Naivt om främlingsfientligt politiskt inflytande

”Att moderaterna nu börjat använda sig av en retorik, som i begränsade stycken är mycket snarlik vår egen och att de ansluter sig till gamla sverigedemokratiska ståndpunkter, som att säga nej till ytterligare amnestier för illegala invandrare och att verka för en begränsning av asylsökandes möjligheter att bosätta sig i redan invandrartäta områden, är naturligtvis positivt. Detta visar att vi redan har en inverkan på svensk rikspolitik och att en röst på sverigedemokraterna aldrig är bortkastad. Det ger också en signal om det förhandlingsutrymme som kan tänkas finnas efter ett sverigedemokratiskt riksdagsinträde.”

Det skrev Sverigedemokraternas partiledare i ett veckobrev häromsistens (jag hittade det här), med anledning av att en arbetsgrupp inom moderaterna föreslog omläggningar av den moderata integrationspolitiken (förslag som sedan bifölls av det moderata framtidskonventet). Och sådant är stämningsläget uppenbarligen inom den främlingsfientliga högern. De är medvetna om att deras politiska makt går utanför det rena opinionsstödet för de egna partierna, att den ligger lika mycket i förmågan att sätta dagordningen och därmed påverka den politik även andra partier för.

Att denna analys inte är helt uppåt väggarna behöver man bara gå till Danmark för att se. Dansk Folkeparti sitter inte i regeringen, men genom att göra sig till en del av regeringsunderlaget har de tvingat i princip hela det politiska systemet att dansa efter deras politiska pipa. Vi har idag i Sverige en situation där vi är snubblande nära att själva försätta oss i den situationen.

Men samtidigt skulle jag vilja säga att vi inte är där. Än. Det finns fortfarande ett litet utrymme att faktiskt till och med prata om även dessa frågor (integrations- och invandringspolitiken) utan att helt anpassa sig till en främlingsfientlig dagordning. Om vi ger ett främlingsfientligt parti någon som helst politisk makt kommer detta utrymme att krympa till ett minimum.

Vi är flera som därför på sista tiden uttryckt stor oro över framförallt statsminister Fredrik Reinfeldts ovilja att tydligt markera att han inte tänker göra sig beroende av ett sverigedemokratiskt politiskt stöd för att behålla regeringsmakten (tex jag, Magnus Ljungkvist, tom DN:s ledarsida). Vi har nu fått mothugg av Johan Ingerö. Att diskussionen är värd att ta på allvar visar väl inte minst det faktum att även en stabil socialdemokrat som Erik Laakso tycker att frågan är komplicerad.

Låt mig börja med den invändning jag tycker är mest relevant och den som Erik Laakso också lägger tyngdpunkten på. När man diskuterar med/om ett visst parti finns alltid risken att man så att säga pratar upp det partiet mer än nödvändigt. Det är naturligtvis sant. Det innebär att även kritik mot (Sd) eller hur andra partier förhåller sig till dem riskerar att på ett paradaxalt sätt hjälpa partiet.

Men frågan är om det fortfarande är en hållbar strategi att tiga ihjäl Sverigedemokraterna? Jag har tidigare själv tidigare svarat nekande på den frågan och jag tror fortfarande att den analysen håller. Det här är inte ett problem som försvinner bara för att vi blundar för det. Därför måste vi ta diskussionen.

Sedan kan vi fortsätta till vad som är Johan Ingerös huvudsakliga poänger. Han menar om jag förstår honom rätt att min och andras kritik bara är ett spel för gallerierna som saknar sakpolitisk substans. ”[I]ngen socialdemokrat anger någon anständighetens gräns vare sig i migrations- eller integrationspolitiken” skriver Ingerö och fortsätter ”[d]e vill förhandla, men lämnar inget bud. Det hela är bara en löjlig fars.” Bakom detta ligger den grundläggande föreställningen att socialdemokratin i praktiken (tillsammans med moderaterna, för övrigt) redan har anpassat sig till om inte en rakt av sverigedemokratisk flykting- och integrationspolitik så åtminstone en sverigedemokratisk dagordning (även om det parti som brukar nämnas är Ny Demokrati), och att det hela därför inte är så mycket att tjafsa om.

Jag menar att detta resonemang tyvärr är alltför naivt. Man kan utifrån ett humanistiskt perspektiv vara hur kritisk man vill mot den svenska invandrings- och flyktingpolitiken. Men om man inte ser att det finns ett rejält utrymme att skärpa den än mer så blundar man för det uppenbara. Och denna fråga handlar dessutom inte bara om hur vi ser på själva invandringspolitiken. Den handlar lika mycket om hur vi ska se på oss som redan bor och verkar i det här landet. Ska vi acceptera att vissa människor målas upp som annorlunda, utsätts för krav som inte omfattar alla på samma villkor, eller säger vi blankt nej till sådant?

Så jag tycker alltså helt enkelt att det är väldigt lätt att dra upp den ”anständighetens gräns” som Johan Ingerö efterlyser. Den överträds när man målar upp ”invandrare” som ett stort mörkt farligt kollektiv och sedan definierar detta kollektiv som ett problem. Det vill säga det som är Sverigedemokraternas hela affärsidé och som inte minst moderaterna (och även några andra borgerliga partier) faktiskt har befunnit sig snubblande nära vid ett flertal tillfällen under de senaste åren (även om skillnaden mellan de nuvarande regeringspartierna och extremhögern naturligtvis fortfarande är avgrundsdjup).

Därför är det sista jag vill göra att inleda någon typ av ”förhandlingar” med Sverigedemokraterna om den framtida flyktingpolitiken. Eller någon annan fråga heller. Nej, jag tycker inte att vi ska föra någon form av sakpolitisk diskussion alls utifrån utgångspunkter som bara de ligger långt bortom ”anständighetens gräns”.

Och det är därför jag tycker att även andra politiska krafter i det här landet borde vara lika tydliga i sitt avståndstagande. Eftersom det handlar om något mer än bara sakpolitik. Det handlar om grundläggande människosyn. Om att alla människor i det här landet – oavsett varifrån de kommer – ska kunna känna sig trygga i att inget etablerat parti på något sätt accepterar eller accepterar att göra sig beroende av krafter som faktiskt värderar människor olika utifrån deras bakgrund.

Johan Ingerö börjar sitt inlägg med att skriva att det är vänsterblocket som är ”fast beslutet att göra Sverigedemokraterna till en betydande bricka i spelet om valet 2010”. Vilket naturligtvis är att vända uppochner på sanningen. Det vänsterblocket gör är att vi kritiserar det faktum att borgerligheten verkar vara om inte beslutna så åtminstone beredda att göra Sd inte bara till en bricka i valrörelsen utan även på lång sikt i svensk politik. Det är en fråga som även Johan Ingerö borde ta på mer allvar.

Läs även andra bloggares åsikter om politik sverigedemokraterna, regeringen, reinfeldt, regerinsfrågan, val2010 och annat intressant