För några veckor sedan stod Anders Borg i riksdagens talarstol och erkände öppet att det blir fler jobb med socialdemokraternas politik än med regeringens. Jag har ända sedan dess funderat över varför detta inte resulterade i ett ramaskri bland framförallt borgerliga debattörer och bloggare. Hur kan man acceptera att den regering som gick till val på att pressa tillbaka arbetslösheten nu passivt lägger sig på rygg i frågan? När jag följer reaktionerna på morgonens debattartikel från Mona Sahlin och Thomas Östros börjar jag ana vad det hela egentligen handlar om.
Låt mig börja med själva artikeln. Sahlin/Östros presenterar ett program för att möta jobbkrisen. Det handlar om att ge unga möjligheter till jobb, praktik eller utbildning, om mer resurser till kommuner och landsting för att kompensera för fallande skatteintäkter och därmed undvika onödiga uppsägningar, om ett brett kunskapslyft med 50 000 nya utbildningsplatser, kraftiga investeringar i gröna jobb och en reparerad arbetslöshetsförsäkring. Bra, solida åtgärder som skulle ge effekt och göra Sverige bättre rustat att möta krisen.
Dessutom varnar skribenterna för de påfrestningar krisen utsätter de offentliga finanserna för. I år lånar staten som bekant ofattbara 135 miljarder kronor. Det gör att vi alltså står inför ett dilemma. Å ena sidan måste vi investera för att ta oss ur krisen. Å andra sidan krävs det extrem varsamhet för att vi inte ska hamna i det tidiga nittiotalets budgetmoras igen. Lösningen på detta dilemma är då uppenbar: vi måste se till att det vi gör verkligen är rätt saker, och vi måste omedelbart sluta med att lägga pengarna på fel saker. Och då kommer vi in på skattepolitiken.
För skattesänkningar kan naturligtvis vara ett sätt att stimulera ekonomin i svåra tider. Men vad vi har nu är ett läge där pengarna snarare används till sparande än till konsumtion. Det enda som händer när Anders Borg lånar till fortsatta skattesänkningar alltså att klyftorna fortsätter att öka mellan dem som har och de som inte har. Allt medan jobbkrisen i allt raskare takt fortsätter att gröpa ur de offentliga finanserna.
Därför föreslår Östros och Sahlin ett antal fördelningspolitiskt mycket motiverade skattehöjningar. Irritationen över detta är det grundläggande temat i förmiddagens borgerliga reaktioner på debattartikeln. Samma människor som inte har något problem med att den egna finansministern erkänner att den förda politiken leder till färre jobb än alternativet blir nu alldeles rosenrasande inför konceptet att inte få behålla varenda krona av de skattesänkningar som de senaste åren haglat över landet.
Jag kan bara dra en slutsats. Det var aldrig att vanligt folk skulle ha ett jobb att gå till som var det viktiga. Hela diskussionen om det så kallade ”utanförskapet” handlade aldrig om någon genuin känsla för de som var ”utanför”, det var bara ett traditionellt borgerligt gnäll över att få behöva vara med och betala för människor som gick på ”bidrag”. I och med att ersättningarna till a-kassan nu är sänkta så är inte längre arbetslösheten (de andras) ett lika stort problem.
Problemet är naturligtvis att detta synsätt utöver att vara tämligen osympatiskt också är väldigt kortsiktigt. För till slut så kommer man att få vara med och betala, ändå. Låter vi arbetslösheten rusa iväg kommer ingen att komma undan notan för det. Den samlade arbetarrörelsens stora pedagogiska uppgift just nu för att kunna vinna valet 2010 är att förklara detta samband så att även de som inte är direkt hotade av arbetslöshet förstår vad det handlar om. Vi måste spela på både människors uppfattning av vad som är rätt och riktigt och ett faktiskt i grunden sunt och rimligt egenintresse hos breda lager av befolkningen.
Vi har, för att travestera Ernst Wigforss, helt enkelt inte råd att inte låta människor arbeta. Det är där den politiska striden står idag.
Läs även Veronica Palm, Lars G Linder, Peter Andersson eller någon annan bloggare som kommenterat artikeln.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, arbetslöshet, jobben, skatter, Thomas Östros, Mona Sahlin, utanförskap, regeringen, Anders Borg, och annat intressant
De här skattehöjningarna som Shalin föreslår är ju löjliga:
SvaraRadera2008 var skatteintäkterna 1552 miljarder (+ 78 miljarder sedan 2007). 5 miljarder extra är ju endast ca 3 promille!
Höjd förmögenhetsskatt ger inte mycket. De riktigt rika slipper undan som under Perssons regim.
Höjd marginalskatt på inkomster över 1 miljon...tja det ca 0,6% av alla vuxna människor i Sverige som tjänar mer än 1000000 per år.
Fastighetsskatt - för hus över 5 miljoner kr drabbar ingen "fattig".
Det här är endast ett spel för gallerierna, S vågar inte gå ut med det program som vänstern egentligen vill driva lett av Ohly: Breda skattehöjningar för låg och medelinkomsttagare.
Och om det nu är ett problem att vi lånar 135 miljarder, vad hjälper 5 miljarder extra?
Varför kan inte alla socialdemokrater skriva så bra som du skriver?
SvaraRadera/Nina
Visst vill man skattefinansiera alla jobb så!
SvaraRadera