Vad är legitimt i kampen mot enpartistaten?

Jag känner folk som blev mobbade i skolan för att de inte var moderater. Runt om i stockholmsregionen finns mängder av exempel på moderata kommunledningar som blivit fullkomligt förblindade av den egna majoriteten och börjat bete sig totalt maktfullkomligt. Utifrån dessa erfarenheter skulle jag kunna dra slutsatsen att moderaterna är en halvdiktatorisk maffia som med hjälp av mobbing och socialt tryck behåller makten. Det gör jag inte, eftersom det vore en bisarr och osmaklig härledning. Tyvärr finns det starka strömningar inom borgerligheten som när det gäller socialdemokraterna inte bara drar slutsatsen, utan också gör det till huvudnumret i den egna retoriken. Och argumentationen om "enpartistaten" är inte bara osmaklig, den är också potentiellt farlig. 

Örebromoderaten Kent Persson skriver på sin blogg idag ett inlägg om att enpartistaten är död, men inte begraven. Inspirationen kommer tvivelsutan en ledarkrönika på Svenska Dagbladet: det blir ingen ny enpartistat. Huvudnumret i Perssons text är att (den socialdemokratiska) enpartistaten må ha fallit på nationell nivå, men här och var (typ hemma i Örebrotrakten där Kent Persson bor) lever den kvar. 

Den bakomliggande argumentationen i båda texterna är dock samma, även om de vulgariseras i Perssons text. Det långa socialdemokratiska maktinnehavet har lett till ett system där bara en sorts tankar får tänkas och där oliktänkande på olika sätt mobbas ut. Begreppet "enpartistat" (som ju syftar på system som i de forna diktaturerna i Östeuropa och de nuvarande i Kina och på Kuba) leder tankarna till att denna maktkoncentration är något demokratiskt illegitimt, att den makt som koncentrerats upprätthålls och återerövras med metoder som inte är rumsrena, som inte följer spelreglerna.

Resonemanget om enpartistaten är alltså en ganska traditionell version av de vanliga konspirationsteorierna som ofta återfinns längst ut till både höger och vänster. Kärnan i dessa är alltid att ifrågasätta den demokratiska legitimiteten i det rådande styrskicket; de demokratiska valen är inte på riktigt demokratiska, andra krafter (om det sedan är monopolkapitalet eller någon sorts muslims elitlobby) har manipulerat, fört folk bakom ljuset och riggat valen till sin egen fördel. Att man själv inte har makten är alltså inte för att demokratin har fungerat och folk inte vill ha det så, utan för att motståndaren har fuskat. 

Skillnaden med enparti-argumentationen är naturligtvis att den i de allra flesta fallen formuleras något mer elegant och nyanserat än vad dina dagliga politiska extremister förmår. En annan skillnad som blir påtaglig i dagens texter: att det är en argumentation som används av den rådande makten för att ifrågasätta den politiska oppositionen eller helt enkelt legitimera de egna politiska agendan. Avgående centerledaren Maud Olofsson utgick exempelvis från "enpartistatens" världsbild i den uppskruvade retorik om "värderingsskiften" och "avsossifiering" hon använt sig av även som minister.

I sak kan bilden av enpartistaten kraftigt ifrågasättas, både historiskt och än mer idag. Historiskt är det helt klart så att bilden av den socialdemokratiska dominansen i Sverige under 1900-talet är överdriven (paradoxalt nog har den socialdemokratiska egna historieskrivningen en stor del i att det är på det sättet) och idag är det närmast löjligt att prata om den: om vi tittar ut över stora samhälleliga maktcentra som stat, media och näringsliv måste man ha en väldigt annorlunda verklighetsuppfattning för att kunna tala om någon socialdemokratisk hegemoni (detta erkänner både SvD och Persson i sina texter). Att det finns enskilda kommuner där ett ensidigt maktinnehav lett till mindre smakfulla konsekvenser är säkert också sant, men torde vara helt oberoende av vilket parti det är som står för detta ensidiga maktinnehav (och kritiken mot enpartistaten riktar sig ALDRIG mot Täby, Vellinge eller ditt valfria centerfäste).

Dock fyller hela tankekonstruktionen en viktig funktion som en bärande del av en tämligen obehaglig politisk dramaturgi. All politik handlar i någon mening om att definiera världen så att den egna sidan får en så sympatisk och den andra en så osympatisk roll som möjligt. Men i enparti-resonemangen dras detta ett steg längre. Socialdemokraterna är inte bara onda då de står för en dålig politik som leder till dåliga konsekvenser. Partiet har också överträtt de demokratiska spelreglerna och skaffat sig en maktposition som inte är legitim, använt sig av metoder som inte ingår i spelreglerna, kort sagt fuskat.

Denna dramaturgi är som sagt obehaglig av ett antal skäl. Inledningsvis öppnar den upp för i stort sett vilket kålsuparargument som helst. Alla metoder och etiska övertramp kan ursäktas med "men sossarna är värre". Det skapar också en oförsonlighet i det politiska samtalet. Man kan diskutera med folk som tycker olika, men hur diskuterar man med en maffia?

I filmen Matrix sväljer Neo det röda pillret, ser plötsligt världen som den är och förstår att mänskligheten är lurad och förslavad av onda maskiner. Tillsammans med det lilla fåtal som precis som han sett genom illusionerna tar han då till vapen mot förtrycket och inleder en väpnad kamp. Alla som sett filmen tycker att Neo gör rätt, för fienden är i sanning vedervärdig.

Sverige är inte, och har sedan demokratins införande aldrig varit, en enpartistat. Det finns ingen dold socialdemokratisk konspiration som lyckats rucka på det grundläggande demokratiska styrelseskicket.  Världen är som den är och ibland tycker vi olika och ibland finns det människor i alla läger som beter sig olämpligt, i ett demokratiskt styre uppstår olika maktförhållanden som vi naturligtvis måste kunna diskutera, men allt detta måste vi kunna hantera utan att ifrågasätta dessa grundläggande sanningar. Vare sig i sak eller via insinuanta antydningar.

För i verkligheten kanske det visar sig att det där röda pillret inte ledde till insikt om sanningen utan bara förvirrade vanföreställningar om fienden. Och det borde inte behöva sägas. Men alla sanna demokrater har ett gemensamt ansvar för att motverka dessa vanföreställningar. Istället för att förstärka dem.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, enpartistaten, socialdemokraterna, demokrati, matrix och annat intressant