Ok att vara lite förälskad i Obama, men för tidigt att binda sig än

"“Everyone focused on his willingness to engage the Iranians in direct talks, and that was the right thing to do. But they don’t listen to the part that says that if the Iranians don’t come to the table, he’s prepared to talk about cutting off their gasoline and squeezing them on sanctions.” Så kommenterar en anonym blivande högre tjänsteman tillträdande president Barack Obamas Iranlinje i New York-times. Och jag tänker på det citatet när jag läser Expressens Anna Dahlbergs ledarartikel om USA:s comeback.

Jag var på plats i Washington över det amerikanska presidentvalet, och en sak som slog mig var hur fort den politiska diskussionen inte minst från konservativt håll ändrade karaktär direkt efter valdagen. Från att ha handla om för/emot Barack Obama blev den stora frågan istället vems president han nu skulle bli. Jag upplevde att det fanns en väldig öppenhet i den diskussionen. Höstens diskussioner om allt från utnämningar till bipartisanism understyker väl om något den poängen.

Även som svensk vänsterman har jag stora förhoppningar på Barack Obamas presidentskap. Inte så mycket i utrikespolitiken (tyvärr) som i inrikespolitiken. Men om man tror att Obama kommer att komma ut som något som direkt liknar en europeisk vänsterpolitiker då tror jag att man gravt missbedömmer ett) det politiska landskapet i USA och två) Obamas egna ambitioner med sitt presidentskap. Det gör att man också bör vara lite försiktig innan man ensidigt deklarerar USA:s näste president en europeisk politisk hjälte.

Jag tror också att Anna Dahlberg underskattar det allvarliga ekonomiska läge USA befinner sig i och vilka effekter det kommer att få på bilden av USA. Det var inte länge sedan NEO kunde publicera temanummer där man ensidigt hyllade den amerikanska konsumtionen. Idag vet de allra flesta att denna konsumtion sker på lånade pengar, och att det är kinserena som står för fiolerna.

Att epoken Bush nu är över innebär stora möjligheter, inte bara för USA utan för hela västvärlden. Men att tro att denna förändring kommer att komma av sig självt bara för att vi byter hyresgäst i ovala rummet blir faktiskt mer än lovligt naivt.

Vilket, återigen, inte innebär att Barack Obama för alla oss som drömmer om en mer civiliserad värld inte skulle innebära ett påtagligt hopp. För det gör han. Och jag kommer ha kvar min Obamamagnet på kylskåpsdörren, och jag kommer inte att säga nej när min tvååriga dotter vill sätta på sig sin Obamatröja (ni vet, pappa var i USA och allt jag fick var en lousy t-shirt). Men jag är också medveten om att det kommer att finnas tillfällen då jag frusterat tittar på dem och upprört frågar mig själv "varför Obama gjorde du så där".

Så en viss förälskning tycker jag är helt ok just nu. Men det är på tok för tidigt att binda sig djupare. Att som Anna Dahlberg resonera som att radhuset var köpt och barnen födda blir nästa lite fånigt. Då tror jag nämligen man gravt underskattar några av de utmaningar förhållandet står inför under de kommande åren.

Läs mer om tillträdande presidenten Obama exempelvis här, här, här, och här.

Läs även andra bloggares åsikter om barack obama, usa, politik, usa, europa, expressen Anna Dahlberg och annat intressant