Jag bara måste rekommendera alla att läsa Peter Anderssons kommentar till framförallt det här inlägget av allas vår Dick Erixon (och följ gärna den länken, för en bra bild av vem denne Dick Erixon är). Med precis rätt tonfall lyckas Peter fullkomligt trasa sönder försöket att få det faktum att Fredrik Reinfeldt ser ut att bli beroende av stöd från Sverigedemokraterna för att kunna fortsätta regera till att bli någonting som på något sätt misstänkliggör Mona Sahlin.
Men även om jag tycker Peters glimten-i-ögat ton är precis rätt för detta tillfälle så finns det naturligtvis en allvarliga klangbild här också. För det Erixon öppnar upp för (en tråd som tacksamt tas upp av flera moderater) är naturligtvis att misstänkliggöra alla åsikter förutom den att det är fullkomligt naturligt att en borgerlig regering regerar vidare med hjälp av ett främlingsfientligt ytterlighetsparti. Nu är det plötsligt oppositionen som ska ställas till svars för om de kan tänkas ha fräckheten att ifrågasätta denna ordning (vilket i och för sig oppositionen mycket klart och tydligt har deklarerat att den inte har, åtminstone inte om det bygger på att man själv gör sig beroende av detta ytterlighetsparti).
Jag har tidigare flera gånger (tex här, här och här) förklarat varför jag tycker det är viktigt att de borgerliga partierna och främst Fredrik Reinfeldt själv tydligt redogör för hur de ser på möjligheten att regera vidare med stöd av Sverigedemokraterna. Och då håller det inte med att väcka insinuanta frågor om socialdemokraterna. Då krävs det besked om vad man själv tänker göra.
Men som sagt. I väntan på detta besked kan man med stor behållning åtminstone ta del av Peter Anderssons lilla inlägg i denna senaste utvikning av frågan.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, regeringen, sverigedemokraterna, Dick Erixon, moderaterna, Fredrik Reinfeldt och annat intressant
Har du läst den första kommentaren? Redan där blir det lite mer komplicerat...
SvaraRaderaErixons inlägg 14 augusti förtydligar kanske vad som enligt grundlagen krävs för att fälla en regering. Kommentar?
SvaraRaderaEtt parti som - förmodligen efter tvång från något håll - går hand i hand med Ohlys (V) har väl redan kompromissat sig?
A-K Roth
Nej, frågan är inte alls komplicerad. Kommer Reinfeldt att avgå om han inte har majoritet i riksdagen för sin regering eller inte? Svarar han "inte" på den frågan så innebär det att han kan tänka sig att regera vidare med passivt stöd av Sverigedemokraterna.
SvaraRaderaInte så svårt, tycker jag.
Äh, det här är väl ändå lite löjligt? Det intressanta är väl ifall alliansen kan tänka sig att regera vidare med aktivt stöd av Sd? Regeringen behöver inte avgå bara för att de inte är i absolut majoritet utan skulle mycket väl kunna fortsätta regera, men söka tillfälliga allianser över blockgränsen utan att för den skull blanda in Sd. Att avsäga sig regeringsmakten utan att vara tvungen vore bara dumt. Intressantare är just frågan om de rödgröna är så absoluta i sin ovilja att samarbeta med Sd att de inte ens kan tänka sig hjälp för att fälla regeringen. (Alltså just den frågan Erixon lyfter.)
SvaraRaderaSen är förstås frågan om hur alliansen faktiskt skulle kunna tänka sig att regera i minoritet intressant. Och det är någonting som de borde ge besked om. Fast jag kanske missförstått dig? Det kanske är precis i den frågan du tycker att regeringen borde vara tydligare?
(Sen så finns ju en risk att Sd bara vinner väljare på att alla de etablerade partierna stänger ut dem. Kanske kan man genom att inte sätta ner foten innan valet slippa göra det alls?)
Jag ser väl inte hur regeringen själva skulle kunna avgöra huruvida SD:s stöd är aktivt eller passivt. Eller menar du att det är helt ok om Åkesson räddar regeringen med en lite surmulen min, men inte om han ser glad ut när han gör det? (Skulle iof skapa ett intressant politiskt situation: regeringens budskap till Åkesson vore alltså typ: om du faktiskt tycker vi är bra så avgår vi, men tycker du bara att alternativet är värre så kan vi tänka oss att sitta kvar med ditt -- i det läget tydligen passiva - stöd.)
SvaraRaderaMen konsekvensen är oavsett vilket densamma, en borgerlig regering som sitter kvar tack vare ett främlingsfientligt ytterlighetsparti och som också är beroende av detsamma för att få majoritet i de sakpolitiska omröstningarna i kammaren.
Och ja, det är på den frågan jag tycker att regeringen bör ge besked. Är man beredd att sätta sig i den situationen, och hur tänker man i sådana fall hantera den.
Okej, Johan. Här kommer min analys av olika valutfall. Håll i dig! ;-)
SvaraRadera1. Alliansen får egen majoritet
Regeringen sitter kvar (no-brainer).
2. S-V-Mp får egen majoritet
De rödgröna fäller regeringen och bildar ny regering (också no-brainer).
3. Varken alliansen eller S-V-Mp får egen majoritet, Sd blir vågmästare
3.1. Sd röstar mot regeringen
Det här alltså fallet som Dick Erixon pratar om. Här har de rödgröna tre alternativ: De kan rösta för regeringen, de kan rösta mot regeringen och de kan lägga ned sina röster. De första alternativet kan vi kanske förkasta som varande föga troligt ;-) Alltså är det valet mellan de två andra alternativen som är frågan. Erixon försöker få det att låta som något dåligt/hemskt/moraliskt förkastligt att de rödgröna också skulle rösta mot regeringen. Det har jag väldigt lite förståelse för. Men jag tycker inte heller att Peter Andersson genom att citera Mona Sahlin säger att S inte skulle agera på det här sättet. Min tolkning av det Sahlin sa är snarast att de inte tänker göra sig beroende av Sd utifall att de skulle få regeringsmakten. Möjligheten finns ju att kompromissa med något av eller alla de borgerliga partierna istället för att faktiskt driva sin politik.
Sen är det väl föga troligt att Sd skulle vara så otaktiska att de inte kräver något i gengäld för att rösta åt det ena eller det andra hållet. Så om de rödgröna vill fälla regeringen så blir de nog tvungna att åtminstone göra någon typ av överenskommelse med Sd, men jag tycker nog att den här beröringsskräcken är lite fånig. Jovisst, det skulle säkert se ganska dåligt ut att få stöd av Sd för att kunna driva igenom sin politik. Och jag har verkligen inga höga tankar om Sd (tvärtom). Men att säga att bra politik plötsligt skulle bli dålig politik bara för Sd råkar stödja den känns väl ändå rätt barnsligt? Så länge man är benhård på att inte ge efter för Sd:s bruna politik så ser jag inget ordentligt problem med att få stöd av just Sd för att driva igenom sina förslag i riksdagen.
Sen vore det ju något pinsamt för Sahlin efter de starka orden i Anderssons citat att göra särskilt många eftergifter för Sd. Och istället hoppas man väl på att söka koalitioner över blockgränserna för de allra flesta besluten. Gott så.
3.2. Sd röstar med regeringen
SvaraRaderaDet här är vad du kallar för aktivt stöd. Och det är ju svårt att invända mot det. Sen är frågan vad som är så förskräckligt dåligt med det. Alliansen kommer troligen att göra eftergifter till Sd för att få dem att rösta så här, precis som de rödgröna behöver för att få dem att rösta åt andra hållet. Men också här gäller det jag skrev ovan om att beröringsskräcken är lite fånig. Politik blir inte sämre av att människor/partier man föraktar också är beredda att rösta för den. Så länge man undviker att driva dålig politik spelar det väldigt liten roll med vems stöd man driver den. (Sen att du nog inte tycker att alliansen lyckas undvika dålig politik ens i majoritet är en annan femma...) Det viktiga är att man inte ger efter för Sd:s bruna kärnfrågor.
Det är intressant att veta hur långt Reinfeldt är beredd att gå i sina kompromisser här. Min gissning är att inte heller de borgerliga är beredda att kompromissa särskilt mycket. Och håller med dig om att man borde ge besked om detta. Men att som du anta att det här fallet skulle innebära att man är beroende av Sd för att få majoritet i de sakpolitiska frågorna är lite för enkelt. Naturligtvis kan också de borgerliga söka tillfälliga eller mindre tillfälliga koalitioner med något av de rödgröna partierna. Det tror jag också att man kommer att göra i de flesta frågor.
3.3. Sd lägger ned sin röst i missförtroendeförklaringen
Alliansen sitter kvar och de rödgröna röstar mot regeringen for the sake of appearance. Det här är vad du kallar för passivt stöd. Och det kanske man skulle kunna kalla det. Sen spelar det ingen större roll vilket ansiktsuttryck Åkesson har när Sd lägger ned sina röster. (Återigen, åsikter blir inte sämre för att ett visst parti/en viss person håller den. Sak och person, sak och person...) Det viktiga är att det här är det läge som ger regeringen klart mest spelrum. Man har, troligtvis, inte gjort några utfästelser till något annat parti och är fri att söka koalitioner med andra partier i alla frågor. Ibland blir det något av de rödgröna partierna, ibland blir det Sd. Gott så.
Efter detta lilla epos känner jag visst hopp. Att Sd skulle komma in i riksdagen är förjävligt, men jag tror tyvärr att det är så det kommer att bli. Förhoppningsvis har både de borgerliga och de rödgröna nog med integritet--även om de borgerliga kämpar på för att ta ifrån oss vår...--för att inte ge efter för det bruna i Sd. I så fall tror jag åtminstone att den politiska debatten skulle bli intressantare när partierna tvingas söka gemensam mark för att driva igenom politik. När en regering är i majoritet blir oppositionen ganska ensidig, som nu när Östros, alltid lika upprörd och röd i ansiktet, ropar "Varg! Varg!" oavsett vad regeringen gör.
Fredrik, vill börja med att tacka för den ambitiösa kommentaren. Skulle dock vilja nyansera bilden en smula.
SvaraRaderaTill att börja med tycker jag kanske att vi fokuserar lite väl mycket vid frågan om regeringen ska falla eller inte. Den riktigt intressanta frågan är ju vilken regering som kommer att tillträda. Att SD röstar mot sittande regering innebär ju exempelvis inte att de sedan ger sig stöd till en röd-grön.
Om de röd-gröna partierna röstar för att fälla en borgerlig regering innebär därför inte att man gör sig beroende av SD. Där har ju Dick Erixon i grunden fel. Beroende av SD blir man i den stund man börjar regera med det ett underlag som är beroende av deras stöd. Det jag där jag tycker att denna diskussion har börjat i fel ände.
Därför så tycker jag inte att skillnaden mellan att SD röstar för eller lägger ner sina röster är särskilt dramatisk. Och framförallt är det en fråga som borgerligheten inte kan styra alls. SD väljer ju själva vilka de vill stödja och varför. Det vore exempelvis helt absurdt att kräva att en borgerlig regering som hade egen majoritet i riksdagen skulle avgå om SD utöver det hade kommit in och valde att stödja denna regering (inte helt otänkbart, även om opinionsläget gudskelov antyder att det utfallet inte är särskilt troligt). Frågan och den enda frågan som varje politiskt parti måste ställa sig är om man är beredd att regera under de förutsättningarna.
Sedan verkar vi vara ense om att en regering som är beroende av SD kommer att tvingas göra olika eftergifter till detta parti. Det kan man tycka olika om. Jag tycker att det är en utveckling som bör undvikas till varje pris. Men det kan man tycka olika om - antingen för att man tycker mindre illa om SD:s politik än vad jag gör, eller för att man gör en annan strategisk bedömning av hur partiet bäst bekämpas (lite som Chamberlain och Churchill hade olika syn på hur trettiotalets Tyskland skulle bekämpas, inga paralleller i övrigt alltså).
Men oavsett detta så vore det väldigt bra om väljarna fick tydligt besked.
Min sura kommentar om att regera tillsammans med (v) fick ingen kommentar, förtjänade nog ingen. Man sluter väl inom alla partier leden och accepterar det som borde vara oacceptabelt, i politiskt syfte? (s) inte undantaget.
SvaraRaderaA-K Roth
Johan, jag tycker nog att frågan om huruvida regeringen kommer att falla eller inte är väl värd sin uppmärksamhet. Den är nog så viktig att analysera, eftersom ingen ny regering har möjlighet att tillträda utifall att den nuvarande inte faller ;-), och den är också relativt lättöverskådlig. Detta till skillnad från frågan om vilken regering som tillträder utifall att den nuvarande faller, som ju blir än mer komplicerad än vad jag redogjorde för i fall 3 i min kommentar ovan eftersom det är så många småpartier vars platser i riksdagen är allt annat än säkra. Med lite otur ritas hela den politiska kartan om och då är det väldigt svårt att säga någonting överhuvudtaget. (Se för övrigt Neos analys av röran.) Jag kan förstås förstå att du hoppas att regeringen kommer att falla ;-) Men genom att helt sonika anta att det tycker jag att man missar en nivå av analysen.
SvaraRaderaSedan tycker jag nog att du helt sopar under mattan möjligheten att undvika Sd:s inflytande genom att göra blocköverskridande överenskommelser. Det får man väl förmoda att S-V-Mp hoppas kunna göra i regeringsställning utifall att de inte får egen majoritet (eftersom Sahlin nu varit så resolut angående Sd). Naturligtvis skulle också alliansen kunna göra detsamma. Sd kanske man kan tänka sig få stöd av i mer "ofarliga" frågor. (Om Sd sen kan tänka sig att ge stöd i ens "ofarliga" frågor utan något annat i gengäld är en annan fråga...)
Fredrik: men faktum är att de två troligaste utfallen av nästa års val är antingen en rödgrön majoritetsregering eller en borgerligregering som antingen är beroende av Sverigedemokraterna eller inte (beroende på om de kommer in eller inte). En rödgrön regering beroende av SD torde vara tämligen uteslutet eftersom både SD och de rödgröna partiledarna tydligt avvisat en sådan lösning (och den dessutom vore politiskt självmord för alla inblandade).
SvaraRaderaAlternativet till en borgerlig minoritetsregering med stöd av SD är annars naturligtvis någon form av blocköverskridande variant. Och det är här jag gärna hade sett besked från borgarna. Det får vi inte, och jag kan bara förstå det på ett sätt - nämligen att man faktiskt är beredd att regera vidare i en situation där man är beroende av SD:s parlamentariska stöd för att sitta kvar, och för att få igenom sina förslag (det finns ju också ett stöd för detta, från exempelvis vissa ledarskribenter på SvD:s ledarsida etc).
Men om vi har ett läge där SD är vågmästare kan man alltså tänka sig två utfall: borgerlig minoritetsregering eller blocköverskridande lösning. Att den rödgröna oppositionen då riktar misstroende mot en regering som inte har majoritet i syfte att exempelvis tvinga fram en blocköverskridande lösning är inte att sätta sig i knäet på SD.
Alltså har Dick Erixon fel, när han försöker få det till att det är att samarbeta med SD att kräva att en borgerlig regering som inte har majoritetsstöd avgår.
Jag tror att vi är ganska överens nu.
SvaraRaderaOch bara för att förtydliga: jag håller helt med dig om att Dick Erixon har fel när han menar att det vore att göra sig beroende av Sd för att fälla regeringen. (Det är visserligen en definitionsfråga, men Erixons definition känns mest löjlig.)