En estetisk kritik av Anders Borgs undergångsromantik

Det finns någonting väldigt vackert med människors festande inför undergången. Dekadensen i Berlin på 1920-talet som den skildras i exempelvis Cabaret. De rakryggade medelklassbritterna som skålar i champagne till tonerna av "närmare Gud än dig" medan båten sjunker i Mikael Wiehes Titanic. Rent konstnärligt går det helt klart att uppskatta dessa bilder. Men när regeringen idag presenterar sin budget och Anders Borg försöker tala brösttoner om det allvarliga och utsatta ekonomiska läge Sverige befinner sig i på den globala ekonomins stormiga och osäkra vatten samtidigt som de konkreta förslagen mer handlar om sänkt krogmoms och möjligheten att få hemkörning från Systembolaget tycker jag inte ens att han lyckas uppnå denna möjliga estetiska effekt. Istället känns det hela mer förvirrat och handlingsförlamat.

Samtidigt går allt såklart enkelt att begripa enligt enkel politisk logik. Regeringens stora trumfkort just nu är det personliga förtroende Borg och Reinfeldt besitter, och det trumfkortet blir starkare ju mer hotat och utsatt det ekonomiska läget upplevs av väljarna. De politiska idéerna har dock tagit slut, och den reform moderaterna egentligen skulle vilja genomföra (ytterligare ett jobbskatteavdrag) är omöjlig att få igenom riksdagen. I brist på bättre idéer lägger man då allt krut - eller åtminstone en tredjedel av reformutrymmet - på något som är möjligt att få igenom med hjälp av miljöpartiet, glädjer en och annan inom restaurangnäringen samt åtminstone med lite fantasi skulle kunna kallas för jobbpolitik (dålig och dyr sådan, men ändå).

Och antagligen kommer det att fungera - så länge förtroendet för regeringens toppnamn ligger kvar. Problemet där är att politik är en osentimental verksamhet och det politiska minnet kort. Minns bara Göran Persson som gick från att vara ett enormt flöte i valet 2002 till ett tydligt sänke fyra år senare. När SvD:s ledarsida för några dagar sedan myser att "[s]äga vad man vill om duon Reinfeldt och Borg, de har erövrat problemformuleringsprivilegiet som inga andra borgerliga politiker före dem", så är det förvisso en sanning men en sanning skriven i vatten.

För över tiden går det inte att upprätthålla ett politiskt förtroende utan en politik att backa upp det med. Och för att återgå till de poetiska bilderna: risken med att tro sig oövervinnlig är att man flyger så nära solen att vingarna bränns upp och man störtar. 

Så: Anders Borg missade den konstnärliga möjligheten att få ihop dagens kombination av hot- och undergångsstämning och billigare krogbesök till något estetiskt tilltalande. Men jag ger honom gärna en ny chans. Varför då inte testa temat "uppgång och fall"? En klassiker inom litteraturen och ett tema med oändliga möjligheter att skapa stor dramatik runt. Lycka till.

PS: det finns naturligtvis oerhört mycket mer att säga om dagens budget, tex att man försämrar för de kroniskt sjuka och annat allvarligt. Men det är ämnen som tåls att återkomma till, både här på bloggen och annorstädes. DS

Mer om budgeten kan man läsa i SvD (här, här och här, tex), DN (tex här och här). Bland bloggar så skriver bla Jan Andersson, Peter Johansson, Jämlikhetsanden, Lena Sommestad (åtminstone indirekt, mycket läsvärt för övrigt). Aftonbladets ledare kommenterar också olika aspekter av budgeten här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, anders borg, budget och annat intressant