Kommer borgerligt kärnkraftsutspel att slå tillbaka?

De senaste dagarna har det varit uppenbart att många borgerliga politiker och tyckare har varit väldigt nöjda med sig själva. Bakgrunden är att centern och kristdemokraterna tvingats vika sig så att en enad borgerlighet nu kan gå i George W Bushs fotspår och vilja lösa klimatkrisen genom att bygga ut kärnkraften*. Och orsaken till lyckokänslorna är förmodligen inte ens hälften så mycket eventuella sakpolitiska fördelar med denna linje som tron på att frågan kommer att orsaka en oöverkomlig huvudbry för oppositionen och inte minst socialdemokratin.

Tanken är alltså ungefär så här: det finns inte minst inom delar av fackföreningsrörelsen en tilltro till kärnkraften och en oro för att en alltför restriktiv politik ska leda till högre energikostnader som på sikt hotar jobben. Samtidigt har (s) på senare tid bundit sig fastare vid framförallt (mp) - och de är ju som alla vet notoriska kärnkraftsmotståndare.

Den här spänningen har i och för sig funnits länge och hanterats av inte minst socialdemokratin. En förutsättning för det (menar åtminstone vissa) har varit möjligheten till blocköverskridande lösningar med borgerliga kärnkraftsskeptiker. Genom att stänga den dörren både spelar man upp frågan och ställer till ett elände både inom socialdemokratin och mellan (s) och de två samarbetspartierna. Därav alltså de borgerliga glädjekänslorna (ni vet det där med den enda sanna glädjen).

På pappret är detta en utmärkt politisk strategi. Det finns bara några problem. Det första är att kärnkraften är en smutsig, farlig, dyr och ändlig energikälla. Eftersom vi egentligen inte har diskuterat frågan under ett gäng år finns idag en övervägande positiv kärnkraftsopinion. Men frågan är om denna opinion överlever en mer mångfacetterad och djuplodande debatt (och med detta menar jag egentligen mest bara att någon annan än den rena kärnkraftslobbyn på allvar orkar bry sig).

Jag skulle inte tro det. Särskilt inte som det fortfarande finns en hel dröser mycket kunniga kärnkraftsmotståndare kvar även inom borgerligheten - vi har till exempel en energiminister som tydligt deklarerat att hon egentligen inte tror på kärnkraften som framtidslösning.

Det andra är att det faktiskt finns en motsättning mellan att satsa på kärnkraft och att satsa på alternativa energislag. Att säga något annat är naturligtvis bara trams. Striden om vilka som kommer att framstå som mest framtidsinriktade och teknikoptimistiska är alltså inte - vilket en del kärnkraftskramare tycks tro - avgjord. Tvärtom. Utvecklingen har gått framåt sedan 1970-talet. Vad som är framtid ser inte nödvändigtvis likadant ut 2008 som det gjorde 1978. Frågan kan mycket snart komma att förskjutas från om man är för eller emot kärnkraft till om man är för eller emot verkligt förnyelsebara energikällor. Och då kommer inte minst de mer miljömedvetna delarna av borgerligheten få väldigt stora problem.

Det tredje är att borgerligheten mycket väl kan ha underskattat oppositionens förmåga att hantera det politiska läget. Socialdemokratin har alltid varit noga med att lyssna till vad svensk basindustri behöver. Samtidigt finns det en benhård övertygelse hos samtliga oppositionspartier om att utvecklingen måste gå framåt, inte bakåt (dvs, utbyggnad av kärnkraft är varken en önskvärd eller särskilt trolig lösning på basindustrin problem. Inte trolig därför att det är så rackarns dyrt). Utifrån dessa utgångspunkter är det fullt möjligt att formulera en energipolitik som i sak är betydligt bättre än den borgerliga regeringens. Och lyckas detta blir det en enorm fjäder i hatten för samtliga oppositionens partiledare och partiledningar.

Vilket leder mig in till det fjärde problemet - att borgerlighetens agerande är så uppenbart taktiserande. Det är bara att surfa runt på borgerliga bloggar så kan du se hur det fullkomligt frossas i fackliga och socialdemokratiska kritiska röster. Det är det politiska schackdraget, inte den borgerliga energiöverenskommelsen i sak, som genererar den största entusiasmen.

Men ju mer uppenbart det blir att regeringen driver politik för att manövrera ut politiska motståndare snarare än att lösa Sveriges problem, desto större kommer också utrymmet för att kritiskt granska själva sakinnehållet i den förda politiken bli. Framförallt i en fråga där så gott som alla är helt ense om att vad som verkligen behövs är långsiktiga politiska överenskommelser som håller över valen.

I går kväll möttes Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt i SVT:s Agenda för att diskutera energifrågan. Jag tror att många borgare såg fram emot att få se en defensiv s-ledare slingra sig undan Reinfeldts attacker. Istället blev det tvärtom. Det var Mona Sahlin som gick på offensiven, lysande av självförtroende. Jag måste erkänna att jag själv blev nästan lite tagen på sängen av hur framåt Sahlin förmådde vara. Men samtidigt är det naturligtvis helt logiskt - hon har ett väldigt starkt case.

Den borgerliga regeringen har just spelat ett av sina som de själva förmodligen bedömer det starkaste politiska kort. Kan oppositionen möta detta genom ett ansvarsfullt och framtidsinriktat motbud så drar man inte bara vapnet ur händerna på motståndarna. Det kan till och med bli så att regeringens agerande i den här frågan slår tillbaka och framställer borgerligheten i en allt annat än statsmannalik och ansvarstagande dager.

Och det vore, handen på hjärtat, faktiskt inte mer än rätt.

Läs även Jörgen Danielsson som skriver bra om gårdagen Agenda.

* Det har ibland framställts som om regeringens överenskommelse innehåller något mer materiellt än bara kärnkraftsfrågan. För en bra genomgång av dessa "gröna" inslag i regeringens överenskommelse, se Åsa Westlund som berättar vad det egentligen handlar om.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, energipolitik, kärnkraft, Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, val2010 och annat intressant