onsdag, januari 28, 2009

Naivt om främlingsfientligt politiskt inflytande

”Att moderaterna nu börjat använda sig av en retorik, som i begränsade stycken är mycket snarlik vår egen och att de ansluter sig till gamla sverigedemokratiska ståndpunkter, som att säga nej till ytterligare amnestier för illegala invandrare och att verka för en begränsning av asylsökandes möjligheter att bosätta sig i redan invandrartäta områden, är naturligtvis positivt. Detta visar att vi redan har en inverkan på svensk rikspolitik och att en röst på sverigedemokraterna aldrig är bortkastad. Det ger också en signal om det förhandlingsutrymme som kan tänkas finnas efter ett sverigedemokratiskt riksdagsinträde.”

Det skrev Sverigedemokraternas partiledare i ett veckobrev häromsistens (jag hittade det här), med anledning av att en arbetsgrupp inom moderaterna föreslog omläggningar av den moderata integrationspolitiken (förslag som sedan bifölls av det moderata framtidskonventet). Och sådant är stämningsläget uppenbarligen inom den främlingsfientliga högern. De är medvetna om att deras politiska makt går utanför det rena opinionsstödet för de egna partierna, att den ligger lika mycket i förmågan att sätta dagordningen och därmed påverka den politik även andra partier för.

Att denna analys inte är helt uppåt väggarna behöver man bara gå till Danmark för att se. Dansk Folkeparti sitter inte i regeringen, men genom att göra sig till en del av regeringsunderlaget har de tvingat i princip hela det politiska systemet att dansa efter deras politiska pipa. Vi har idag i Sverige en situation där vi är snubblande nära att själva försätta oss i den situationen.

Men samtidigt skulle jag vilja säga att vi inte är där. Än. Det finns fortfarande ett litet utrymme att faktiskt till och med prata om även dessa frågor (integrations- och invandringspolitiken) utan att helt anpassa sig till en främlingsfientlig dagordning. Om vi ger ett främlingsfientligt parti någon som helst politisk makt kommer detta utrymme att krympa till ett minimum.


Vi är flera som därför på sista tiden uttryckt stor oro över framförallt statsminister Fredrik Reinfeldts ovilja att tydligt markera att han inte tänker göra sig beroende av ett sverigedemokratiskt politiskt stöd för att behålla regeringsmakten (tex jag, Magnus Ljungkvist, tom DN:s ledarsida). Vi har nu fått mothugg av Johan Ingerö. Att diskussionen är värd att ta på allvar visar väl inte minst det faktum att även en stabil socialdemokrat som Erik Laakso tycker att frågan är komplicerad.

Låt mig börja med den invändning jag tycker är mest relevant och den som Erik Laakso också lägger tyngdpunkten på. När man diskuterar med/om ett visst parti finns alltid risken att man så att säga pratar upp det partiet mer än nödvändigt. Det är naturligtvis sant. Det innebär att även kritik mot (Sd) eller hur andra partier förhåller sig till dem riskerar att på ett paradaxalt sätt hjälpa partiet.

Men frågan är om det fortfarande är en hållbar strategi att tiga ihjäl Sverigedemokraterna? Jag har tidigare själv tidigare svarat nekande på den frågan och jag tror fortfarande att den analysen håller. Det här är inte ett problem som försvinner bara för att vi blundar för det. Därför måste vi ta diskussionen.

Sedan kan vi fortsätta till vad som är Johan Ingerös huvudsakliga poänger. Han menar om jag förstår honom rätt att min och andras kritik bara är ett spel för gallerierna som saknar sakpolitisk substans. ”[I]ngen socialdemokrat anger någon anständighetens gräns vare sig i migrations- eller integrationspolitiken” skriver Ingerö och fortsätter ”[d]e vill förhandla, men lämnar inget bud. Det hela är bara en löjlig fars.” Bakom detta ligger den grundläggande föreställningen att socialdemokratin i praktiken (tillsammans med moderaterna, för övrigt) redan har anpassat sig till om inte en rakt av sverigedemokratisk flykting- och integrationspolitik så åtminstone en sverigedemokratisk dagordning (även om det parti som brukar nämnas är Ny Demokrati), och att det hela därför inte är så mycket att tjafsa om.

Jag menar att detta resonemang tyvärr är alltför naivt. Man kan utifrån ett humanistiskt perspektiv vara hur kritisk man vill mot den svenska invandrings- och flyktingpolitiken. Men om man inte ser att det finns ett rejält utrymme att skärpa den än mer så blundar man för det uppenbara. Och denna fråga handlar dessutom inte bara om hur vi ser på själva invandringspolitiken. Den handlar lika mycket om hur vi ska se på oss som redan bor och verkar i det här landet. Ska vi acceptera att vissa människor målas upp som annorlunda, utsätts för krav som inte omfattar alla på samma villkor, eller säger vi blankt nej till sådant?

Så jag tycker alltså helt enkelt att det är väldigt lätt att dra upp den ”anständighetens gräns” som Johan Ingerö efterlyser. Den överträds när man målar upp ”invandrare” som ett stort mörkt farligt kollektiv och sedan definierar detta kollektiv som ett problem. Det vill säga det som är Sverigedemokraternas hela affärsidé och som inte minst moderaterna (och även några andra borgerliga partier) faktiskt har befunnit sig snubblande nära vid ett flertal tillfällen under de senaste åren (även om skillnaden mellan de nuvarande regeringspartierna och extremhögern naturligtvis fortfarande är avgrundsdjup).

Därför är det sista jag vill göra att inleda någon typ av ”förhandlingar” med Sverigedemokraterna om den framtida flyktingpolitiken. Eller någon annan fråga heller. Nej, jag tycker inte att vi ska föra någon form av sakpolitisk diskussion alls utifrån utgångspunkter som bara de ligger långt bortom ”anständighetens gräns”.

Och det är därför jag tycker att även andra politiska krafter i det här landet borde vara lika tydliga i sitt avståndstagande. Eftersom det handlar om något mer än bara sakpolitik. Det handlar om grundläggande människosyn. Om att alla människor i det här landet – oavsett varifrån de kommer – ska kunna känna sig trygga i att inget etablerat parti på något sätt accepterar eller accepterar att göra sig beroende av krafter som faktiskt värderar människor olika utifrån deras bakgrund.

Johan Ingerö börjar sitt inlägg med att skriva att det är vänsterblocket som är ”fast beslutet att göra Sverigedemokraterna till en betydande bricka i spelet om valet 2010”. Vilket naturligtvis är att vända uppochner på sanningen. Det vänsterblocket gör är att vi kritiserar det faktum att borgerligheten verkar vara om inte beslutna så åtminstone beredda att göra Sd inte bara till en bricka i valrörelsen utan även på lång sikt i svensk politik. Det är en fråga som även Johan Ingerö borde ta på mer allvar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , och annat intressant

8 kommentarer:

Niklas sa...

Intressant inlägg!

Johan har rätt i en sak förstås och det är att Socialdemokraterna har en del att skämmas för och tänka över när det gäller hur flyktingpolitiken och integrationspolitiken har sett ut.

Johan och en del andra långt ut på högerkanten har svårt att hålla högerextremismen ifrån sig och ibland lyser intressegemenskapen igenom. Om man ser SD på det sättet är det klart att det saknas intresse för ett totalt avståndstagande.

Jag är dock rädd för precis det du skriver om, att SD växer av en sån här debatt. Tiga ihjäl SD kan vi inte göra, men min åsikt är att deras opinionssiffror och diskussionen kring "Vad händer med SD i riksdagen" får alldeles för stort utrymme och riskerar att bli en självuppfyllande profetia. Och då kan vi vara ganska säkra på att högern trots allt tackar ja till stöd... Således tror jag att det är fel strategi att hela tiden fråga högern hur de kommer att behandla ett ev. SD i riksdagen.

När det gäller samarbete och enighet, så är det naturligtvis bra om borgerligheten tar avstånd från SD och att vi kan enas om att både legitima högerpartier och vänstern skiljer sig radikalt från SD på viktiga grundläggande punkter. Samtidigt finns det en fara med för mycket enighet. Det gör dels att SD kan uppfattas som "det enda oppositionspartiet" och därmed få stöd och det gör att vi inom vänstern får svårare att kritisera SD på punkter där de påminner mycket om till exempel KD eller M. Resultatet blir att SD:are lättare värvar sossar, eftersom deras arbetarfientliga och konservativa hållning sällan uppmärksammas.

En vänsterstrategi för att bemötta SD tror jag därför främst måste bygga på två punkter:

1. Vi måste stå för ett tydligt vänsteralternativ och ge lösningar på människors problem. Många av de som väljer att stödja SD gör det för att det finns verkliga problem som SD populistiskt utnyttjar och ger enkla lösningar på. Problem som oftast inte har något alls med invandring att göra, utan handlar snarare om brist i välfärden eller brist på vänsterpolitik om man vill uttrycka det så.

2. När vi tar debatten med eller om SD så bör vi fokusera på andra frågor än invandring och integration. Dels visar det hur usla många av deras företrädare är på andra frågor och dels visar det vilket förlegat, stockkonservativt och arbetklassfientligt parti SD är.

Nu blev det ett långt inlägg, som svävade ut lite. Men så kan det bli när man kommer igång :)

Johan Sjölander sa...

Hej Niklas, och tack för din kommentar (som visserligen var lång men med tanke på vilka inlägg jag själv skriver känner jag inte riktigt att jag är i positionen att ha synpunkter på den saken;-)

Jag tror att där vår analys möjligen skiljer sig åt är att jag tror att det finns krafter inom borgerligheten som antingen inte riktigt tänkt igenom vad ett passivt beroende av Sd skulle innebära eller inte riktigt förstått vad det är de egna partiledningarna egentligen säger. Det gör att jag faktiskt tycker att det finns en poäng med den här diskussionen. Om inte annat för att tvinga fram en tydlighet så att folk sedan får ta ställning utifrån vad som faktiskt gäller.

Sedan är jag verkligen på allvar oroad över vilken typ av politiskt landskap vi skulle kunna få i det här landet. Och det vore väldigt trist om en massa egentligen genuint liberalt sinnade väljare och politiker kom att bidra till den utvecklingen utan att förstå att det är just det de gör. Vilket återigen gör att jag tycker diskussionen är relevant.

Anonym sa...

Ähum, OT, förstås, men en sida vars partiledare demonstrerar tillsammans med dem som hyllar och skränar stöd för Hamas och Hezbollah kritiserar liberalas ställning vs SD? Hmm...

A-K Roth

Niklas sa...

Johan:

Jo, jag förstår din inställning. Och visst hade det varit bra och rätt av Reinfeldt att ge ett tydligt svar, men jag är tveksam till om han är beredd att göra det. Och jag tror som sagt att diskussionen riskerar att bidra till att fler människor ser SD som ett reellt riksdagsalternativ.


A-K Roth:

Nu får du väl ge dig. Den där sandlådediskussionen är larvig. Mona Sahlin demonstrerade i ett demonstrationståg med 12000 människor mot Israels vidriga agerande i Gaza. Bland dessa 12000 demonstranter fanns bevisligen en Hamas-flagga och en Hizbollah-flaga (eller kanske t.om. två av varje). Det var knappast så att det var en demonstration för Hamas/Hizbollah eller att stödet för dessa organisationer kom till tydligt uttryck i det stora hela. Hela oppositionen i riksdagen har tagit avstånd från terrorism och islamism från palestinska organisationer, däremot har jag inte hört de borgerliga partiledarna ta avstånd från Israels fruktansvärda övervåld.

Anonym sa...

Niklas, många har berörts mycket illa även om du viftar bort det. Andra lämnade för att de blev illa berörda. Tror knappast att Mona hade varit kvar om nynazisters flagga hade vajat. Sett mot att grupper i (s) tidigare bjudit in Hamas etc lämnar det en dålig smak. Låt mig vara lite gramse!

Övergrepp och eventuella krigsförbrytelser måste kunna kritiseras och fördömas, ingen fråga om det. Det gör partiledare - en som kan bli statsminister om ngra ar - bättre direkt på ambassader än att gå i sällskap med dem som hejar på Hamas. Men, frågan är som sagt, om man kan umgås med Hamas på olika plan kan man umgås med SD?

"...Hela oppositionen i riksdagen har tagit avstånd från terrorism och islamism från palestinska organisationer,..."

Hur, när och var? När höll oppositionen och före 2006 (s)- regeringen någon demonstration mot raketkriget mot Sderot? För lite för sent!
A-K

Johan Sjölander sa...

Niklas: problemet är väl lite att Reinfeldt faktiskt i praktiken har gett ett tydligt svar. Nämligen att han inte utesluter att regera med passivt (eller aktivt) stöd av Sd. Detta scenario är alltså som jag ser det en mycket möjlig politisk realitet i Sverige. Och eftersom jag tycker att det vore en väldigt skrämmande utveckling så tycker jag också att det är värt att lyfta en offentlig diskussion i ämnet.

AK: Jag har i en diskussion med Johan Ingerö efter mitt förra inlägg i den här frågan utvecklat varför 1) jag tycker det är en väldig skillnad på att bygga en regering på ett visst partis parlamentariska stöd och att omedvetet befinna sig inom ett visst fysiskt avstånd till en viss flagga på ett torg och 2) varför jag inte tycker att det är en särskilt klok politik att ge extremister monopol på att uttrycka en i det här fallet fullt berättigad kritik mot staten Israels agerande. Titta gärna på den diskussionen för mina åsikter i den frågan.

Anonym sa...

Tack för kommentar, Johan. Hade det enbart varit en (1) episod på ett torg hade det inte varit lika märkligt, då kunde man se det som ett olycksafall i arbetet, även om jag ändå finner det anmärkningsvärt att en svensk demokratisk partiledare stannar kvar på en demonstration som helt tydligt hyllar extremistiska och rasistiska element. Muhamed Omars beskrivning var talande.

Jag ställer det i ett lite bredare sammanhang, ett mönster: många exempel på aktivt samröre med, inbjudningar till, yrkande på tal med Hamas, medan man inte höjt rösten nämnvärt under de 8 år raketer har skjutits mot civila i Sderot och andra städer.

Det hade också i min syn varit vettigare om demonstrationen hade vänt sig mot våld från båda sidor.

A-K Roth

Anonym sa...

Johan, denna blogg uttrycker väl argumentet att partilkedare, kommunalråd och folk i ansvarsställning borde markera tydligt vad som är acceptabelt:

http://meaktualiamm.blogspot.com/

Intressant också att läsa hur en deltagare beskrev sin upplevelse för Peter Wolodarski. Jag kan bara sucka.

A-K