måndag, maj 17, 2010

Det våras för den socialdemokratiska idédebatten

Senaste numret av ambitiösa idétidskriften Fronesis damp – dryga 300 sidor tjock – ner i brevlådan samma dag som Gordon Brown aviserade sin avgång som partiledare för brittiska Labour. Det kändes märkligt passande. Inte för att tidskriften vars tema denna gång var  “socialdemokrati” är dyster eller pessimistisk. Utan för att det nu på allvar känns som att diskussionen om vad som händer med socialdemokratin efter New Labour har tagit fart. Och det är inte en sekund för tidigt.

Låt mig redan från början slå fast att Fronesis nummer 32-33 är ett av de bästa numren av tidskriften som kommit ut. Jag skulle framförallt vilja peka på två saker som är särskilt glädjande. För det första känns numret oerhört aktuellt. Texterna kommenterar, analyserar och fördjupar förståelsen för vad som håller på att hända, just nu. Och för det andra är det faktiskt ett relativt lättläst nummer, även för den som inte är bevandrad i avancerad fransk poststrukturalistisk filosofi. Utan att tumma en millimeter på den intellektuella nivån.

Texterna är sorterade under fyra löst sammanhållna teman. Det första tar spjärn mot frågeställningen vad socialdemokratin är, och innehåller bland annat ett av numrets stora behållningar: Örjan Nyströms gedigna analys av moralens återinträde på den politiska arenan och vad den innebär för arbetarrörelsen. Texten heter “mellan prestationsbaserad rättvisa och behovsorienterad solidaritet” och borde vara obligatorisk läsning både för de som har ett idépolitiskt intresse men även för alla praktiska politiker där ute. Dagsaktuella debatter om arbetslinjen, skatter, jämlikhet och vad som egentligen är rättvisa får sig en ordentlig genomlysning, allt beskrivet på ett nästan folkbildningsmässigt pedagogiskt vis. En läsning av Nyström gör det helt enkelt lättare att på ett lite djupare plan förstå den svenska politiska debatten av idag. Det är inte ett dåligt betyg.

Det andra temat är “nyliberalism med mänskligt ansikte”. Den fråga som här gås i klinch med är vad den mytomspunna globaliseringen egentligen innebär för en reformistisk arbetarrörelse. Här introduceras den grundton som ligger till grund även för det tredje blocket, nämligen en kritik och en analys av vad tredje vägens New Labour-inspirerade socialdemokrati egentligen inneburit. I detta tredje block (“efter tredje vägen”) publiceras också en översättning av brittiske John Cruddas och tyske Andrea Nahles manifest “Att bygga det goda samhället”, en ytterst aktuell ingång till vad som håller på att hända i den europeiska socialdemokratin (kommenterad i en nyskriven text av ingen mindre än Carl Tham).

Numrets fjärde och avslutande temablock riktar blicken utåt, mot världen utanför vår världsdel, under namnet “upp trälar uti alla stater”. Frågan som berörs här är framförallt den reformistiska vänstern utanför europa, i “det globala syd” och exempelvis i en text av Marco Aurélio Garcia specifikt i sydamerika.
Sammantaget ger alla dessa texter en gedigen bakgrund till den debatt och diskussion om förutsättningarna för en modern reformistisk vänster – i Sverige, Europa och i världen - som förs idag. Det är omöjligt att i en kort bloggtext av detta slag beröra alla de tankar och funderingar som texterna ger upphov till, och flera av dem är av den karaktären att de i alldeles egen ordning förtjänar långa resonemang. Jag kommer utan tvekan att återkomma till flera av dem längre fram, här på bloggen eller i andra sammanhang.

Men det riktigt intressanta med numret som sådant är ansatsen. Jag tror att vi är många som känt och känner en viss frustration över att vänsterns idédebatt i vid mening under de senaste kanske tio åren ständigt tenderat att fastna i låsta positioner mellan någon sorts anpassad uppgivenhet inför det nyliberala segertåget och ett nostalgiskt tillbakablickande till någon sorts svunnen guldålder. Det är möjligt att denna spänning någon gång var relevant och nödvändig, men det har nu sedan länge varit dags att gå vidare.

Med detta inte sagt att jag håller med om varenda ord som skrivs. Tvärtom. Jag har en hel del mentala markeringar av olika slag i marginalerna, från entusiastiska bifall till frågetecken och ett och annat irriterat ifrågasättande. Men det är naturligtvis bara som det ska vara. Poängen med en idétidskrift är rimligen inte att den ska avge alla svar, utan att höja nivån på själva diskussionen.

Och det lyckas Fronesis onekligen med. Jag hoppas att många kommer att läsa den.

3 kommentarer:

  1. Ja, det är faktiskt ett både ambitiöst och intressant nummer.

    SvaraRadera
  2. Jan Wiklund3:30 em

    Ja, det behövs nog en socialdemokratisk debatt om var man står. Och vem man är.

    När ledande företrädare för s kan tro att stockholmare tjänar i medeltal 40.000 i månaden och har en villa för 4 miljoner måste det vara något fel. Vem är dom? Och vem umgås dom med? Finns det inga andra i socialdemokratiska partiet?

    SvaraRadera
  3. PS. Den verkligt avgörande socialdemokratiska debatten förefaller saknas, märker jag när jag är inne på Fronesis webbplats. Alltså den där sammanblandningen och promiskuiteten som finns i socialdemokratisk teori och praktik mellan rörelse och stat, där statsrepresentanterna förutsätts hålla rörelsen i strama tyglar istället för tvärtom. Även om det var tvärtom man hade tänkt från början.

    Vilket skapar problem.

    Rörelse och regering har två helt olika uppgifter. Rörelsen ska artikulera behoven, de spontana livsyttringarna, upproret mot rutinerna. Medan staten/regeringen måste, tvingas, sätta statsnyttan och världsmarknadskonkurrensen i första rummet.

    Där finns en konflikt. Den behöver synliggöras. Tyvärr har den socialdemokratiska praktiken genom åtminstone femti år (1930-80) varit att sopa den under mattan, låtsats som den inte finns.

    Och därefter hävdat att den oberoende rörelseartikuleringen är illegitim (om den är systemkritisk) för att den hotar statsnyttan och tillväxten.

    SvaraRadera