För några år sedan var jag med om en bilolycka. Det var mitt i vintern och glashalt, vi körde 90 på en 90-väg, bilen fick helt oväntat sladd, for över i andra körfältet och rakt ut i skogen. Jag kan fortfarande blunda och exakt återskapa känslan av att ligga där i den välta bilen, med tvååriga dotterns gråt (hon ropade att hon "hade ramlat", en egentligen fullt naturlig reaktion när du plötsligt hänger upp och ner i barnstolen) från det baksäte jag inte kunde komma åt mer än med en hand i den ihopklämda bilen . Till saken hör att vi alla klarade oss helt oskadda. Ingen av oss fick ens ett blåmärke. Snön tog all energi från själva kraschen, och det var ingen mötande trafik. Det mest bestående intrycket är såhär efteråt nog egentligen mest det fantastiska stöd vi fick från medmänniskor som utan att ens fundera över saken stannade upp mitt i smällkalla vintern och gav oss all hjälp vi behövde. Men det hela säger oss ändå någonting om risker.
Vi lever alla inbäddade i en känslomässig betingad trygghet om att saker och ting fungerar. Ibland - som när vi for av vägen någonstans i närheten av Ljusdal den där vintern - slits denna illusion mycket handfast sönder. Att sitta i en bil som förlorat kontrollen blir en fysisk påminnelse om vilka krafter det egentligen är du leker med när du far fram på vägarna.
Det är det jag tror många inte förstår i den diskussion om kärnkraft som den senaste tiden blossat upp efter det fruktansvärda som har hänt och som fortfarande händer i Japan. Många försöker påskina att det som ligger bakom katastrofen är unikt. Men det stämmer naturligtvis inte; om jag förstått det hela rätt så var det inte mer än 200 år sedan Japan skakades av lika kraftiga skalv. Sett ur ett historiskt perspektiv torde sannolikheten att det någonsin skulle ske igen närma sig hundra procent.
Men det är egentligen inte det intressanta. Det grundläggande i de reaktioner vi just nu ser handlar istället om två saker. Kärnkraftskatastrofen blir en påminnelse om att något kan gå fel. Och den blir en påminnelse om vad ett sådant fel skulle kunna innebära.
Vi vet ännu inte hur det kommer att sluta i Japan. Men det blir väldigt svårt att leva kvar i en känslomässig förnekelse av riskelementet med bilderna från rykande reaktorer på näthinnan. Och sett över tiden förstår vi att rent statistiskt torde sannolikheten att samma sak eller värre kommer att inträffa igen närma sig hundra procent. Kanske inte på grund av jordbävningar och tsunamis, men någon olycklig kombination av olyckliga händelser som leder till ett haveri kommer någon gång - om vi drar ut det hela i evigheten - att inträffa.
Detta gäller nu i stort sett allting. Vindkraftverk kan falla samman, dammar kan brista, kolkraftverk kan explodera. Men då kommer diskussionen in vilket som blir priset för att någonting går fel. Och det är det här som är kärnan i hela kärnkraftsdiskussionen. Är vi villiga att betala det priset?
Göran Rosenberg skriver idag en mycket välformulerad krönika i DN där han jämför kärnkraften med Faust avtal med djävulen. "Kärnkraften ingår kort sagt i den finstilta faustiska pakt som vår civilisation ingått med djävulen eller åtminstone med vårt sämre jag; löftet om paradiset åt oss själva mot risken för helvetet åt våra barn och barnbarn" skriver han. Och det är faktiskt ett helt riktigt perspektiv att anlägga på frågan.
Jag tillhör inte de som tror på någon snabbavveckling av svensk kärnkraft. Vi sitter fast i vårt avtal, och tvingas därmed förhålla oss till det. Särskilt som vi måste balansera mot en annan uppenbar och påtaglig risk, med växthuseffekten och temperaturförändringarna. Men det förefaller mig fullkomligt uppenbart att den här typen av risker (som ju utöver själva driften också handlar om utvinning och slutförvaring) inte är någonting vi kan leva med över tiden. Som civilisation - för att låna Rosenbergs begrepp - har vi ett gemensamt ansvar att peka på en färdriktning bort från kärnkraftsberoendet. Det är rimligt att Sverige ligger i framkant i det arbetet.
Kärnkraften symboliserar för många en dröm om den tekniska perfektionen, den rena energin. Att göra upp med en sådan dröm kan vara smärtsamt. Men framtiden ligger sällan i att hålla fast vid nostalgiska utopier. Det gäller kanske än tydligare när det handlar om att formulera en nykter och långsiktig energipolitik.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, energipolitik, kärnkraft, risker, japan och annat intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar