Det är naturligtvis inte lätt att vara socialdemokrat i dagarna. Samtidigt ska man inte klaga. Det är förmodligen lättare att vara socialdemokrat än att vara bostadssökande, tågresenär, boende inom äldreomsorgen, förtidspensionär, utförsäkrad, långtidssjukskriven, skolelev, ungdom i största allmänhet eller på något annat sätt exponerad för de samhällsproblem den nuvarande regeringen inte bara låter bli att lösa utan ofta dessutom förvärrar. Politik är inget självändamål utan ett nödvändigt hanterande av våra gemensamma angelägenheter. Insatsen i det politiska spelet är inte individuella politiska karriärer utan verkligheten. Ibland är det lätt att glömma bort den saken.
Katrine Kielos gör därför helt rätt när hon i en ledarartikel idag fokuserar på socialdemokratin bortom kriserna. Hon lyfter också upp det val vi som tror på den socialdemokratiska idéen står inför. Att vända oss inåt och förtvina eller lyfta oss och gå framåt. Jag skulle där vilja påminna om en bloggtext jag skrev för inte alltför länge sedan men ändå i ett stämningsläge så fundamentalt annorlunda än det vi lever i idag. Jag skrev om socialdemokratins intellektuella generationsskifte och pekade på de nya krafter som växt fram inom partiet. Det var faktiskt något av en upplevelse att häromdagen återupptäcka den texten och för en stund minnas känslan det skrevs i.
För, nej. Det är inte lätt att vara socialdemokrat idag. Men självömkan vinner inga val. Därför behöver vi blir fler som likt Kielos höjer blicken och spanar framåt. Partiorganisationens akuta problem måste lösas. Men rörelsen behöver också en riktning. Vi behöver återknyta till den framtidsdiskussion som faktiskt under senaste åren flammat levande inom partiet - så länge den fick syre och inte kvävdes av internt krisande.
Däri ligger den stora utmaningen för den som inte bara vill politik för politikens egna skull utan också verklig förändring. Jag hoppas vi är många som är beredda att anta den.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokrati, katrine kielos, förnyelse, krispanikskräck och annat intressant
Det är bara att hålla med, Johan. Ett parti utan en levande debatt om framtiden överlever inte sig självt. Det trista var att efter konkgressen upphörde debatten. Många kastar ut påståenden, men ingen svarar, diskuterar eller debatterar. Det var som att efter Håkans kröningstal så var de ideologiska problemen lösta, vi behövde ingen mer debatt. Att det är en syltunn is förstår vi nu. Jag menar, fadäser som den i Sälen bemöts med ovationer, skratt och applåder på ett internt möte i partiet. Det måste skapa en farlig självbild hos partiledaren själv och framför allt så är det att partiet tar ytterligare steg bort fårn den verklighet som folk ser, de som inte i första hand söker en ledare.
SvaraRaderaJag instämmer i detta, jag saknar också debatten. Var någonstans står det att det blivit svårare att få tag i mediciner då apoteken blivit fler men inte samarbetar med varandra? Var står det att i många kommuner där anbudsförfarande pågår om verksamheter där kommunerna inte får vara med och lägga bud? Är det demokrati att inte kommunen får vara med och konkurrera vid utförsäljningar och upphandlingar? Var står det att bostäder som ombildas är dom som har låg hyra och de hyresrätter man hänvisar till är till största del nybygge med svinhöga hyror? Jag bara undrar när debatterna kommer igång???
SvaraRaderaNär du för och driver den.
SvaraRadera