gamla” arbetarrörelsen och den ”nya” miljörörelsen har ända sedan kärnkraftsfolkomröstningens dagar varit påtagliga. Det har delvis handlat om klass men också om politisk kultur och någon sorts värderingsgrund som egentligen mest bottnar i synen på tillväxt och moderniseringen som sådan.

Men sedan 70-talet har mycket hänt med själva sakfrågorna. Socialdemokratin har förstått att i det framtida moderniseringsprojeketet måste ligga ett ekologiskt perspektiv, och miljörörelsen har förstått att det gröna för att bli framgångsrikt måste vara framtidsintrikat och inte bakåtblickande nostalgiskt. Vi har ju idag till exempel en bred enighet om att den gröna omställningen inte hotar jobben utan tvärtom, att det är där de nya jobben faktiskt finns. Här finns alltså all förutsättning att bygga en verkligt långsiktig allians.

Det riktigt stora med dagens trepartisamarbete är alltså inte det kortsiktigt taktiska, utan vad detta säger på ett djupare plan. Och då tror jag att det som nu håller på att hända kan vara startskottet för en ny svensk vänsterrörelse i ordets bredaste bemärkelse. Tillförsikt, är väl det ord som bäst fångar mitt eget stämningsläge för stunden.

Mer om detta skriver tex Maria Ferm , Anna Wikström, Adrian Kaba, Kjellberg, Per Westberg, BoM, Lasse Eriksson, Ankersjö, Morian, Jinge (ett måste-läsa), Åsa Westlund, Fredrik Lundh, Helle Klein, Johanna Graf och Krassman. För att ta några exempel.

Som en sorts illustration på det moderna draget i hela detta samarbete, självklart presenterades det hela på YouTube också. Och så här såg det ur då:



Läs även andra bloggares åsikter om politik, rödgrönt samarbete, samarbete, oppositionen, socialdemokraterna, miljöpartiet, vänsterpartiet, Mona Sahlin, Lars Ohly, Maria Wetterstrand, Peter Eriksson och annat intressant

Äntligen, ett rödgrönt alternativ

Jobbkrisen gör det hela ännu viktigare. Sverige behöver ett politiskt alternativ till den sittande borgerliga regeringen, nu mer än någonsin. Därför är det fantastiskt skönt att de tre oppositionspartierna idag visar sig stora nog att ställa sig över tidigare groll och istället gå ut som en enad front.

Dessutom. Att temat för den första gemensamma träffen i det nya samarbetet är ungdomar och inte minst kampen mot ungdomsarbetslösheten känns oerhört bra. Jobb, framtid, ungdom. Så ungefär ser det ut att arta sig. Läs mer här, här och här.

Uppdatering: Har nu även skrivit en lite längre reflektion, du hittar den här. Slut på uppdatering

Läs även andra bloggares åsikter om politik, samarbete, socialdemokraterna, vänsterpartiet, miljöpartiet och annat intressant

Bryr sig regeringen egentligen om arbetslösheten?

Nej, det är inget fel på varken ams-åtgärder eller ROT-avdrag. Men att vi har en regering som vid randen av en jobbkris lägger ett ”paket” som är nästan kliniskt befriat från åtgärder som syftar till att skapa nya jobb är faktiskt fullkomligt häpnadsväckande. Och frågan jag ställer mig är om den borgerliga regeringen egentligen tycker att en ökad arbetslöshet är något vidare stort problem?

Jag menar, tänk bara på retoriken. Vi har ett utanförskapsbegrepp som är konstruerat så att problemet inte är själva ”utanförskapet” (dvs arbetslöshet, sjukdom eller vad det nu kan vara), utan själva försörjningen för de som är ”utanför” (jag skrev mer om det här). Det säger en del om hur man tänker. Syftet med ”arbetslinjen” i borgerlig tappning har kanske aldrig varit att faktiskt åstadkomma full sysselsättning, utan bara att minska kostnaderna för de offentliga transfereringssystemen (eller ”bidragen”, med ett borgerligt språkbruk).

Därför pressar regeringen nu när det faktiskt handlar om jobben på bred skala och inte bara att sänka a-kassan pliktskyldigt ur sig ett halvhjärtat förslag som döms ut på löpande band av både ekonomer och den politiska oppositionen (se tex här, här, här, här, här och här). Vilket ju iochförsig är väldigt kortsiktigt, eftersom arbetslinjen i och med detta snabbt kan komma att förvandlas till en bidragslinje. Men som å andra sidan står väl i samklang med hur borgerliga politiker hanterat eller velat hantera kriser och arbetslösheten ända sedan 1930-talet (dvs inte alls).

Den största bristen i den borgerliga regeringens ”paket” tycker jag för övrigt är oförmågan att se problemen välfärdens kärnverksamheter i kommuner och landsting står inför de närmaste åren. Risken är att de vikande skatteintäkterna leder till uppsägningar i kommuner och landsting som både i sig spär på lågkonjunkturen samt försämrar kvaliteten i välfärden. Den risken ökade markant idag, när regeringen så tydligt deklarerade att de inte var beredda att hjälpa till.

Både Cattis och Erik skriver för övrigt bra om regeringens brist på jobbpolitik. Och Krassman. För att ta några exempel.

Andra intressanta bloggar om: politik, regeringen, stödpaket, budget

Ha ha ha ha ha … men inte är det ironi (tyvärr)

Diktaturkramaren Johan Stael von Holstein är ju för jävla rolig. Som i sin senaste krönika när han når helt häpnadsväckande höjder, till exempel. Men frågan är om det egentligen inte blir ännu roligare när unghögern dessutom går ut och försvarar JSvH eftersom han skulle vara … ironisk. Om det bara vore så väl.

För ironi innebär, för att citera Wikipedia, att man använder ”en stilfigur som innebär att det finns en skillnad mellan vad som sägs och vad som egentligen menas.” Och som ironiker vore ju Stael von Holstein alldeles lysande. Då skulle han ju egentligen mena att arbetare inte är avundsjuka, att diktaturer inte är ok så länge de är kapitalistiska, kanske till och med att sossarna inte har förvandlat svenska folket till en hoper fantsilösa nickedockor.

Men problemet är ju att han menar just precis så. Han tycker vad han skriver (eventuellt hårddrar han lite för att provocera). Och det blir fortfarande kul, eftersom han argumenterar så erbarmerligt dåligt att vem som helst kan se att han har fel. Men vi skrattar ju inte med honom, utan åt. Det är det som är skillnaden gentemot en "riktig" komiker.

Fler som skriver om detta är Jonas Morian, Alexandra och Badlands Hyena (som ju är ironisk, på riktigt alltså)

Läs även andra bloggares åsikter om politik, humor, ironi, Johan Stael von Holstein och annat intressant

Stockholmsfientlighet in action

Kulturpolitisk budgetdebatt i riksdagens kammare. En fråga som avhandlas är naturligtvis den fria entrén till statliga museer som den borgerliga regeringen avskaffat. Så plötsligt kryper det fram. Göteborgsmoderaten Cecilia Magnusson fräser till. ”Vad är det för rättvisa när stockholmarna ska få fri entré medan alla andra museer i övriga landet inte omfattas?” säger hon retoriskt (se protokollet här).

Och visst. Om moderaterna hade velat utvidga den fria entrén till att gälla på fler ställen. Då hade hennes resonemang haft någon typ av konsekvens. Men nu. Nu blir det bara bittert avundsjukt. Eftersom det här är bra för vissa men inte för alla så ska det bort bort bort!

Fri entréreformen var bra för att man med en relativt liten investering fick ut väldigt mycket mer kultur för pengarna. Väldigt många fler tog del av den verksamhet staten ändå lägger oerhört stora pengar på. När entreavgifterna återinfördes sjönk besökstalen drastiskt. Samtidigt som kostnaderna i skattekronor för de statliga museerna till 95 procent eller nått i den storleksordningen låg kvar.

Men det är Cecilia Magnusson mot. För att det var stockholmare som tjänade på det. Ibland säger korta uttalanden sagda i en hastig bisats allt du egentligen behöver veta.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, museum, fri entre, moderater, stockholmsfientlighet, stockholm, cecilia magnusson och annat intressant

När det kommer till julen är jag nog lite konservativ trots allt

Jag menar, jag älskar faktiskt en del traditioner. Som den här till exempel. För andra året i rad. Alliansfritt Sveriges julkalender. Bättre än Coca Cola om man vill komma i den där riktiga julstämningen.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, jul, julkalender, alliansfritt sverige